Det var ett tag sen som jag haft så sjukt roligt en hel helg. 😀 Kan inte minnas när jag sist hade en sån (om man inte räknar med kryssningar), men det var länge sen.

I fredags var jag på fest och träffade T (Inte Torbjörn) för första gången, han var jättetrevlig och vi satt och lyssnade på nostalgimusik (80-tals disco) och gosade vovvar. Sen tog vi cyklarna till väster och gick in på Napoli och spelade biljard och senare till en annan pub. Tappade bort T på vägen, men sen blev vi bjudna på efterfest hos en snubbe. Han hade öl iallafall, för jag hade en extra i fickan när jag kom hem. 😂

Igår lördag, var jag något seg (undrar varför? ;)), men blivit bjuden till K & P och hade ingen lust att sitta hemma och mögla. Kom dit vid 17:30 och då hade de redan hållt på en stund… de höll på och terroriserade T (inte samma som igår) och blev utbytta mot öl. Eller ja, om vi fick åka ner till T, så skulle P få öl som betalning. Hah! I don’t mind!! 😀

Senare pratade vi gamla minnen, 80-tals stövlar (någon av pojkarna hade en fetish en gång i tiden ;)) och hårdrocksbrudar.

När vi skulle kissa N, blev vi beordrade att klättra (jag blev upptryckt) på den gröna bänken på Järntorget, för att bli fotade. Sen fick jag (vi) äran att se N jaga råttor i parken. Förutom alla nostalgitrippar, så fick jag äntligen veta vad som hade hänt alla mina NKOTB-tischor (jag var ett stoooort fan) och tydligen var det fränt att ha när man spelade i band. Haha!

Så jag är nöjd med min helg. Efter allt skit som har hänt de senaste två månaderna, så behöver jag ännu mer positivitet i mitt liv, och det känns att saker och ting börjar falla på plats. Jag har en plan! 🙂

Just nu har jag allt behöver och det finns ingen anledning att begära fler saker, när framtiden ser ljus ut. Och som jag skrev tidigare, så är jag tacksam för det där som hände (Torbjörn & mig), för hur det än blev, så fick han mig att öppna ögonen och se exakt vad det är jag behöver. 🙂

Så det blev så iallafall. Tydligen väldigt fort också. Har bokat in möte med målsägandebiträde nästa vecka och sen så är det typ dags. 

Jag är skitnervös, men alla säger att det kommer gå bra. Det tror jag också, det är annat jag är skraj över.

Och nej, jag vill inte ha med mig nån som ”stöd”. Den enda jag skulle vilja ha med mig, existerar inte längre. Så jag gör det själv. Ska försöka se till att det inte blir några åhörare också. Det borde gå. 

Varför velade du så? Förmodligen visste du från början hur du ville ha det.

Istället så körde du med silent treatment, och hoppades att jag skulle fatta vinken eller nåt. Men du sa ju att du ville vara vänner… därför väntade jag. 

Men som jag skrev till dig; varför ens vara vän med nån man inte pratar med?

Svaret jag väntat på fick jag idag, när jag såg att du äntligen velat klart, och tagit bort mig som vän på Facebook. 

Jag hoppas att du inte tror att jag blev jätteledsen över ditt val, för det är jag inte. Jag är tvärtom väldigt glad, för nu vet jag att jag aldrig behöver kämpa mer för vår vänskap. Jag har redan slösat så mycket tid för att få den att fungera, medan du kört operation ignorering. 

Well, ärlighet var kanske inte var din starkaste sida, så här i efterhand. Eller så var du för feg helt enkelt, du sa ju typ att du var lite rädd när vi sågs för sista gången. Du gjorde ju till och med ”slut” via messenger, vilket säger ganska mycket. (Jag hoppas att du fortsätter att läsa i den där boken, du vet vilken jag menar).

Men jag vill att du ska veta att jag är faktiskt otroligt glad och tacksam över att du kom in i mitt liv när du gjorde. Jag ångrar absolut ingenting. Man lär sig hela livet och jag tvingades att lära mycket om mig själv och hur jag vill bli behandlad, vilket stärkte min självkänsla. Så det vill jag tacka dig för.

Utan dig, så tror jag inte att jag hade fått lära mig den här värdefulla ”läxan”. För den fick mig att bli mycket starkare än jag trodde jag ens kunde bli. Jag är trygg med den jag är, jag är stolt över den jag är, älskar den jag är och jag är helt övertygad om att framtiden kommer att bli perfekt.

Så stort tack Torbjörn! 

Ja, ärligt talat så är jag det. För den här veckan har jag lärt mig mycket om mig själv, och framför allt, ännu mer om honom. Jag trodde tidigare att han genuint tyckte om mig, och det kanske han gjorde, på sitt egna lilla sätt.

Som jag skrev i början (se tidigare inlägg), strax efter att jag träffat honom för första gången, så ringde varningklockorna. De har ringt en gång till efter det och nu tjuter de som ett brandlarm. 

Jag kan förmodligen verka ”svag och naiv”, vilket jag är ibland, men vad människor inte förstår, så är jag en observatör. Jag lägger märke till massor av saker, som andra normalt inte gör (imo). Det är inget jag tänker på, det bara sker. Det kan säkert uppfattas som att jag är restriktiv, alldeles för fundersam och inte vet vad jag vill. Men för mig är det en bra grej, något jag är stolt över och älskar med mig själv. 🙂

Men, när man träffas varje dag i 4 månader, så ignorerar man att varningklockorna ringer. Man tror att den person man lär sig att lita på, gör detsamma. Och man tycker om dem. Till och med älskar dem och man vill aldrig, aldrig göra dem illa.

Till skillnad från mig och hur jag tyckte om honom, så gjorde han inte det genuint tillbaka, även om han sa att han gjorde det. Jag vet vad orsaken grundar sig i, för det pratade vi mycket om. Och just det, bevisar också hur vår relation ser ut nu idag och vad jag gör och hur han gör, när det (äntligen) är över.

Så ja, jag lärde mig mycket av den här tiden, men framför allt uppbrottet. Jag är glad och lättad över att han ”valde bort” mig, för han hade förmodligen gjort mig ännu mer illa (jag ignorerade ju varningklockorna, remember?) om han hade fortsatt i samma spår som innan.

Nu pratar vi inte ens, för att han påstår att det gör ”för ont” att prata/träffa mig. Jag vet ju nu att det inte gör ont av den anledningen som han försöker intala sig. Jag är inte dum, och jag tror att han till slut insåg det. Det är nog där det ”onda” kommer in. 

Illusionen höll inte. Game over.