Har haft ångest av och till i snart en vecka, just nu är det inte roligt. Det som stör mig mest är att jag inte har nåt att ha ångest över! Livet leker ju! Jag blir så trött! VARFÖR?! Det känns ju bra i övrigt, förutom vissa saker men det är ju så för alla människor. Jag ska ju börja reda ut mitt trasiga jag. Jag är glad! Och är så full med ångest så jag inte kan andas…

Jag har inte behövt ta min medicin på väldigt länge och har klarat det så bra utan den och sen kommer den bara och klubbar ner mig bakifrån utan förvarning. Jag har verkligen försökt att härda ut, men det går inte. Så nu har jag förnyat mitt recept – igen. Jag vill inte ta Xanor egentligen, jag blir ju halvt medvetslös. När jag går på dem blir jag sååå trött! Jag vill inte vara trött, jag vill vara pigg och alert.

Om psykologen i mig ska säga något om detta så är det kanske just för att jag söker den där lilla flickan i mig som gör att det blir så här. Jag tror inte att hon vill komma fram, inte frivilligt iallafall, så hon slåss med sitt vuxna jag för att det ska backa. Men jag är fast besluten att nå fram till henne om jag så ska dö på kuppen!
Fast om det skulle vara så, så blir jag ärligt talat lite rädd… för om de förträngda känslorna kämpar så med att inte komma fram… vad fan har då hänt egentligen?!

Och alla vederbörande är informerade.

Jag vill bara tala om att jag ställer härmed in min födelsedag i år för återigen har kroppen sagt ifrån.
Först trodde jag att det bara var en vanlig maginfektion, men nu när magen mår bättre mår jag personligen skit.

Jag orkar inte med den press som jag har på mig längre, det går inte mer. Jag klarar inte av mig själv, jag klarar knappt av att leva med mig själv när jag mår som jag gör. Det finns bara en person som förstår hur det känns och denna person känner ni alla till.

Ring inte hit, vill ni något så svarar jag eventuellt på mail och jag kommer att höra av mig när jag är redo.
Snälla acceptera det!

Syster 2, Du får avboka det inplanerade på kolonin.

Jag vet vad det beror på och därför måste jag avskärma er alla från mig så att alla blir utanför, trots att det egentligen handlar om rädslan över att konfrontera en enda person. Men när det har gått så långt som det nu har gjort, som att jag räknat ut hur många lugnande jag har kvar och hur många jag kan ta i ett svep är det nog dags att ni backar en bra bit.

Kalla det gärna en 30-årskris. Jag kallar det en livskris då för mig livet inte känns värt ens att leva.
Låt mig vara så kanske jag kravlar mig upp igen.

Spendera inte ett öre på mig, jag är inte värd det.

”Det går ej att rymma från denna tomhet
Då återfinns inget mer än ändlösa korridorer
Livet sjunker sakta ned i fördärvets hav
Ett bottenlöst hav av ångest”