Trött

Nu har jag inte skrivit på ett tag igen. Inte för att jag inte har haft någon ångest, utan för att jag inte har haft tid. Har varit inlagd på sjukhuset med min dotter (planerat besök) och sen dess stressat runt.

Jag är så trött hela tiden, men när jag väl ska sova så kan jag inte. Mår illa nästan konstant. Går på min medicin… Hoppas att det ger med sig. Var dock ute en sväng idag i det underbara soliga vädret – sådant får mig på bra humör. Mindfulness är min grej tror jag. Iallafall ibland.

Skulle dock vilja ta en tur till stan och kolla efter böcker, men har ingen ork eller lust att gå dit själv. Känner mig inte så motiverad till saker längre.

Jag har ju precis börjat med Zoloft igen så det kanske är den som spökar. Det blir bättre på lång sikt. Det vet jag.

Klump i halsen

För att förklara hur min ångest känns så kan jag säga att jag får ett tryck över bröstet, magen blir orolig, kallsvettning och/eller värmevallningar, yrsel, diarré och det främsta och för mig absolut värsta: Jag mår så fruktansvärt illa. Det är inte en bra kombination när man har emetofobi.

Som sagt tidigare. Jag vet inte varför jag har ångest just nu. Kanske är det alla ”måsten”… eller så är det något annat som stör mitt undermedvetna. En sak vet jag dock, att jag orkar inte må som jag gör. Så efter nästan 3 års uppehåll, så har jag börjat med Zoloften igen. Jag vill egentligen inte, men det känns som om jag måste. 🙁

Men igår blev jag så ledsen… Min sambo ville mysa lite och jag fick värsta panikattacken och bara frös, blev bara stel som en pinne. Kunde knappt andas. Nästan sprang in på toaletten för att kräkas, trodde jag… Det gjorde jag inte, men jag satt och skakade. Det pirrade i hela kroppen och jag mådde sååå illa. Allt kände så himla overkligt…

De känslorna har aldrig varit så starka – någonsin. Eller jo, jag vet att när jag har ångest får ingen röra mig eller vara mig nära. Då blir det bara värre. Jag vill bara vara ensam. Men grejen var att jag kände ingen ångest just då… den bara kom och klubbade ner mig från ingenstans och sen dess har jag gått med en klump i halsen. Tog en Xanor på morgonen och den gav med sig, för att återkomma på eftermiddagen, då jag fick ta en till…

Nu känner jag inte av den, men jag tror att jag måste ta kontakt med min läkare och diskutera om vi ska höja dosen istället för att jag knaprar slut på de jag har… och jag får inga nya förrän i April som tidigast och att i sånt fall de kan höja dosen till 0,50mg istället gör 0,25mg som jag har nu. Fast grejen är den att jag inte har träffat honom på… som sagt 3 år. Han tycker nog att jag borde vara ”botad” nu… jag har ju ingen som följer upp mig och det känns ju också fel.

Trots min dagliga, ständiga ångest försöker jag få saker gjorda. För om jag blir isolerad blir det bara värre. Idag lyckades jag faktiskt behålla kontrollen när vi var ute på restaurang och åt. Det var länge sedan sist kan jag säga… Oftast köper vi med mat hem för jag blir så himla stissig. Men jag har gett mig fan på att jag ska klara av detta, vad än det nu är…

Dumma mage

Så var vi där igen.. Kroniskt illamående. Uppkörd mage. Gasig i magen, men tro fan inte att det går att få ut. Kan ju fortfarande inte rapa eller fisa som andra normala människor kan. Har försökt med medicin från Apoteket men det hjälper föga. Ena dagen är jag förstoppad och den andra får jag springa så fort jag ätit något. Jättekul, verkligen.

Jag är så trött på detta. Jag minns inte ens när jag mådde normalt senast. När allt var som det skulle. Jag menar, om mina problem hade utlöst av någonting, som tex vks, eller nån infektion, men nehej, här får vi skov bara för att. Jag menar allvar, det är inte roligt längre.

Så när man försöker göra ett tappert försök att återigen vända sig till sjukvården får man ett nej, jag är inte välkommen där för de kan inget göra. Samma svar som tidigare… om jag tror att det är en sak så är det säkert så… Öhhh? Är det mitt problem att lösa om jag försöker att vända mig till en läkare? Gissa om man blir hypokondriker? Just nu har jag alla sjukdomar man kan ha i mage och tarm. Ja, cancer också. Såklart.

Livslusten är ju inte heller speciellt hög dessa perioder. Jag hatar att vara så begränsad jämt. Och jag är så trött på det. Men jag vet att om någon/någon vecka blir det bra igen… tills nästa gång. Och den nästa gång kan infalla typ närsomhelst. Bah!

Bättre idag

Jag har som sagt alltid varit skeptisk till att sea bands faktiskt skulle fungera. Och jag vet inte om det är psykiskt för jag mår inte illa. Ibland kan jag få attacker av illamående, men det är inte alls i den grad som tidigare. Nu är det bara ymningt, inte alls som att jag ska kräkas rakt ut, som det gör annars. Och bästa grejen (även om illamåendet bara sitter i hitt huvud) så kan jag ju ha dem på hela tiden utan att vara rädd för biverkningar, som man kan få med tabletter.

Så idag känns det bättre på alla plan. Förutom att min mage lever runt och bubblar och låter, men jag är ganska van. Och den får härja hur mycket den vill bara jag slipper må illa konstant.

Gravid?

Jag tänkte att jag kanske borde förklara mig lite efter mångas förfrågningar idag…

Jag var på apoteket för att hämta ut Malvas genotropin (tillväxthormon) och samtidigt köpa fler Postafen då jag såg att de fått in de där armbanden som ska hjälpa mot illamående. Så det är därför jag testar dem.

Jag är inte gravid.

Jag mår bara hemskt illa dygnet runt av ångesten, eller vad det nu är… hade ju en släng av kroniskt illamående i somras…

Men alltså, nej, nada, nix. Bebisverkstaden här har slagit igen. 😛