… det är Gurkan det.

Eftersom att han mår bra, är precis lika gosig, pigg, busig och pussig som vanligt så är det troligen ingen annan bakomliggande orsak till att hans mage har pajat totalt. Har för säkerhetsskull ringt veterinär och beskrivit och rådfrågat och de tror också på att det rör sig om stress alternativt en kombination av stress och könsmognad.

Första gången det hände var när han flyttade hit. Han blev väldigt lös i magen och jag blev förstås nojjig med tanke på vad som hände med hans halvbror. Sedan fick han ju mask och därefter började han att hosta vilken nu har försvunnit efter att ha kört diverse huskurer samt kattmalt. Denna gång uppsökte vi också veterinär som trodde att han bara hade känslig mage men att han var precis som en katt i hans ålder ska vara.

Nåväl, magen stabiliserades efter någon vecka och allt var precis som det ska vara.

Så var det dags för första utställningen, som gick jättebra! Har glömt bort att skriva något om den men det gick jättebra och han var jätteduktig trots att han var lite stissig, men det får man vara när man är en bebiskatt. Fick för övrigt Excellent 1, och en ljuuuuvlig bedömning, vilket man strävar efter när man ställer ut bebiskatter. 🙂 När vi kom hem igen så började magproblemen igen, men stabiliserades efter några dagar och han verkade inte bry sig om mina huskurer som jag körde.

I helgen var det dags igen!
Jag var nämligen bortrest från lördag till söndag (var och tog den värsta fyllan i mitt liv, men det är en annan historia 😉) och under den tiden hade Gurkan varit jättestressad och stissig och sprungit och ropat efter mig. Ni ser, Gurkan är min katt. Eller rättare sagt jag är ägd av Gurkan och ingen annan duger. Det är bara jag som kan få fram honom om han gömt sig någonstans tex. Här är det kärlek på hög nivå.

Nåväl, jag kom ju hemdrumlandes bakis och jävlig på söndagen och bestämde mig redan i bilen hem att jag skulle lägga mig i badet eftersom att jag luktade hund, vilket vare sig min sambo eller dotter klarar av, så jag kunde krypa ner i bingen med min ågren. Gurkan satt utanför badrumsdörren och bara vrålade efter sin matte så jag kunde inte direkt njuta av mitt bad. Sen började problemen. Han bajsade löst redan på söndagskvällen men sen blev det värre. Så fort jag inte satt med honom eller om han inte såg att jag fanns i närheten så ropade han efter mig. I måndags var det ännu lösare och då gav jag honom blötmat och magen stabiliserades och han bajsade korvar igen.

Men så fick jag ju för mig häromdagen att åka ut och shoppa några timmar och då var det igång – igen!
Det verkar som om han är rädd för att vara ensam, men det är han ju inte. Det går ju 3 andra här och skruttar… Så, summan är att får jag ingen bukt på detta så vet jag inte vad jag ska göra härnäst. Jag menar, jag måste ju få lämna hemmet ibland. Han är så mammig så det finns inte.

Idag är det fredag och magen börjar stabilisera sig igen. Det är absolut inget annat som är knas för han är precis som vanligt, om än lite mer ”klängig” på just mig, vilket kan vara charmigt i sig, men jag vill ju inte att han ska må dåligt av det. Nu har vi iallafall införskaffat Feliway, både som spray och en att sätta i vägguttaget och hoppas på att han lugnar sig lite grann. Det har bara gått några dagar med Feliwayen och det har redan blivit bättre… så peppar peppar.