Kontroll…

Jag läste någonstans att det sägs att människor med ångest har ett enormt kontrollbehov. Vi lär oss att kontrollera ångesten så den inte upprepar sig, fastän den gör det dagligen för mig. Så egentligen så har vi ju ingen kontroll alls…

Dagen har gått ganska bra. Men nu, när barnen somnat och jag egentligen skulle sitta uppe och vaka in julen med min sambo sitter jag istället och har ångest. Mörk, svart och avgrundsdjup… Jag borde ha vant mig, men det gör jag aldrig. Förstår inte varför. Det blir bara värre och värre för varje år. Om jag nu mår så här, som jag gör just nu, så undrar jag om jag ligger inne på psyk så här dags nästa år. Vad fan är det för liv?

Tänk om jag hade lika mycket kontroll över min ångest som med något annat… vikten till exempel… Istället går jag bara här och är… och det är så tungt. Och jag mår så in i helvete illa… klättrar på väggarna.

När ska det ta slut?!

Tillsammans är man mindre ensam

I lördags var jag ju på rajtantajtan och hade hoppats på att få träffa en gammal klasskompis till mig, dock kunde hon inte komma, men det gjorde inget egentligen; för jag träffade en annan tjej och hon är precis som mig! Fast 13 år yngre. 😉

Hon sa att hon noterat att jag hade ”seabands” men att jag drack alkohol, så graviditet kunde hon utesluta, så hon frågade varför jag hade dem och jag svarade som det är; jag har kroniskt illamående. Och så började vi att prata, för det visade sig att hon också har det, har sökt läkarvård för det men har inte blivit hjälpt alls. Hon har även emetofobi, precis som jag. Det känns jätteskönt att det finns ”en sån som jag” även om jag inte egentligen önskar att någon ska behöva leva med detta…

Men hon som jag, mår illa varje dag, av och till i varierande skala. Och nu är vi varandras stöttepelare. Och det känns så skönt.

Tappad lust

Nu vet jag inte vad som händer. Eller vad jag ska kalla det.
Jag har mått ganska bra, trots ångestattacker som vanligt, har ju börjat acceptera dem som en del av mitt liv, men nu känns det annorlunda. Det kanske faktiskt ÄR något allvarligt fel på mig?

Jag är så trött, så trött… och ändå vill jag orka göra saker som jag har planerat. Jag är orkeslös, skjuter upp saker, vill inte, känner ingen lust för något. Jag vill bara få vara ifred och sova. Och då sover jag ändå mycket! Jag lever bara, fast jag lever med mina symtom som kroniskt illamående, ångest, glasbubblekänsla, yrsel, migrän med aura, magbesvär (fast de är bättre just nu än tidigare). Och jag känner mig så himla ledsen… som om jag skulle kunna gråta ut ett stort hav, men det kommer inga tårar. Jag är så tom.

Kanske beror det på att jag känner som jag gör i min relation, kanske beror det på annat. Jag har alltid varit en person som behöver få det bekräftat att någon tycker om mig. Kanske har det att göra med min barndom, att min pappa är alkoholist. Jag vet inte. Men en tid tillbaka har jag inte känt som jag ska för min sambo. Han har (tycker jag) ignorerat mina känslor för honom under en lång tid. Nu vet ju även jag att livet inte är en dans på rosor hela tiden, och vi har inget dåligt förhållande – tvärtom. Vi är mycket kärleksfulla mot varandra. Men ändå, så känns det som om han prioriterar allt annat före sin familj. Jobb, jobb, jobb och jobb.

Jag vet att han inte mår bra på sitt jobb och skulle hellre vara hemma och jobba i mitt företag. Det vet jag, och jag har sådana skuldkänslor för att jag inte ens orkar jobba – trots att det är mitt företag. Jag kan inte beskriva känslan, jag orkar bara inte. Jag är så less på mitt liv. Ibland har jag önskat att jag inte hade skaffat några barn alls, för då vore det så enkelt. Men jag ångrar mig ju så fort jag tänkt tanken… Mina barn är mitt allt, utan dem skulle jag inte leva… och det låter kanske väldigt illa, men jag vet att hade jag inte haft dem i mitt liv så hade jag inte kämpat så för mitt liv som jag gör just nu. Jag lever bara för dem. Inte för mig själv.

Men samtidigt vill jag inte dö, det vill jag inte. Det finns säkerligen en vettigare utväg, bara det att jag inte har hittat den än.
Jag har en sån enorm stress inom mig så jag kan aldrig slappna av riktigt. Jag tror att jag är på väg utför igen… och samtidigt vill jag inte återigen prova med mina antidepp (fast det kanske vore det bästa) för sist när jag tagit dem i 1 vecka mådde jag så illa att jag trodde att jag fått vks… och gjorde *det där* som jag allra minst vill göra, någonsin. Biverkningar heter det ju som sagt, och då var jag endast i upptrappningsfasen. Så, jag är livrädd att det ska hända igen.

Och så nu, när sambon har börjat visa mer och mer omtanke (han ser väl hur risig jag är trots att jag försöker dölja det med allt jag har) så vill jag inte att han kommer nära. Det är väl sjukt om något? Jag har jag börjat ta avstånd, jag vill inte, känner ingen lust att vara med honom. Är det så att jag blivit ”bortvald” så många gånger att jag inte tycker att det är någon idé.. för om jag ger med mig, så kanske han ratar mig igen. Det är så svårt att förklara, för jag vet inte var felet är. Är det hos mig? Hos honom? Är det bådas fel? Jag kan absolut inte diskutera detta med honom, han tar allt så personligt vilket får mig att må ännu sämre. Samtidigt kan jag känna igen mig i den känslan, och det gör mig ledsen, för jag trodde att jag hade passerat den biten när jag gick i terapi.

Det är väl för tur att man har en blogg som man kan ösa skit på, jag menar… detta har ju hänt förr