… men på ett sätt har jag det.

Ett tag trodde jag att smärtan aldrig skulle gå över. Idag vet jag att den gör det. Att minnet bleknar, trots att han alltid kommer att fattas mig.

Det känns konstigt. Att jag inte ens reflekterat över datumet. Förrän nu. En dag försent till och med.

Visst tänker jag på honom ibland. Vissa dagar mer än andra. Men jag känner mig inte förkrossad eller deppad. Livet går vidare. Men jag kommer alltid att sakna honom och aldrig sluta att älska honom.

Även om det inte är på årsdagen av hans bortgång.