Nu har jag kommit till en punkt i mitt liv då jag måste göra något väldigt drastiskt. Tyvärr, men jag känner att jag inte har något val. Jag har mått jättebra psykiskt i flera veckor, har verkligen njutit av livet och allt som jag har omkring mig. Jag har skrattat mer ofta än på länge….

Nu har jag hamnat i avgrunden igen, eller jag är halvvägs nere. Något inuti mig sa STOPP den här gången och jag måste vara ärlig och säga att mitt inre jag har rätt. Det känns på något sätt nu mitt i mörkret att jag nog har kommit en bra bit på vägen…

Det finns folk som inte respekterar mig och det får jag lära mig att leva med, men jag har ett val. Jag har ett val att säga nej och fortsätter det har jag rätt att vidta åtgärder. Det är MITT liv. Jag gör vad jag vill med det. Jag har RÄTT att få leva och må bra och inte bli nedtryckt av en och samma person hela tiden.

Jag måste dock förtydliga att denne person inte säger något direkt till mig (eftersom att jag vägrar föra en diskussion med honom), men han skiter fullständigt i om jag ber honom att backa när jag mår dåligt. De fåtal människor jag dock har omkring mig har accepterat, att när jag mår dåligt så backar de undan och låter ta den tid jag behöver, och det älskar jag dem för. Men denna person jag talar om backar inte, denne person pushar och pushar tills jag bryter ihop… och han ser det inte ens själv…

Jag har aldrig sagt att jag är en enkel person att vara med, att lära känna eller att leva med.
Jag gör dock så gott jag kan. Jag försöker att visa den jag är innerst inne även om det ger mig bakslag. Jag försöker att lära mig och acceptera att detta är jag. Och jag har sagt, som så många gånger förr, att duger jag inte som jag är så får det vara!

Varför är det så svårt att bara släppa honom och gå vidare? Se framåt och aldrig någonsin se tillbaka. Varför får jag dåligt samvete över allt mina barn missar? Är jag så hemsk och värdelös som gör så här?
Alla frågor som inte har något svar… för jag har inga svar. Och om jag är hemsk som gör detta, vad säger det dig egentligen? Har inte jag lika mycket rätt att få leva mitt liv och få känna mig älskad av de som jag älskar? Är det så att jag alltid ska känna mig liten och värdelös för allt jag gör eller inte gör?

Hur kapar man blodsband utan att man går sönder inuti? Går sönder mer än man redan har gjort?

Har sett fram emot helgen hela veckan. Den stunden som man får ta det lite lugnt och göra lite vad man vill (nästan)… vad händer? Nu på kvällen börjar jag känna mig krasslig (igen), har tagit Alvedon för jag vill inte vara sjuk. Jag har inte tid med sånt tjafs och dessutom var jag ju sjuk nyss. Oh vad jag älskar att ha barn i förskolan!
Malva har också nåt på gång… det går aldrig över på oss två. Har hostat och snorat i 4 veckor eller nåt.

Jag som hade tänkt att försöka ta vara på den här helgen, för jag misstänker att snart kommer den iskalla vintern (närå, jag ser inte alls långt fram i tiden) och då vill man ju ta vara på de soliga och varma dagarna. Nämen nej, jag ska ju såklart bli sjuk då. Min vanliga otur!

Grannen kom och ringde på och frågade om vi visste om bilen…
Tydligen är det så att någon/några snorungar eller andra idioter har haft skitkul och kraschat rutan på vår bil!
Liksom, har folk inget vett i skallen? Kan man inte längre skilja på mitt och ditt?! Jag blir så ini***vetes förbannad! *gaaaah*

Bilen står inte ens ytterst, utan mitt i smeten, men jooo, tydligen finns det jävla idioter som har så jävla tråkigt att de måste sabotera för andra!  *i upplösningstillstånd*