Man ska inte skriva sådär som jag gjorde tidigare.

Gick och hämtade barnen och väl där fick jag en redig panikångestattack. Svettades som en gris.. det rann längs benen och överallt. Såg ut som om jag stått i en dusch. För att inte tala om illamåendet som sköljde sig som en våg över mig gång på gång – helt övertygad om att jag skulle kräkas och fick verkligen anstränga mig till det yttersta för att inte göra det.

Tog bussen upp till stan, men vi fick gå av för jag var helt övertygad om att jag skulle kräkas i bussen. Så det blev en liten promenad hem, jag behövde luft. Väl hemma satte jag mig på balkonen för att sen hasa mig in till köket och ta mina lugnande för att coola ner.

Så nu, efter två timmar mår jag faktiskt lite bättre. Jag ska börja käka mina antidepp-piller igen. Har inte gjort det på länge och jag tror att det är därför jag mår som jag gör. Man ska inte sluta med dem bara för att man tycker att man mår bra. Jag ska försöka komma ihåg det till nästa gång.

Jag får inte, som alla andra människor, njuta av att det är helg, eller att det är kväll. För då kommer illamåendet. Jag får inte må bra, eller göra saker jag tycker är roliga. Som tex igår, gå ut och spela biljard. Det var jättekul. Men det är inte bra för mig att göra sådant.

Jag får hela tiden bakslag när jag gör saker jag tycker om. Så nu får jag sitta här och knapra mina lugnande igen, för att inte spy rätt ut.

Det är för härligt att ha emetofobi när ångesten gör sig påmind genom illamående.

*går och dör eller nåt*

Alltså, jag förstår inte mig på det här riktigt.
Hela veckan har varit helt okej, jag har vaknat tidigt och fått en massa saker gjorda. Jag har dejtat med mina favvopersoner, gått på bio med min älskade syster, lekt med mina barn. Har haft en lust och ork som jag inte har haft på månader.

Därför blev jag så… förvånad är fel ord… när jag fick värsta attacken igår kväll.
Satt här och började må illa, vilket för mig som emetofob är det värsta som någonsin kan hända. Så jag började tänka och intala mig själv att om jag skulle kräkas är inte det hela världen, alla människor kräks någongång och det är inte farligt etc… och till sist var jag redo.

Faktiskt märkligt beteende jag har, för tidigare var tankarna bara ”jag vägrar, jag tänker inte” och nu försökte jag intala mig själv att ”det faktiskt är helt okej, det är ingen fara”…

Iallafall, det kändes lite bättre efter att jag lugnat ner mig så jag bestämde mig för att gå och lägga mig, men ligga ner var helt uteslutet, jag började må illa igen. Så jag gick upp, tog lugnande och tänkte att är det kräksjukan, så kommer jag ändå spy upp dem men de kanske hinner verka så jag är något lugnare när det sker.

Sagt och gjort. In i badrummet och placerade mig i badkaret (blir lugn där) med duschslangen strilande över mig. Så satt jag i typ en kvart innan jag la mig raklång…. och somnade. Så jag låg och sov i badkaret i 4 timmar, så min hud såg ut som ett russin… men jag kräktes aldrig. Så det var inte nån kräksjuka, utan vanlig jävla skär ångest över något jag inte förstår – som vanligt.

Jag förstår inte varför jag får såna attacker när saker och ting börjar ordna upp sig. Det är som om den (ångesten) vägrar släppa taget om mig och aldrig låta mig må helt och hållet bra. Men jag ska vinna, jag vet inte hur, men på något sätt så ska jag bemästra den.

Som om livet inte vore pissigt nog.
Jag vet idag att den där glassen inte var det enda som gjorde mig illamående, även om den bidrog en hel del.

Jag har gått och spänt mig under halva månaden, knaprat lugnande och försökt hålla mig ovanför vattenytan. De senaste dagarna har jag inte kunnat fungera utan min medicin alls, och jag är så dåsig pga den. Idag mår jag iallafall inte illa *peppar peppar* men jag känner mig seg och tung i huvudet. Som om jag inte fått sova på flera dygn, men faktum är att jag sover bort hela dagarna tills det är dags att hämta barnen på dagis/skola.

Jag vill inte ha det så här!!

Jag vill kunna vara fri från ångesten, och just nu är det helt omöjligt för det har hänt saker i mitt liv denna månad som jag inte själv har kontroll över. Och jag vet att man inte ska ropa hej – men jag känner på mig att det kommer att gå käpprätt åt helvete, och jag vill verkligen inte det!
Men jag kan inte styra över någon annans liv.

Så jag försöker att undvika att tänka, det gör ju mitt undermedvetna så bra ändå. Men jag blir så frustrerad! Jag vill hjälpa, men jag kan inte!

Och som grädde på moset fick jag veta att OTH har uppehåll till 11 April! Liksom, hallåååå!!!

*gräver ner mig*