Det som inte skulle ske…

Fan, nu mår jag bra igen. Eller bra och bra. Jag mår egentligen inte bra, men jag är inte lika tom längre. Trodde inte att det skulle hända mig. Sånt händer inte mig. Jag är inte som alla andra, trodde jag. Jag har trillat dit. Och hårt. För jag vet att jag inte kan sluta på långa vägar. Först måste jag bli frisk helt och hållet i själen innan jag kan sluta.

Jag har knaprat mina lugnande varje dag i flera veckors tid. Inte för att jag någonsin velat utan för att det har varit en abslut nödvändighet. Jag skulle inte sitta här om det inte vore för dem, så ärlig och brutal kan jag säga att det är. Men nu har jag åkt dit, rejält.

Tomheten, olustkänslan jag inte kunde sätta namn på är inget annat än ren och skär abstinens. För idag har jag mått bra och inte behövt ta någon. Tills nu. Tog en och inom en timme mådde jag bra igen.

Har pratat med terapeuten om detta, att jag äter dem jämt nuförtiden och hon sa att om jag behöver ta dem så ska jag göra det. Och jag måste ta dem får att hålla mig ovanför vattenytan. Så är det bara. Vill bara inte ens tänka tanken den dag jag måste sluta med dem helt. Inte så att jag känner ett sug att jag måste ta en, men nästa gång jag mår bättre ska jag bara ta en halv för att trappa ut den perioden. Det är inte samma upplevelse som tex vid rökning, när man slutar röka.

Om jag inte tar min Xanor när jag mår som jag gör, så mår jag hysteriskt illa, vilket som den emetofob jag är inte får existera i min värld.

Det har blivit en enorm cirkel som bara går runt runt runt. Men jag är medveten om vad det handlar om, så jag kommer vara försiktig.

Plagiat?

Nog för att jag gillar båda låtarna, men detta är hemskt likt måste jag säga…


Takida – Reason to cry


Lifehouse – Everything

Fast Takidas låt är mycket sorgligare, men texterna är rätt lika…

All I want
All I need
Is to make you breathe
All that I want
All that I need
Is to make you breathe

(Takidas version)

Cause you’re all I want
You’re all I need
You’re everything, everything
You’re all I want
You’re all I need
You’re everything, everything

(Lifehouses version)

Men båda låtarna är ruskigt bra och rörande. :heart:

Tiden läker alla sår…

Har ältat lite väl mycket de senaste dagarna så jag tänkte skriva av mig lite grann. Diskuterade ämnet med en god vän tidigare idag och just nu känns det ganska okej.

Det har med min pappa att göra.
Han har inte ringt eller så, tvärtom. Han har inte gjort något som fått mig att bli upprörd heller. Iallafall inte på den senaste tiden. Sist han ringde talade han om att jag var totalt misslyckad och värdelös och att det var ett under att Erik stannar hos mig. Han talade också om för mig att jag var en skam för hans släkt. Jag var inte värd att bära hans efternamn längre. Efter det har jag inte hört ett ljud – varför vilket jag fått veta nu och jag är jätteglad på ett sätt, men på ett annat så känner jag mig riktigt, riktigt värdelös, som han sa att jag var.

En del familjemedlemmar har svårt att acceptera hur jag tänker när jag inte mår bra. Enligt min terapeut måste de backa och låta mig få vara ifred. Det får ta den tid det tar. Jag finns här och vill man mig något så går det att nå mig.

Ett exempel är min storasyster. Hon har sagt till min pappa att om han vill mig något och jag inte svarar på telefon så kan han alltid skicka ett mejl. Nu kör hon själv samma variant, men hon lyder inte sitt eget råd. Fick höra i torsdags att hon var sur för hon hade försökt att få tag på mig men jag hade inte svarat i telefon.

Telefonsignalen är avstängd och har varit så i flera månader eftersom att jag fått ångest ifall det skulle vara pappa som ringer. Det är inte värt att jag ska må dåligt över det och därför har vi valt att lösa det på det sättet. Det kommer troligen inte vara för all framtid, men det funkar för mig och jag måste få sätta mig själv främst och göra saker som är bra för mig, inte sådant som behagar andra.

Men som sagt, nu är hon sur för att jag inte svarar i telefon. Men det gör jag inte med någon eftersom att jag inte hör när det ringer. Dessutom har vi telefonsvarare så är det viktigt så kan man lämna ett meddelande, men det har hon inte heller gjort. Så allt är mitt fel, skyll allt på mig, gör det bara.

Iallafall. Pappa åkte till Thailand i februari/mars för att fira sin pension. I torsdags fick jag veta att han varit nykter sedan han kom hem. (Förutom incidenten här). Han hade tydligen plockat med sig en thailändska som är nykterist. Det tycker jag är jättebra – faktiskt och helt ärligt. Ingen kunde vara mer glad än jag åt det. Jag hoppas bara att det håller i sig, för den här visan har vi ju hört förut. Kanske är det därför jag bryr mig alldeles för mycket igen?

Jag är inte rädd att förlora honom till någon annan. Jag är uppriktigt glad för hans skull. det jag oroar mig är att kvinnan han har tagit med sig hem inte är uppriktig och ärlig. Att hon kanske har baktankar. Eller så är det som min vän skrev, kärlek. Men jag kan inte riktigt acceptera det.
Kanske är det för att jag får veta detta så här långt efteråt. Alla andra visste utom jag. Jag räknas inte in i familjen Manu längre. Och jag som tänkte att hans utbrott bara var ännu en rad av hans fyllesnack. Men nu verkar det som om han menade allvar.

Så, jag gör allt för att bli ”frisk” för att en dag kunna möta honom med vuxna ögon och ett friskt tänkande… och då behövs jag inte längre. Det är iallafall så jag tolkar det.

Det är ungefär som jag pratat om på terapin. Att jag oroar mig för mycket över honom och undrar hur det ska gå. Jag har blivit så van under min uppväxt att jag glömt bort hur det är att tänka på sig själv i första hand. Han har alltid varit nummer ett. Och nu, nu behöver han inte mig.

Jag ber att detta inte brakar samman igen. Att han finner lyckan med denna nya kvinna och att han förblir nykter för all framtid. Inte för min skull, men för hans. Ja, okej, för min skull med. Kanske går det snabbare att läkas då. Men ska jag vara ärlig så kan jag inte säga att jag tror att det kommer att bli så. Den vägen har vi gått förr.

Jag intalar mig själv att vi båda är vuxna och egentligen känner han inte mig alls. Jag känner inte heller honom. Han måste få leva sitt liv och jag mitt. På vårt eget vis. Om han faller tillbaka måste jag försöka att se att jag inte har något som helst med det att göra. Det är hans liv. Inte mitt.

Men ändå så känns det. Det är som en tagg som sticks. Men jag gissar att det är så det ska vara. Jag är inte arg eller besviken över att jag inte kunnat få honom på dessa tankar under alla dessa år. Jag är så glad att det kommit någon i hans liv som fått honom att sluta dricka. Men som sagt, jag är inte bitter över det. Snarare glad. Men som alla vuxna barn till alkoholister är inte frågan om, utan när det brakar loss.

Vi har lärt oss detta under alla år. Pappa var nykter alkoholist i 1½ år när jag var 16. Så jag vet, och jag är så rädd att det ska hända igen. Så än vågar jag inte ens hoppas, även om jag är glad.

Och även om han har skurit av navelsträngen mellan oss. Även om jag inte tillhör hans släkt. För det gör jag ju, vare sig vi vill eller inte. Vi kan bara välja om vi vill ha kontakt med varandra eller inte. Och det vill jag, men jag är inte riktigt redo.

För ordspråket stämmer så väl.
Tiden läker alla sår, men ärren finns kvar

Ska jag eller ska jag inte?

Det är frågan.

Jag har blivit bjuden på bröllop. Eller bröllop och bröllop. Det är mina förra grannar som ska ingå partnerskap, vilket jag är helt för. Tycker att det är jättekul och är glad för deras skull.

Men…

Den ena tjejen är knepig… har skrivit om henne förut i bloggen fast för ganska länge sedan. Sist vi pratade var när hon ville ha ut mig på krogen – vilket sedan resulterade i att vi inte träffades alls för hon vägrade gå till ett ställe där lillsyrran (som också var med) kunde komma in.
Hörde inte ett ljud från henne efter det. Ingen förklaring eller något.

En månad senare fick jag ett SMS där hon undrade om hon fick låna 300:- som jag skulle få tillbaka i juni. Jag lånade inte ut dem såklart, tycker inte om när mina så kallade vänner tror att jag endast är en bank och inte vill ha mer umgänge än så.

Så jag har mer eller mindre dissat henne. Taskigt kanske, men jag vet var jag har henne.
Tills nu då. Nu sitter hon och skickar vibbar på min msn och vill att jag hör av mig om bröllopet…

På ett sätt vill jag gå.
Jag vill visa att jag är för och att jag stödjer deras val att leva.
Men så är det hon av alla människor… Hennes sambo är helt underbar. Hon har humor och är jättetrevlig om man jämför med vissa andra… Så jag skulle kunna gå för hennes skull. Men så är det ju det att jag är ”närmare” vän med den andra. Sen vi flyttade har vi träffats TVÅ gånger. Och vi bor i samma stad. Det tar 10 minuter med buss… och vi har bott här i snart 2 år. Ena gången var jag hemma hos henne och andra gången råkade vi stöta ihop på stan…

Våra barn har träffats oftare än vad vi gjort. Så för min del ser jag inte henne längre som en av mina närmaste vänner. För man vill ju ha en tvåvägskommunikation, inte envägs. Och visst, hon hör av sig, men av fel skäl!

Skulle hon ringa eller SMS:a att hon vill träffas och ta en fika – okej, men inte som det är nu.

Så, vad gör jag?!

Tunga funderingar…

… av en liten tjej.

På bussen hem idag sa Jasmine att hon inte tyckte om vuxendricka (alkohol). Blev lite bestört och undrade genast vem hon fått smaka av, men det hade hon inte. Hon tyckte bara inte om det – att sånt fanns.

Efter lite lirkande kom det fram att hon var jätteledsen över att det finns, för att morfar dricker det. Förklarade att det gör ju vi med, men också skillnaden på vanligt drickande och sjukligt drickande. Morfar är ju sjuk, det är därför han inte kan låta bli att dricka sånt – men det vore bäst för oss alla, inte minst han själv om han slutade helt.

Då utbrister hon:
”Men om jag var där skulle jag ta bort allt så han inte kunde dricka något”

Gissa om den känslan kändes igen?

Jasmine har inte lika nära relation till sin morfar som jag hade till min pappa när jag var i hennes ålder. Men att tanken att hon funderar och dessutom är ledsen över det gör ONT i mig!

Jag kan ju inte styra henne mer än att försöka förklara att det inte är något hon kan göra för att göra så att han slutar dricka. Och hon frågade mig hur jag hade gjort när jag var liten. Och jag svarade att jag hällt ut allt jag hittade, skrek och grät och bönade och bad – men att inget hjälpte. Men det var inte mitt fel, det är jag mycket noga med att tillägga, inte minst för hennes skull, men även för min egen.

Men fy fan, att hon ska behöva växa upp med samma tankar. Det skrämmer mig!