Döden

Egentligen borde man vara mer tydlig med att visa vad man egentligen tycker om människor omkring sig. En dag kan det vara försent. Dock är det svårt att säga till människor som står en nära, hur mycket de egentligen betyder för en… fast det egentligen inte borde vara så svårt. Jag vet inte, personligen tycker jag att det är svårt att säga ”jag älskar dig” till någon annan än min sambo eller mina barn – fast jag faktiskt älskar många personer i min närhet.

Sådana tankar dyker upp när personer plötsligt går bort. Jag tänker så mycket och jag lider med min lillasyster just nu. Jag till och med känner för hennes pappa, vilken är en person som jag annars har väldigt svårt för. Men ens barn inte dö före en, de ska bara inte det oavsett hur jävlig förälder man än varit. Det får mig också att tänka på min relation till min egen pappa. Inte för att han har varit elak mot mig på något sätt, men jag har av olika anledningar valt att ha vår relation på mina villkor. Just idag känns det så…. korkat. En dag kan det vara försent…

Men att döden inträffar två gånger under en och samma vecka är för mig helt sjukt. Så sjukt. Och båda var alldeles för unga för att lämna livet på jorden.

Ibland liksom hejdar sig
tiden ett slag
och någonting alldeles
oväntat sker.
Världen förändrar sig
varje dag
men ibland blir den aldrig
densamma mer.

Alf Heniksson

Finns här alltid för dig, systerdyster!

Medial?

Något jag aldrig (tror jag) har skrivit om på min blogg är mitt intresse för det mediala, dvs andevärlden. Så, nu vet ni det. Jag är inte bara weird, jag faschineras av det mediala. 😉 Det är något som har varit en del av mig så länge jag kan minnas. Jag har varit med om mycket i mitt liv, som jag inte kan förklara… saker som fortfarande händer mig av och till… kanske nu mer än tidigare…

Det låter säkerligen flummigt, och jag tror att jag aldrig har pratat om min tro förut. Jag tror inte på Gud, så mycket vet nog de flesta. Däremot tror jag på något. Vad exakt har jag ännu inte kommit fram till… Bara det att jag vet att något finns. Jag tror inte att man dör och kommer till himlen. Det finns ingen himmel.

Nu kanske ni undrar varför jag skriver detta just nu, och jag vet inte riktigt varför… Det bara känns som det är dags att klargöra saker och ting. Fråga mig inte varför, jag bara känner som jag gör.. och det är mitt nya motto. Jag lever som jag lär. Jag vill att alla ska förstå vad jag står för. Vad som är viktigt för mig. Vem jag är. Tycker man sen att jag är puckad och att jag är helt ”lost”, så finns det alltid ett kryss i högra hörnet… *pekar*

Jag har på senare tid börjat utveckla mitt mediala… min känsla av att ”känna och se” har funnit i flera års tid. Första gången jag minns var otäck, som så många gånger annars. Jag minns dem så väl. Och jag blev ordentligt skrämd… tills jag fick veta att det fanns fler som upplevt exakt samma sak.

Den första var mannen i köket. Jag var kanske 10-11 år. Han gick med hög hatt genom vårt kök… igenom väggen… Nej, jag skojar INTE. Jag trodde naturligtvis att det var inbillning… tills min storasyster, samt nya invånare (efter vi flyttat) i densamma lägenhet berättade detta. Det kunde alltså inte bara ha varit påhittat… för ingen annan visste vad jag sett, jag vågade inte berätta… de skulle ju ha trott att jag var galen… trodde jag… Det var mitt ”bevis” på att jag faktiskt inte var galen… isåfall skulle alla andra som känt/sett samma sak som jag vara galna…

Detta är bara en berättelse om vad jag har varit med om. Oftast är andar väldigt vänliga och respektfulla…

Förutom i den lägenhet som jag bodde i när jag flyttade ihop med min sambo… De som var där var inte trevliga, om jag ska uttrycka det snällt. Jag trivdes aldrig riktigt där.. kände mig som en inkräktare. Varje kväll när jag gick till datorn fick reste sig håret i nacken och jag kände mig utstirrad… Men det läskigaste för mig var när mina katter låg i sängen och en av dem (Smirnoff) reste ragg och gick och fräste ljudligt vid dörren till sovrummet och låg där som en slags vakt hela natten. De andra satt vid min sängkant och fräste uppåt väggarna där jag låg. De försvarade mig, för något jag än idag inte vad det var. Men det var läskigt… Man vet när man är välkommen eller inte, om jag säger så, och det var jag inte där. Dessutom… lägenheten bredvid vår… där flyttade de ut och in med 3 månaders mellanrum.

Sedan dess har jag bara känt ”beskyddande” andar… var jag än bott. Som i förra lägenheten. Som i den vi bor i nu… (fråga syrran om ni inte tror mig… Fråga om mannen i vår hall…) Hon är inte lättskrämd, men när hon såg han… jisses! 😉

Sedan min äskade Spynke dog nu i januari har jag fått en så stark känsla. Hans finns här, men ändå inte. Han lever fortfarande, men inte i de ”levandes tid”, han lever i en annan dimension. Det är där man hamnar när man dör… man kan nå samma dimension som man nu lever i, fast det är jättesvårt att nå till de ”levande”, alltså vi levande. Tid i den andra dimensionen är inte relevant. Jag har aldrig fått en sådan stark känsla tidigare om dimension-grejen, förrän han dog. Det bara föll sig så självklart. klart.

Hur jag vet det?
Förklara mig annars hur flikar/strån (som man tänker sig en liten tova) av hans päls fortfarande landar på min arm/mage/i knät när jag minst anar det…
Jag bara vet. Be mig inte att förklara varför eller hur. Jag bara vet. Tänk att det skulle ta nästan 33 år för mig att inse…

Och nu tycker alla att jag är helt psykad. 😉 Hehe.

Well… you know what?
Jag har bestämt mig att vara som jag är. Jag är jag. Du är du. Det är min blogg. Jag skriver om det jag känner, tänker, tycker och anser.
Duger jag inte som jag är så är det inte min förlust. Jag tänker inte ändra mig för Dig eller för någon annan.

Take it or leave it.