Etikett: illamående

Låtsas att det regnar

- Susanna

Nu förstår jag ingenting. På riktigt. Alltså, jag har ju alltid tidigare blivit ångestladdad av mina panikångestattacker, men nu verkar det som om jag inte ens orkar reagera känslomässigt. Eller, det gör jag ju, men jag är inte rädd längre för känslan. Man kan säga att jag har vant mig vid det här laget. Det kanske är bra, men det är oerhört jobbigt. Jag har minst en attack om dagen nu, men det känns inte som förut. Den är på något sätt annorlunda. Ilska. Jag blir förbannad på mina känslor. Förbannad på min larviga kropp.

Jag känner som en våg av illamående skölja över mig och jag vet att det bara sitter i huvudet. Jag kallsvettas och känner att nu svimmar jag. Jag blir så arg. VARFÖR?! Pratade en pyttestund med grannen utanför och var tvungen att gå in innan det syntes på mig. Hela kroppen blir stissig. Orolig. Hjärnan förbannad. Frustrerad.

Det är uppenbart att de inte samarbetar värst bra. Har stora funderingar på att börja med min antidepp igen. Jag vill inte, men jag kan ju inte gå omkring så här.

Om saker och ting bara kunde lugna ner sig lite runt omkring så jag kan få lite ro. Men jag kan inte säga ifrån och det gör ju inte saken lättare. Men även om jag inte mår som jag behöver, så ska ju inte min familj bli lidandes. Så jag sitter i tysthet och låtsas som det regnar.

Och även om jag vill få alla de här sakerna, som måste göras, gjorda så vet jag inte om jag i nuläget pallar för ett negativt besked. Även om jag nu i och för sig inte egentligen tror att det skulle bli ett, men man kan aldrig vara säker. Då är det bättre att gardera sig och må bra först och senare eventuellt ta smällen. Även om ingen annan än jag egentligen bryr mig… (Jag talar om LSS FYI)

Så jag måste hitta ett sätt att bita ihop. Eller ge upp min motsträvan över att börja med antidepp igen. Men jag är ju inte *svärord* deprimerad! Men det är klart livskvaliten är ju inte direkt på topp heller. Dilemma. Kanske bäst att börja knapra piller (och således bli en knarkare i min fars ögon) innan jag hamnar i det där svarta hålet… om jag nu är på väg dit… who knows.

Undermedvetet?

- Susanna 2 Comments

Jag har inte skrivit om min emetofobi på ganska länge, vilket har känts väldigt bra. Jag har mått bra i min fobi, tills nu. Nu vet jag ju iofs att höst/vinter alltid är värst, men jag blir så trött på mig själv. Hur ska jag sluta tänka?!

Jag kan sitta i godan ro och pyssla med något jag gillar och helt plötsligt får jag en bild i huvudet där jag kaskadkräks. Jag mår inte illa eller så utan bilden bara upprepar sig tills jag mår riktigt dåligt, på riktigt. Sen kommer kallsvetten, illamåendet osv.. ångest.

VARFÖR kommer tankarna? VAD gör jag åt dem?

Själv säger jag till mig själv att det bara är i mitt huvud, det är bara nån ”fixidé” jag har… men det hjälper ju inte. Eller jo, det hjälper resten av året, men inte nu. Jag pallar inte det här.

Jag menar, om jag fick en sån tanke i veckan vore det kanske okej, men flera gånger om dagen?! Det känns nästan som om mitt undermedvetna vill säga något, men jag är så trög så jag förstår inte…

Många tankar blir det

- Susanna 1 Comment

Nu är det inte roligt längre. Jag tror vet att jag måste gå till doktorn snart.
Min fot är inte rolig och min mage ska vi inte ens tala om. Jag misstänker att jag har Crohns, Ulcerös colit eller Colon irritabile… Plussa på detta med en rejäl dos av ångest och summera sen hur jag mår. Inte bra kan jag säga. Men jag skjuter bara upp det hela tiden, det kan ju bli bättre.

Magen började i somras med 3 veckors magsmärtor, kroniskt illamående (som ju är en superb känsla att ha när man har emetofobi) *ironi* Jag gissar att det var därför jag rasade i vikt. Nåväl sen fick jag behålla maten iallafall, det lilla jag petade i mig. Lugnet varade i någon vecka, sen var det dags igen, fast åt fel håll. Jag menar, hur normalt är det att först gå på toa i snitt 10 gånger om dagen för att sen inte gå alls på 2 veckor?! För att inte tala om svullnaden i magen, gaser hallelujah! Helt underbart med gaser när man inte kan fisa eller rapa. Yeehaa… Aj aj. Och så kom illamåendet tillbaka. Jippie!

Jag har uteslutit allergier, har testat laktosfritt, mjölkfritt, glutenfritt osv, men det hjälper inte oavsett. Man ska inte heller dricka kolsyrade drycker eller röka, men just nu är det det enda två saker som faktiskt får mig att fisa och rapa, så det får jag ju köra på. Tills jag orkar gå och kolla upp det. Jag ringde ju till vc i somras men de ville inte hjälpa mig för jag trodde då att det var gallan som spökade, och de tyckte att jag skulle ringa till kirurgen direkt. Men jag var ju inte säker, hur ska jag kunna veta? Jag är väl ingen läkare heller?! Puckon!

Just nu är det hyfsat lugnt i magen – tills jag får ångest. Som inte är helt oundvikligt när min största fasa uppenbarade sig igår. Han ringde och hon svarade. *suuuck* Fast jag kan inte avgöra om han var i startgroparna eller inte. Vi får se idag kanske, eventuellt ska vi dit senare i kväll. Han vill gratulera Malva, eftersom att han inte kunde göra det förra helgen för att han var upptagen med att supa.

Som sagt, många tankar blir det…

Tillbaks!

- Susanna

Hoppas att ni alla har haft en skön sommar, ja, inte för att den är slut ännu men man kan ju börja undra så som det regnar. 🙁 Är rejält trött på Sverigevädret och vill bara åka iväg någonstans där solen skiner och det är varmt.

Nåväl, tiden har flutit på. I juli besökte vi Kolmården ena veckan och Helsingfors den andra, och självklart blev det en födelsedagskryssning till Åland också, som vanligt. Och häromveckan var vi på bröllop eftersom att min pappa gifte om sig. Sen har ju dagis och skola börjat igen nu så nu kanske man äntligen kan få rätsida på dygnsrytmen… eller inte, det är ju OS. 😛 Read more