Igår när jag skulle öppna persiennen i min dotters rum fick jag syn på något konstigt som satt på trottoarkanten alldeles intill vägen. Trodde först att det var en sten, men sen rörde den på sig… när den rest sig såg jag att det var en liten andunge och fick lite smått panik, för VAD gjorde den där? Den kan ju inte (?) flyga ännu och det fanns inga andra bebisar eller mammor i sikte. Den bara satt där alldeles ensam och ledsen. 😉 Så vi fick den briljanta idén att försöka valla den ner till ån, vilket gick bra. Tyvärr var jag tvungen att ta upp den och bära den annars hade den blivit påkörd, men ner till ån kom den. Och det kändes bra, för hur den nu hamnade på gatan så var den ju nu i sitt rätta element. Dessutom var det andra änder som förbarmade sig över den lilla. Den simmade bort till Väståparken och bekantade sig med omgivningen. Jag och barnen kände oss som räddningspatrullen och tyckte vi var så duktiga så. Ända tills några timmar senare, då det kommer en ny andbebis och pinnar över gatan!

Jag får nog sätta upp skyltar här utanför är jag rädd:
”VARNING! Andungar på väg – Kör försiktigt”

Vad jag förvånades mest över är att den ser inte ut som en gräsandsbebis… de är ju mer bruna… men mjuk och len var den iallafall. För att inte tala om söt!
Så jag undrar, vad är det för sort? Det kanske inte ens är en and? Anka? Gås? Simfötter hade den iallafall, små rosa och söta. Här finns det bara gräsänder, kanadagäss och grågåsar (jo,jag vet att det heter gäss, men jag envisas med att säga gåsar) och jag har aldrig sett någon sån där prickig sak förut.

Edit: Inte visste jag att fiskmåsbebisar såg ut så där! Och att fiskmåsmammor och pappor lämnar sina ungar vind för våg… men iallafall, hade de fortsatt vara vid vägen hade de dött. Så jag tycker nog att det var en ganska bra grej att göra, fast ändå inte. Förlåt fiskmåsarna!