Satt som vanligt och kollade på OTH, när jag utan förvarning började svettas floder, kände mig tok-illamående och hjärtat skenade… Panikångest. Har inte känt så på mycket länge, men så bara kommer det över mig. Pang bom.
Mår fortfarande illa, men inte så att jag inte kan leva med det. Tog en lugnande och hoppas att det ska gå över. Men jag blir så trött, jag vill inte känna så här och förstår inte varför jag ens får dessa attacker.
Liksom vanlig ångest kan jag ju förstå, men panikångest… varför?
Min vanliga ångest beror ju på något, och visst det gör väl panikångest också, men den vanliga ångesten har ju en orsak. Panikångesten begriper jag mig inte riktigt på faktiskt. Liksom, jag sitter i soffan och kollar på tv och är totalt avslappnad och cool… och sen bara på en sekund så blir jag toksjuk. Jag har ju mått ganska bra under dessa veckor om man jämför… men det kanske är just därför?
Det sjuka i sig är inte hur jag upplever den. Eller jo, på sätt och vis.
I början, mina första panikattacker var jag helt övertygad om att jag skulle dö. Idag uttrycker den sig annorlunda. Jag vet att det inte är någon fara för mitt liv, jag vet att det går över, det varar inte för evigt, även om det känns så. Jag är påläst och vet alla fakta.
Så istället så kommer mina tankar på att jag ska spy, och det ska jag göra här och nu!
Och då triggar det bara mer och mer och mer eftersom att jag har emetofobi (rädsla för att kräkas) till råga på allt.
Så inte fan hjälper alla fakta i världen när man är helt övertygad om att man ska spy, något som man vägrar att göra. Det är svårt att förklara känslan, men alla med emetofobi förstår nog vad jag menar. Ingen människa gillar att spy, men jag vägrar att göra det. Det går inte bara, det finns inte i min värld.