Etikett: depression

Upp som en sol…

- Susanna

Jag märker som sagt inte när och hur jag dippar efter en hög period, utan det bara känns efteråt och då vet jag att det redan är försent att kämpa emot.

Googlade lite om en sak jag har ”problem” med och det stod att det kan vara livshotade (som med mycket annat) och per automatik tänker min hjärna: ”vad bra!!! Då slipper du kanske ta livet av dig!”… och då förstår jag att jag redan landat. Efteråt kom resten av de vanliga, inte upplyftande känslorna som jag brukar känna.

Det är verkligen irriterande att bli straffad över att vara lycklig några dagar…

Att vara glad..

- Susanna 1 Comment

Det här med att vara glad funderar jag mycket på just nu. Innan jag fick min diagnos, så fattade jag aldrig varför jag mådde så in i helvete bra ena dagen/veckan, för att några dagar senare vilja ta livet av mig och dö…

Just nu är jag inne i en hypoman fas och tankarna snurrar i ett enda virrvarr.
Så jag ber om ursäkt för ett flummigt och snurrigt inlägg. 😉

Jag har funderat på en sak. Det här med att vara glad. Hur definierar man det? (Hur man definierar glädje och lycka vet jag, har skrivit pm om det :P)

Jag tror att jag har dessa faser; nattsvart (depression), ”whatever/meh”, okej (varken bra eller dåligt), glad och överglad (hypoman).

Att livet pendlar för alla människor är jag absolut med på..

Men hur ska jag egentligen veta vad som är min ”normalglada” fas. Som ”normala” människor känner,  när de är ”normalglada”? Har de samma känsla som jag när jag ligger på ”okej och glad”-faserna?

Känner de att livet är bra och att de är lyckliga (som när jag är inne i en ”glad”-fas) men kan behärska sig att inte bli för glada? Men om de blir superglada över något, blir de då lika ”höga” som jag, men kan snabbt återgå till sitt normalläge efteråt?

När jag svänger, så gör jag det så fort och kraftigt att jag skippar några faser på vägen. Jag kan gå från eufori rakt ner i helvetet på en dag. Det finns inga mellanting, förutom när jag är på väg uppåt. Då är jag vanligtvis glad i någon/några dagar utan nån specifik anledning. Ibland stannar jag i okej-fasen och pendlar mellan den och ”meh”-fasen.

Men ibland går jag högre och blir hypoman. Då älskar jag allt och alla och är helt uppslukad av glädje.
Till skillnad mot depressionen som är raka motsatsen och som automatiskt medföljer denna hypomana fas. (Har alltid gjort det för mig iallafall) Det är inget jag kan styra över, men jag kämpar med det. Försöker att hitta positiva saker på vägen ner som bromsar upp lite, så jag kan ”landa” mjukt på normalläget istället.

Det är väldigt läskigt att veta att man kommer må dåligt. Som ett slags straff för att man mått ”för bra”… och det skapar en känsla av rädsla hos mig, för jag vill inte ju må dåligt någonsin igen.

Men som sagt. Nu äter jag ju medicin som ska lägga en skummadrass på vattenytan, så jag inte drunknar. Håll tummarna att madrassen är av bra kvalitet.

Vägen till diagnosen

- Susanna

Jag har träffat väldigt många läkare, psykologer och andra terapeuter under ca 15 års tid, som alla hävdat att jag varit deprimerad. Det kan jag visserligen acceptera,  det har jag ju varit.

Men jag minns speciellt en kvinna, hon var psykolog, som bestämt hävdade att jag minsann var deprimerad fast jag inte själv kände så alls… (det finns säkert ett gammalt inlägg om det här, det var dock några år sen).

En terapeut jag träffade privat talade om för mig, också för många år sen, att jag var tvungen att försöka inte bli ”för glad” eftersom jag alltid kraschade efter att jag varit just glad. Men att det skulle bero på bipolaritet fanns inte på kartan.

Läkarna gav mig en massa olika diagnoser; depression, social fobi, ångest, GAD, paniksyndrom, med mera…

Själv började jag fundera på om jag kunde vara bipolär, för det liknade mitt problem, men de alla typ skrattade och sa: ”Du är bara deprimerad” och gav mig tabletter som funkade i början, och sen inte alls.

Att jag varit deppad i perioder är inget nytt.. men jag undrar vem fan, om någon, som vänder sig till vården och säger: ”Jag mår så sjukt jävla bra just nu! Kan jag få nåt piller så jag slutar vara glad jämt..?”
Nej, precis.
Ingen.

Men till slut fick jag, förra året, en remiss till psykiatrin. Efter alla dessa år, så träffade jag den bästa läkaren jag haft i mitt liv! Han har jobbat med bipolära personer i över 20 år, och såg mitt mönster.

Det första han sa när han träffade mig var: ”efter att ha läst din journal, att mediciner bara fungerat periodvis för dig och att du har så många diagnoser, så skulle jag säga att du har bipolärt syndrom… hur känner du inför det?”…
Kan säga att jag höll på att börja gråta. Äntligen var det nån som äntligen förstod mig. Inte för att jag själv misstänkt det, utan för att han förstod det genom att ”kartlägga” mina perioder. Och trots att jag bara har 18 ”rätt” av 20 på skattningstestet, så fick jag diagnosen Bipolär Typ 2.

Och äntligen, så förstår jag varför jag är som jag är. Varför jag alltid varit ”konstig”, känt mig överlycklig och självmordsbenägen på en och samma vecka. Det är en oerhörd lättnad, jag är bara ledsen över att det tog sån tid. Har ju missat så mycket under alla onödiga depressioner, när jag hade kunnat förstå och acceptera varför jag har sådana omväxlande perioder.

Men nu försöker förstå och lära mig hur jag ska hantera mig själv och mina känslor. Medicinen fungerar jättebra, men inte helt perfekt, men SÅ mycket bättre än innan, vilket jag är så tacksam för!

Provresultat

- Susanna

I förra veckan fick vi provsvaren och det visar sig att Bibic har struma (hypertyreos). Så nu är det att medicinera varje dag och om ca 1 månad ska han tillbaka för att se hur värdet ligger. Skönt att det var det och inget annat tråkigt. Inte för att det är roligt med struma heller, men det är iallafall bättre än andra diagnoser som vi kunde räkna bort. Han är dessutom väldigt enkel att medicinera och inte alls så bråkig som jag trodde att han skulle vara, men pillrena är väldigt små som tur är.

Annars så har ångesten smugit sig på igen. Jag tror jag vet varför… ska till psykologen för ett oväntat kompletterande besök i veckan (jag ogillar verkligen oväntade saker)och sedan är det dags för kattutställning i helgen. Det är bara Gurkan som ska ställas och jag hoppas, hoppas att allt går som jag planerat. 🙂 Ser fram emot det väldigt mycket, trots att jag får ångestattacker över saker jag tycker är roliga egentligen. Det är väl det som är det jobbiga i det hela. Har funderat på att kontakta läkaren och diskutera min dos, men om hon sköter sitt jobb som hon ska, så borde hon höra av sig själv snart…

Sedan är jag ju en sådan person som inte vill störa i onödan. Dessutom så vill jag inte bli tröttare än vad jag redan är… förutom inatt när jag inte kunde sova alls. Mysko det där med sömnen. Fick jag, så skulle jag nog sova dygnet runt… fast jag har jättesvårt att somna. Så det är lite strul med den. Har försökt att vända på det men det går bara inte. Och om jag skulle höja dosen på min medicin är jag rädd att jag skulle bli mer zombielik än vad jag redan är…

Men så här dags är jag pigg. När man egentligen ska ligga och sova redan… så det dröjer nog några timmar inatt också.

Depression nästa?

- Susanna

Så nu är det tydligen dags igen eller så håller jag på att få en stroke eller något. Symtomen är samma som tidigare fast nu i mer aggressiv form, eller vad jag ska säga.
De senaste dagarna har jag haft migrän med aura ca 3-4 gånger per dag. Det är ANINGENS påfrestande!! Kanske är det utlöst av mina mediciner mot ledvärken – ja, jag vet inte. Men slutar jag med den ena får jag ju ont på något annat ställe. Fast det här är ju ett numera klassiskt symtom för mig på hösten, så är det väl en form av depression.

Nog för att jag inte känner mig deprimerad. Dock känner jag ingen större lust för någonting överhuvudtaget, så det är väl normalt för att vara jag. Sen har det ju hänt lite saker som kanske har fått mig bli sån här. Som jag tidigare skrivit så har jag ingen ork att göra saker, och när jag väl har det så har jag antingen enorm ledvärk eller mår fruktansvärt illa + magproblem. Inte konstigt att man blir deprimerad iofs, när man är så hindrad från att leva normalt. Eller ja, vad fan är normalt… till och med jag har glömt hur det en gång var…

Har ju som sagt försökt att ta upp alla mina symtom för diskussion hos läkaren, men där är jag bara stämplad som ”kvinna med ångesproblematik”, så det finns inte mycket hjälp att få tydligen. Även om till exempel ledvärk inte är något ångestsymtom… men men… Man kanske kan säga att jag har gett upp hoppet för läkarfolk. Har googlat som en galning utan att hitta mycket information om vad som egentligen som är fel…. men med tanke på att detta tydligen är återkommande för mig under åren, dock att det är som värst under höst/vinter, så är det nog inget allvarligt i allafall. Inget dödligt i allafall förhoppningsvis, för jag ser mig inte som deprimerad eftersom att jag inte vill dö, men å andra sidan har jag en del saker som jag grubblar på, vissa saker som jag måste göra (som jag hela tiden skjuter upp för att jag inte orkar), vissa saker som jag inte vet hur jag ska lösa..osv osv… den onda cirkeln är på besök.

Eller finns det ett samband med att han ringde från ingenstans en natt för ett tag sen? På ett sätt känns det logiskt, men på ett annat så känns det ologiskt. Jag trodde ju att jag var ”frisk” från det där, och jag har faktiskt inte ägnat många tankar åt det heller. Kanske mitt undermedvetna har? Iallafall, så är jag inne i en låg period nu igen.

JFYI (Just For Your Information) – edit, det är fint att man kan stava…