Jag är så jävla tråkig! (igen!!!)

Tänk att lilla jag skulle vara så dum och elak. Att jag skulle såra någon med vilje. Tänk. För så är det tydligen.
Att jag gör som jag gör beror naturligtvis inte på hur folk behandlar mig? Om jag blir behandlad som skit ska jag naturligtvis ställa upp på allt någon annan vill? Och om jag nu inte gör det är jag såååå elak… eller hur?

Om någon sårar mig eller mina barn, så ska jag naturligtvis släppa allt jag känner och bara göra som vissa personer önskar? Det jag själv önskar är inte väsentligt? Om jag ber någon att ge mig en vettig anledning till varför personen betett sig illa, och denna person vägrar att göra det… är det då fel av mig att välja att inte närvara vid en tillställning där jag måste le och hålla upp någon slags fasad. Att låtsas att allt är sååå bra och att inget har hänt? Eftersom att allt som händer naturligtvis är MITT fel.

För skulle jag åka, och inte vara glad och positiv (hur jag nu skulle kunna vara det i en situation som denna), så skulle jag ju vara så jävla tråkig… jag menar, det har ju hänt! Att jag är så jävla tråkig så fort jag inte duger som jag är. Eller om jag mår dåligt, så får jag inte göra det – utan måste fejka hur jag mår hela tiden. Jag lovar att DET tar på krafterna. Att fejka att allt är okej. Så det gör jag inte längre.

Och för första gången i mitt liv känns det faktiskt bra att inte ställa upp på allt som folk önskar. Jag har ingen ångest över mitt beslut och har aldrig haft. Vilket jag annars brukar få. Jag ställde en fråga om varför personen betedde sig på ett visst sätt och jag har ännu inte fått ett svar. Jag gissar att personen i fråga bara vill att det ska rinna ut i sanden. Jag står fast vid mitt beslut, vilket jag skrev tillsammans med frågan. Vill personen inte ta itu med det, kan personen inte räkna med att jag ställer upp heller.

Och just därför är jag inte bara elak, dum i huvudet, sårar mina nära… jag är JÄVLIGT tråkig också!!

Låtsas att det regnar

Nu förstår jag ingenting. På riktigt. Alltså, jag har ju alltid tidigare blivit ångestladdad av mina panikångestattacker, men nu verkar det som om jag inte ens orkar reagera känslomässigt. Eller, det gör jag ju, men jag är inte rädd längre för känslan. Man kan säga att jag har vant mig vid det här laget. Det kanske är bra, men det är oerhört jobbigt. Jag har minst en attack om dagen nu, men det känns inte som förut. Den är på något sätt annorlunda. Ilska. Jag blir förbannad på mina känslor. Förbannad på min larviga kropp.

Jag känner som en våg av illamående skölja över mig och jag vet att det bara sitter i huvudet. Jag kallsvettas och känner att nu svimmar jag. Jag blir så arg. VARFÖR?! Pratade en pyttestund med grannen utanför och var tvungen att gå in innan det syntes på mig. Hela kroppen blir stissig. Orolig. Hjärnan förbannad. Frustrerad.

Det är uppenbart att de inte samarbetar värst bra. Har stora funderingar på att börja med min antidepp igen. Jag vill inte, men jag kan ju inte gå omkring så här.

Om saker och ting bara kunde lugna ner sig lite runt omkring så jag kan få lite ro. Men jag kan inte säga ifrån och det gör ju inte saken lättare. Men även om jag inte mår som jag behöver, så ska ju inte min familj bli lidandes. Så jag sitter i tysthet och låtsas som det regnar.

Och även om jag vill få alla de här sakerna, som måste göras, gjorda så vet jag inte om jag i nuläget pallar för ett negativt besked. Även om jag nu i och för sig inte egentligen tror att det skulle bli ett, men man kan aldrig vara säker. Då är det bättre att gardera sig och må bra först och senare eventuellt ta smällen. Även om ingen annan än jag egentligen bryr mig… (Jag talar om LSS FYI)

Så jag måste hitta ett sätt att bita ihop. Eller ge upp min motsträvan över att börja med antidepp igen. Men jag är ju inte *svärord* deprimerad! Men det är klart livskvaliten är ju inte direkt på topp heller. Dilemma. Kanske bäst att börja knapra piller (och således bli en knarkare i min fars ögon) innan jag hamnar i det där svarta hålet… om jag nu är på väg dit… who knows.

Många tankar blir det

Nu är det inte roligt längre. Jag tror vet att jag måste gå till doktorn snart.
Min fot är inte rolig och min mage ska vi inte ens tala om. Jag misstänker att jag har Crohns, Ulcerös colit eller Colon irritabile… Plussa på detta med en rejäl dos av ångest och summera sen hur jag mår. Inte bra kan jag säga. Men jag skjuter bara upp det hela tiden, det kan ju bli bättre.

Magen började i somras med 3 veckors magsmärtor, kroniskt illamående (som ju är en superb känsla att ha när man har emetofobi) *ironi* Jag gissar att det var därför jag rasade i vikt. Nåväl sen fick jag behålla maten iallafall, det lilla jag petade i mig. Lugnet varade i någon vecka, sen var det dags igen, fast åt fel håll. Jag menar, hur normalt är det att först gå på toa i snitt 10 gånger om dagen för att sen inte gå alls på 2 veckor?! För att inte tala om svullnaden i magen, gaser hallelujah! Helt underbart med gaser när man inte kan fisa eller rapa. Yeehaa… Aj aj. Och så kom illamåendet tillbaka. Jippie!

Jag har uteslutit allergier, har testat laktosfritt, mjölkfritt, glutenfritt osv, men det hjälper inte oavsett. Man ska inte heller dricka kolsyrade drycker eller röka, men just nu är det det enda två saker som faktiskt får mig att fisa och rapa, så det får jag ju köra på. Tills jag orkar gå och kolla upp det. Jag ringde ju till vc i somras men de ville inte hjälpa mig för jag trodde att det var gallan som spökade, och de tyckte att jag skulle ringa till kirurgen direkt. Men jag var ju inte säker, hur ska jag kunna veta? Jag är väl ingen läkare heller?! Puckon!

Just nu är det hyfsat lugnt i magen – tills jag får ångest. Som inte är helt oundvikligt när min största fasa uppenbarade sig igår. Han ringde och hon svarade. *suuuck* Fast jag kan inte avgöra om han var i startgroparna eller inte. Vi får se idag kanske, eventuellt ska vi dit senare i kväll. Han vill gratulera Malva, eftersom att han inte kunde göra det förra helgen för att han var upptagen med att supa.

Som sagt, många tankar blir det…

Nej!

Sålla bort. Sålla bort. Sålla bort. Nej nej nej nej! Tänk inte, känn inte!

Jag har ju klarat mig så himla bra hittills… och nu går det neråt. För första gången på länge fick jag en sån där tanke som jag inte ska ha, en sån där tanke som inte är bra för mig. Jag ska inte bry mig, det är inte mitt liv. Jag vet att jag inte pallar att leva som jag har gjort. Med den ständiga ångesten, tänk om… som bokstavligen åt upp mig. Som fick mig att må dåligt. Som har fått mig att må dåligt ända sen jag var en liten, liten tjej.

Han ringer nu dagligen. Jag orkar inte. Han säger att han älskar mig. Något som han aldrig har sagt tidigare. Jag blir därför orolig. Varför ska jag vara orolig? Har jag något att vara orolig över? Är det som jag tror, som jag tänker? Är det kört nu? Är det så illa verkligen eller målar jag fan på väggen igen?

Hur gjorde jag sist när jag slutade bry mig? Jag svarade inte i telefon, så var det ja. Fast nu ringer han från hemligt nummer så jag kan ju inte vara 100 på att det är han som ringer… Jävla skit, det här går ju inte. Jag får tala om hur det ligger till för dagis och skola, så de kan ringa mig på mobilen istället för hem. Det numret har han ju inte iallafall. Än.

I’m not dead…

Okej, mina inlägg tycks kanske sina… men jag har inget att tillföra.
Tidigare skrev jag mycket om mitt mående, vilket inte var av de bästa… men jag har mått så jäkla bra den senaste tiden… förutom diverse bakslag… som jag inte tyckt passat här. Har även funderat på att lägga ner bloggen helt men då jag sett att jag fortfarande har besök så finns inte heller det alternativet. Så TACK för allt stöd! Även om ni kanske inte ser det så så är alla ”pingbacks” och diverse annat alltid uppskattat. Men å andra sidan så ser jag det numera så att om någon mår som jag gjort den senaste tiden… och behöver känna att de inte är ensamma så är jag glad att jag kan finnas som hjälp.

Under detta år har jag lärt mig så mycket om mig sjäv och saker jag gör, hur det relaterar till allt. Jag är som jag är, och jag lär mig med åren som går och till slut blir jag förmodligen en hel människa. Jag kan inte tacka mina besökare nog för all uppmuntring och stöd jag fått. Mycket beror på den terapi jag fått, ja… äntligen börjar detta med vikten lossna… jippie! Har faktiskt gått ner ett par kilo utan ansträngning… mycket sitter nog fasen i huvudet. 🙂

Jag känner mig starkare än någonsin, jag tvivlar inte lika stark på mig själv som innan… detta trots att ha varit hemma med en sjuk 5-åring i snart två veckor, som jag kanske borde ha skrivit om, som fördes in till sjukhuset med ambulans… vilken pärs säger jag bara!! – Och ja, jag bröt ihop den kvällen då det hände, konstigt vore väl annars. Men jag hanterade det väl och jag kan ärligt och sant säga att jag i dagsläget är stolt över mig själv. Hade det varit för ett par månader sedan hade situationen varit annorlunda. Det är jag alldeles säker på. Mitt finaste minne av den kvällen är när min dotter – som ligger med syrgas, ligger väldigt medtagen i ambulansen och säger ”wii wii”, som är hennes högsta dröm i världen – att få åka ambulans… Och hon får det, och de sätter på sirenerna. Trots hennes kondition och att jag inte riktigt fattar hur illa det verkligen är med henne ser jag att hon är lycklig. Hon får åka ”wii wii”… trots att hon är svag och knappt kan andas, så strålar lyckan ur hennes ögon. Detta samtidigt som jag tänker ”aldrig mer”…

Jag vet att jag är en bra mamma, en bra syster, en bra människa helt enkelt. Visst, jag har varit tillbaka på mina Xanor, det kan jag inte ljuga om, men senast var kring julas så jag tycker att jag har klarat mig rätt okej faktiskt. Trots allt, man är bara en männsika, och kanske har jag fått lite för mycket att bära den senaste tiden… men jag tror inte på gud (as you know)… men något högre, och tydligen har jag fått en uppgift som jag måste fylla. Och jag måste göra det bästa av det jag kan…