Usch vad jag avskyr att inte kunna göra något för en vän som mår dåligt.
Det känns som om jag försökt med allt, men det duger tydligen inte. Jag når inte fram.
Så jag måste bara försöka fokusera på andra saker, för att låta bli att fundera, men det går väl så där.
Är dock glad att jag fått ventilera lite med min nya vän. Imorrn ska vi hitta på nåt kul att göra tillsammans. 🙂 Så det ser jag fram emot!
Det här med att vara glad funderar jag mycket på just nu. Innan jag fick min diagnos, så fattade jag aldrig varför jag mådde så in i helvete bra ena dagen/veckan, för att några dagar senare vilja ta livet av mig och dö…
Just nu är jag inne i en hypoman fas och tankarna snurrar i ett enda virrvarr.
Så jag ber om ursäkt för ett flummigt och snurrigt inlägg. 😉
Jag har funderat på en sak. Det här med att vara glad. Hur definierar man det? (Hur man definierar glädje och lycka vet jag, har skrivit pm om det :P)
Jag tror att jag har dessa faser; nattsvart (depression), ”whatever/meh”, okej (varken bra eller dåligt), glad och överglad (hypoman).
Att livet pendlar för alla människor är jag absolut med på..
Men hur ska jag egentligen veta vad som är min ”normalglada” fas. Som ”normala” människor känner, när de är ”normalglada”? Har de samma känsla som jag när jag ligger på ”okej och glad”-faserna?
Känner de att livet är bra och att de är lyckliga (som när jag är inne i en ”glad”-fas) men kan behärska sig att inte bli för glada? Men om de blir superglada över något, blir de då lika ”höga” som jag, men kan snabbt återgå till sitt normalläge efteråt?
När jag svänger, så gör jag det så fort och kraftigt att jag skippar några faser på vägen. Jag kan gå från eufori rakt ner i helvetet på en dag. Det finns inga mellanting, förutom när jag är på väg uppåt. Då är jag vanligtvis glad i någon/några dagar utan nån specifik anledning. Ibland stannar jag i okej-fasen och pendlar mellan den och ”meh”-fasen.
Men ibland går jag högre och blir hypoman. Då älskar jag allt och alla och är helt uppslukad av glädje.
Till skillnad mot depressionen som är raka motsatsen och som automatiskt medföljer denna hypomana fas. (Har alltid gjort det för mig iallafall) Det är inget jag kan styra över, men jag kämpar med det. Försöker att hitta positiva saker på vägen ner som bromsar upp lite, så jag kan ”landa” mjukt på normalläget istället.
Det är väldigt läskigt att veta att man kommer må dåligt. Som ett slags straff för att man mått ”för bra”… och det skapar en känsla av rädsla hos mig, för jag vill inte ju må dåligt någonsin igen.
Men som sagt. Nu äter jag ju medicin som ska lägga en skummadrass på vattenytan, så jag inte drunknar. Håll tummarna att madrassen är av bra kvalitet.
Har ni några övriga åsikter/kommentarer så lämna dessa nedan. Tack.
Pollen är stängd
Nu har jag kommit in i en sän där svacka igen. Trots att det inte alls var länge sedan jag sommarpausade. Anledningen till den var att jag inte visste ifall jag ville ha kvar bloggen eller inte, så jag tog en välbehövlig brejk från det. Visst saknade jag att skriva, men jag gjorde en massa annat som roade mig. Sedan började jag längta tillbaka, till bloggen, skrivandet och till mina internetvänner. Och jag förnyade min domän gladeligen.
Men så blev ingenting som förut. Jag vet inte varför, jag gissar bara att intressen förändras. Jag förändras. Så nu är jag tillbaka i samma tankar som innan sommaren.
Jag känner att jag har massor att skriva om, en hel del tankar som måste ut på något sätt. Men jag kanske får hitta ett annat sätt? Kanske lösenskyddar jag hela sidan… just nu vet jag inte.
Om jag kommer blogga igen återstår att se.
Sitter och har myskväll med min raring. 😉
Dricker mousserande vin så jag kan rapa ordentligt. Har ju som sagt lite problem med det. Men med kolsyrat blir det som sagt bättre.
Igår ringde han och terrade som sagt, och sen fortsatte han så nu är telen avstängd, så det är därför jag inte svarar om ni undrar. Ring på mobilen istället så ringer jag upp om det skulle vara nåt.
Nu ska jag återgå till min söta sambo. Tjing!