Satt och läste på Aftonbladet då jag hittar denna artikel. Jag reagerar kraftigt, det gör jag alltid när de använder definitionen ”lyckopiller”. Men jag vet, jag tänkte likadant för inte alls många år sen. Nu vet jag bättre.

Anledningen till att jag inte gillar ordet lyckopiller är för det första: du blir inte lycklig(are) för att du tar dem. Det verkar inte många förstå. De tror att man vill äta dessa och man blir typ ”uppåttjackad”. Jag trodde det själv först. Vågade inte ta min utskrivna medicin för att jag trodde att jag skulle bli någon annan…

Men det fungerar inte så. Jag har för lite serotonin i hjärnan, vilket innebär att jag måste tillsätta det. Som egentligen vilken medicin (tänk diabetiker) som helst. Men blir jag lyckligare? NEJ! Men fungerar jag bättre? JA!

Självklart tycker jag att det är fel att läkarna av idag skriver ut antidepp till höger och vänster bara för att de inte orkar/kan/har tid att utreda sina patienter.
Sen kanske inte antidepp hjälper för alla, man kanske måste göra som de allra flesta – dvs gå i terapi samtidigt. Jag tänker dock inte hävda att det är så, det vet bara de som varit i den sitsen. Men det är ju alltid så att de som aldrig varit i samma situation vet ju alltid bäst om vad som fungerar eller inte fungerar.

Antidepressiv medicin och framförallt SSRI (Selektiva Serotonin-återupptags-hämmare) är tyvärr en gravt missförstådd medicin som i samhället beskrivs som lyckopiller, en drog som ger artificiell lycka. Börjar man göra efterforskningar om de antidepressiva medicinernas verkningssätt så ser man att verkligheten skiljer sig dramatiskt från myten om lyckopiller!

Dessa mediciners uppgift är att hjälpa kroppen återställa de naturliga signalsubstanserna i centrala nervsystemet och studerar man SSRI-medicinernas funktion finner man att det inte är fråga om syntetiskt serotonin som tillförs kroppen och ger inbillat välmående, utan endast att den aktiva substansen i SSRI-preparaten stänger en återanvändningsmekanism i nervväggen och på så vis balanseras kroppens eget, naturliga serotonin.
Dessa mediciner ger livskvalitén tillbaka på samma sätt som insulin gör för en diabetiker. Att medicinera med antidepressiva preparat är därmed lika självklart som att medicinera med insulin för att kunna leva normalt och i båda fallen handlar det om en ämnesomsättningsrubbning som kan leda till döden.   – Källa

Det lustigaste med hela det här är att folk verkligen tror på fullaste allvar att man VILL äta antidepp. Att man är ”hipp” eller ”inne”. Har ni aldrig hört talas om biverkningar , som man får på köpet – vare sig man vill eller inte? Jag äter min medicin för att jag måste – för att hålla mig flytande. Utan den och min terapi skulle jag inte sitta här idag. Det är inget påhitt, det är fakta. Men självklart vill jag inte äta den för evigt, det vill väl ingen? Men det verkar som om jag måste och då får jag acceptera det. Jag skulle lätt klara mig utan alla värmevallningar, svettningar, sömnbesvär, matsmältningsbesvär, rastlöshet, myrkrypningar, viktökning m.m… men jag har tyvärr inget val.

Men om man skulle få olidliga biverkningar så kan man ju faktiskt rapportera dessa, samt ta kontakt med sjukvården igen och fråga efter andra alternativ. Det finns ju en djungel av mediciner där ute. Min medicin kanske inte fungerar för dig, men för den sakens skull  – säg inte att jag inte behöver den!

Har som titeln, varit nere en runda i ångesthelvetet. Är dock på väg tillbaka upp igen. Hoppas att jag ska kunna stanna här uppe ett tag innan det är dags för nästa runda. Om ångesten varit 100% så är den kanske runt 85% idag, så jag överlever – nog.

Jag försöker att göra saker som är roliga. Har hittat en blogg som jag läser varje dag och förundas om människan verkligen menar allt h*n säger. Jag brukar inte tycka illa om folk, men denna person har inte alla hästar hemma om man säger så. 😉

En annan jag hittade ikväll är Tjockisbloggen, en helt underbar blogg som jag med största sannolikhet kommer att fortsätta följa. De skriver så bra saker, men som vanligt missuppfattar folk om vad det egentligen handlar om.

Som jag ser det handlar det om två vackra tjejer som trivs med sig själva. De är stolta över sin kropp och tycker om sig själva för dem de är. Det enda de förespråkar är att ”tjockisar” skal ha samma rättigheter som ”smala” i vårt samhälle. Vi skall inte tryckas ned, bli diskriminerade genom att bli kallade äckliga, fula, lata, korkade etc bara för att vi inte är smala.

Nu vet ju ni som läser min blogg att jag inte heller är trådsmal, vilket tär på mig emellanåt. Men jag har lagt all viktminskning på hyllan. Varför kanske man kan undra?

Jag har en 9-årig dotter. Hon är smalare än de flesta i hennes ålder, men hon tycker att hon har feta lår. Hennes mage ”veckar” sig när hon sitter etc…

Som jag ser det är att OM jag skulle dra igång världens hets runt min vikt visar jag henne att det inte är acceptabelt att vara tjock, vilket i hennes värld KAN få den konsekvensen att man måste banta. Det KAN, jag säger inte att det blir så, men jag tänker inte ta den risken.

Kalla mig gärna korkad, men så här resonerar jag.
Dessutom har jag ju redan ett barn med ätstörning – vilket gör det ännu mer viktigt att den äldsta ska kunna acceptera sin lillasyster som ”tjock” och faktiskt älska henne för den hon är.

Sitter och läser på om dotterns syndrom. Det har kommit en ny version, men ny information och fakta, och det är alltid skönt att läsa samtidigt som man blir helt förkrossad.