… av Rorys död, är det spikat.
Hans halvbror flyttar hit. Exakt när det blir vet vi inte, bara att det blir snart. han är jättesöt och är i skrivande stund 15 veckor gammal.
Faktiskt honom det stod mellan när jag till slut valde Rory. Men så kan det vara i livet (tydligen). Håll tummarna för att det går bättre denna gång.
Pratade nyss med veterinären och fick det bekräftat att det INTE rörde sig om PKD, vilket jag gått och varit orolig för. Skönt det iallafall. Nu minns jag inte exakt vad det var, för veterinärer (som annat läkarfolk) talar på medicinspråk så man inte fattar mycket. Dock var det en relativt sällsynt sjukdom som oftast angriper hud och slemhinnor och senare inre organ som hjärta, lungor, lever… fast ytterst sällsynt njurar! Va faan! Såklart att just min katt blir sjuk och att han ska vara så sällsynt så det minsann sätter sig på njurarna. :/
För i hans fall, så var det njurarna som tog stryk. Dessutom så om han hade levt så är prognosen dålig och behandligen består av mycket höga doser av kortison – och det önskar jag inget djur. Men vad är oddsen egentligen?! Jag menar att det sätter sig på njurarna… ingen egentligen, men så händer det. Och det händer dessutom mig/oss. Som om vi inte har haft nog med njursjuka katter.. även om det nu i första hand inte berodde på njurproblem, utan det tillkom som en komplikation.
Han hade inte kommit tillbaka från krematoriet ännu, men när vi hämtar hans aska så får jag även obduktionen skriftligt så jag kan läsa ifred och fundera på hur vi ska gå till väga med en ny kompis åt Musen. Hon är så uttråkad. 🙁 Och främst köpte vi ju Rory som sällskap till henne… Nåväl, det kanske låter hårt och kallt, men vi ska nog låta en ny liten kille få komma hit. Det är Rorys halvbror och har färgen röd & vit. Återkommer om och ifall det blir aktuellt.
Igår när jag skulle öppna persiennen i min dotters rum fick jag syn på något konstigt som satt på trottoarkanten alldeles intill vägen. Trodde först att det var en sten, men sen rörde den på sig… när den rest sig såg jag att det var en liten andunge och fick lite smått panik, för VAD gjorde den där? Den kan ju inte (?) flyga ännu och det fanns inga andra bebisar eller mammor i sikte. Den bara satt där alldeles ensam och ledsen. 😉 Så vi fick den briljanta idén att försöka valla den ner till ån, vilket gick bra. Tyvärr var jag tvungen att ta upp den och bära den annars hade den blivit påkörd, men ner till ån kom den. Och det kändes bra, för hur den nu hamnade på gatan så var den ju nu i sitt rätta element. Dessutom var det andra änder som förbarmade sig över den lilla. Den simmade bort till Väståparken och bekantade sig med omgivningen. Jag och barnen kände oss som räddningspatrullen och tyckte vi var så duktiga så. Ända tills några timmar senare, då det kommer en ny andbebis och pinnar över gatan!
Jag får nog sätta upp skyltar här utanför är jag rädd:
”VARNING! Andungar på väg – Kör försiktigt”
Vad jag förvånades mest över är att den ser inte ut som en gräsandsbebis… de är ju mer bruna… men mjuk och len var den iallafall. För att inte tala om söt!
Så jag undrar, vad är det för sort? Det kanske inte ens är en and? Anka? Gås? Simfötter hade den iallafall, små rosa och söta. Här finns det bara gräsänder, kanadagäss och grågåsar (jo,jag vet att det heter gäss, men jag envisas med att säga gåsar) och jag har aldrig sett någon sån där prickig sak förut.
Edit: Inte visste jag att fiskmåsbebisar såg ut så där! Och att fiskmåsmammor och pappor lämnar sina ungar vind för våg… men iallafall, hade de fortsatt vara vid vägen hade de dött. Så jag tycker nog att det var en ganska bra grej att göra, fast ändå inte. Förlåt fiskmåsarna!