Jag skrev inget igår, trots att ångesten nu är på topp. Nu handlar det inte bara om emetofobin, utan andra saker… känner att jag vacklar. Kroppen mår inte bra. Jag mår inte bra. Jag har samma symtom nu som jag hade när jag sökte till akutpsyk för några år sedan, då de konstaterade att jag hade just GAD och panikångest. Plus depression. Depressionen var det mest uppenbara då. Fick en massa frågor som de sedan sammanställde…
Fast då, som nu, förstår jag inte varför. Jag har inget att vara deprimerad över… men jag känner mig så tom, så liten och orkeslös. Ingenting jag gör blir bra. Allt bara rasar och det känns som om jag hänger i en skör tråd som riskeras att gå av när som helst. Jag har svårt att sova pga ångesten som ligger och drar i mig på nätterna och när jag väl somnar känns det som om jag kan sova i dagar.
Utåt håller jag såklart masken. Det måste jag. Sådan är jag. Ingen får lägga märke till hur jag egentligen mår… de skulle alla bli så oroliga. Skillnaden nu mot då är att jag inte tänker på självmord. Jag vill inte ta livet av mig. Det är inte ens det som är saken. Men jag är rädd. Rädd att jag ska börja tänka i de banorna igen. Tanken om självdestruktivitet har redan kommit, dock utan att jag har gjort något åt det. Eller gjort, jag undviker att tänka när de tankarna kommer.
Just nu är det superjobbigt med vår dotter. Hon som har ett ovanligt syndrom. Hon kan ju inte rå för det hon gör, men jag känner mig så otroligt värdelös och att jag inte duger att vara hennes mamma. Hon stjäl mat varje dag. Ur skåp, lådor, hyllor… till och med ur soptunnan!
Jag vet att det kunde bli så här. Det har jag vetat sedan hon fick sin diagnos… men ändå… varför är jag inte tillräckligt uppmärksam? Varför märker jag inget innan det är försent?
Jag känner bara att jag rasar. Livet är värdelöst. Jag är värdelös. Jag klarar ju inte av någonting…
Det enda alternativet jag har är att jag och min sambo (som för övrigt knappt har något samliv eftersom att vi jobbar som djur) struntar i att umgås på helgerna (som vi gör nu, det är enda chansen att överhuvudtaget få egentid ihop – helgerna är heliga). Att jag lägger mig när dottern lägger sig och går upp samtidigt som hon. Att jag då kan övervaka henne dygnet runt.
Sedan att vårt förhållande går åt helvete… det är ju en annan femma…
Jag vet faktiskt inte hur jag ska kunna lösa det här. Som om jag inte känner mig oälskad (ja, jag är en tjej med stort bekräftelsebehov) som vi i nuläget har i vårt förhållande. Det är inte det att det inte finns kärlek och ömhet, men bara att få vara ensamma och kanske ligga och mysa, utan att tänka på allt det negativa omkring oss – det finns inte på kartan i nuläget.
Och ska det vara så, så vet jag inte om det är värt det…
Nu har jag iallafall rensat upp i köket, bland alla matvaror. Kastat allt onyttigt som fanns där (fast det kvittar ju när man har en dotter som, som sagt, äter resterna ur soporna). Jag ska surfa runt efter olika låsanordningar. Barnspärrar (som man har till småbarn) är ju ingen idé… Det måste vara lås med nyckel om det ska hjälpa… Hänglås. Det har kylskåpet haft i något år nu.
Tack och lov ger hon iallafall fan i kattmaten!