Att leva med psykisk ohälsa

- Susanna

Jag har gjort så många fel val i livet. Jag inser det nu, hur många människor jag stött bort eller sårat. Jag ber om ursäkt för det, men när jag mått så in i helvete pissigt, så blir jag egocentrisk och pushar bort människor i mitt liv. För det känns som att det är bättre så. För dem. För vem orkar försöka gång på gång att umgås med en person som bara säger nej hela tiden? Jag förstår dem, även om mina nära inte tycker så, säger de. Det är förmodligen bara som jag upplever det så.

Men det kanske är därför jag söker mig till människor, som av och till mår lika dåligt som mig i perioder, för jag vet ju hur det är. De dömer inte mig när jag mår dåligt, precis som jag inte dömer dem. Även om jag inte kan sätta mig in i exakt deras känslor, så har jag iallafall en aning och därför förstår jag vad de går igenom.

Men människor som inte vågar stå för sina val och inte kan säga det de har på hjärtat till mig personligen eller försöker framstå helt perfekta och aldrig gör några fel och skyller ifrån sig på andra. Sådana personer har jag inte mycket till övers för längre och jag har idag inga som helst problem att kasta ut människor från mitt liv. Jag har faktiskt inte ångrat en sekund att jag slängt ut dem. Ärlighet är det viktigaste för mig och kan du inte ge mig det, så är det tack och hej.

Det finns bara en person som jag saknar mycket, men vi kastade inte bort varandra, eller var oärliga mot varandra så det räknas inte. Vi har pratat lite smått och bett varandra om ursäkt även om vi inte vet varför det blev som det blev och det är ju iallafall en början. Kanske kan vi iallafall reparera ”skadan” med tiden. Vem vet?

Men åter till det jag skulle skriva om:
Jag har mått dåligt av och till i hela mitt liv. Jag tror att det började när jag var 9-10 år, för jag har för mig att jag fick gå till någon att prata. Men jag ville inte berätta det som tyngde mig, vad det än nu var. Jag minns inte det vad vi pratade om. Det var först på 00-talet som jag fick mina diagnoser, GAD och Bipolär typ 2. Kanske beror mitt mående på att jag alltid varit känslig? Kanske beror det på att jag mer eller mindre växte upp med min alkoholiserade pappa. Vem vet? Jag har alltid fått höra hur tyst och blyg jag varit som barn. Och jag minns att jag ”straffade” mig själv när jag mådde dåligt av ångesten. Jag kände att jag inte var värd annat. Då visste jag inte att det kallades ångest, eller att andra människor också brottades med liknande känslor. Jag trodde att det bara var jag och att jag var helt ensam om det.

Men nu äntligen mår jag faktiskt bra, vilket har fått mig att reflektera väldigt mycket. Jag önskar som sagt att jag gjort andra val, speciellt de senaste 2 åren. Men jag kan bara be om ursäkt för det, för jag kan inte gå tillbaka och göra det ogjort. För om jag kunnat hade jag inte tvekat att göra det.

Jag tror dessa insikter kommer av hur bra jag mår nu på mina mediciner. Jag äter medicin morgon och kväll. Tänk om jag fått dem för flera, flera år sedan. Tänk om jag sluppit må så dåligt. Det hade varit helt underbart, men det finns väl en mening med det också.
Jag hade lite biverkningar i början och vid varje höjning av Venlafaxinet, men nu har jag ätit den dos jag ska i några veckor, och jag är mer stabil än på länge och har inte haft någon ångest alls på ca 2 veckor. Jag hoppas att det håller i sig. Jag vet att jag förmodligen kommer att få äta medicin i resten av mitt liv, men det gör inget så länge som jag får må bra.

Härom kvällen försökte jag ta bort Theralen för att Venlafaxin är min ”huvudmedicin” mot ångest, så jag tänkte att jag inte behöver extra. Det slutade med att jag var vaken till 04, så den behöver jag uppenbarligen för att kunna somna och sova bra. Så nu tänker jag testa att ta bort 2mg Melatonin istället. Visste ni föressten hur sjukt dyrt Melatonin är? En burk på 2mg, 100 tabletter kostar 755:-. medan Venlafaxin kostar 82:-. Helt sinnessjukt. Iofs är Lamotrigin inte heller jättebilligt. Jag har två förpackningar med 200mg respektive 100mg, vilka innehåller 100 tabletter i varje paket och kostar sammanlagt 703:-. Men Melatonin är ju något som kroppen vanligtvis bildar själv.

Men som ni ser, en kostnad på ca 1500 den första månaden, om man inte har frikort. Tänk vad mycket jag hade kunnat göra med de pengarna istället, men jag är sjuk och behöver dem för att inte vilja dö hela tiden. Eller göra sig illa för att ångesten ska lätta. Så ha det gärna i åtanke när/om ni trycker ner en människa som mår dåligt, fast det inte syns utanpå, som hävdar att man bara är lat och låtsas vara sjuk, för att det inte syns lika mycket som om någon tex hade brutit benet. Dessutom är vi experter att dölja våra känslor utåt, kör med pokerface och kraschar för det mesta när vi är ensamma. Så fundera lite på det innan du öppnar munnen.

Nej, jag är inte otrogen

- Susanna

20 år. Det är en ganska lång tid.

Jag trodde att jag skulle leva med Erik i hela mitt liv. Jag ville inte låta barnen få gå igenom en separation, när jag själv är ett skilsmässobarn. Men det var oundvikligt. Jag tror att barnen inte heller mådde bra av spänningen som låg i luften.

Vi grälade aldrig. Eller iallafall nästan aldrig. Kommunikationen oss emellan dog ut till slut. I slutändan pratade vi bara om barnen och vad vi skulle handla. Jag mådde inte bra och jag tror inte att han gjorde det heller. Min mamma och mina båda systrar önskade att jag skulle gå vidare med mitt liv, då de såg hur mycket relationen mellan mig och Erik var. Som sagt, vi var inte osams, men vi var mer som vänner/syskon än ett par.

Jag hade skaffat nya vänner som jag spenderade mer och mer tid med. Malva var ofta med mig och vi hittade på mycket roliga grejor tillsammans. Jag fick speciellt en vän, Torbjörn (som jag skrivit om tidigare), som blev min närmaste vän. Jag kände mig trygg och kunde prata om allt med honom och vi umgicks väldigt intensivt och hade jättekul (ibland hemskt) tillsammans.

Så kom den oundvikliga ”krashen”. Vi hade varit ute i parken och grillat med mina systrar m. respektive, Flum och Alex. Torbjörn var också med och Sandra kom efter ett tag.

Efter att alla gått hem, satt jag, Sandra, Torbjörn och Malva kvar och pratade och väntade på att grillen skulle slockna. Klockan var strax innan 23 och jag tyckte inte att det var en så stor deal att Malva satt ute med oss. Hon var nästan 15 år, hade sommarlov och var i vuxet sällskap. Det tyckte dock Erik, som gick ut och hämtade henne. Han var väldigt arg och det kom fram senare att han hade tyckt att Torbjörn, Malva och jag hade suttit och grillat som en familj. Jag ser det inte så. Vi satt där det fanns plats och jag pratade mest med min systerdotter.

Nåväl, efter att vi gormat på varandra en stund så gick jag ut, men gick in igen senare. Erik bad om ursäkt, men vi började äntligen prata med varandra. Vi var överens att ”vi” var över, att vi nu är mer som syskon/vänner. Vi pratade länge och han hade flera önskemål, som jag tyckte lät bra och nu lever vi som vi har kommit överens om.

Sedan dess har spänningen hemma lagt sig, vi pratar mer nu än vi gjort på många, många år. Nästan som att vi kommit varandra nära igen, förutom att kärleken mellan oss som par är borta. Däremot är kärleken mellan oss som vänner större nu. Iallafall från min sida.

Efter några veckor inledde jag ett ”riktigt” förhållande med Torbjörn. Jag hade inte haft några sådana idéer tidigare. Iallafall inte medvetet. Ibland kan jag tycka att det gick lite väl fort fram, men nu är det som det är. Det går inte att ändra på i efterhand. Innan jag gick ut med det, så frågade jag Erik om han var okej med det och det sa han att han var.

Som sagt, Erik och jag har en bra kommunikation idag och vi berättar/pratar med varandra och han har berättat saker för mig, bland annat negativa saker som en person sagt om mig, en person som alltid sagt att jag borde lämna Erik och att jag alltid skulle få stöd från den personen ifall det skulle bli så. Det var en lögn. Iofs har den personen svikit mig tidigare, så jag borde inte vara så förvånad. Men det blev jag.

Jag har inga som helst planer att någonsin låta den människan komma in i mitt liv igen! Man får stå för sina ord och val här i livet.

Folk tror att det är lätt att avsluta ett 20år gammalt förhållande, trots att man har växt ifrån varandra. Det är det inte. Det är jättejobbigt och man behöver stöd från sina nära och kära. Även om det blev en enkel separation för oss , betyder det inte att man inte känner sig misslyckad. Det var ju en person man tänkt leva med i resten av sitt liv.

Men för att runda av, så nej. Jag är och har inte varit otrogen.

150mg

- Susanna

Nu har jag höjt Venlafaxinet till 150mg, den dos som min läkare på psyk tycker att jag bör ha.
Vid varje höjning hittills så har jag samma dag/dagen efter, blivit så sjukt kissnödig mest hela tiden. När jag höjde från 37,5 till 75 så gick jag och kissade 3-4 gånger i halvtimmen. Jag skojar inte. Det var som att ha uvi, fast utan att ha ont. Men jag kissade ungefär lika mycket varje gång och det var inte droppar. Det gav sig efter någon dag, men jag har hållit mig hemma de gångerna. 😉 Vid den här höjningen var det inte lika illa som den förra, men kissnödig ofta var jag.

Dock känns livet inte lika roligt nu som det var på 75mg. Till skillnad från då, så har jag återigen fått panikångest, vilket jag inte hade alls på den lägre dosen. Däremot så sover jag bra och vaknar tiiiiidigt. Förut kunde jag sova fram till mellan 12-14, men nu 7-7:30. Jag vaknar dock en sväng vid 4 men har inga problem att somna om trots att jag är pigg. Men jag går i regel upp vid 7:30, eller ja.. jag ligger och spelar i sängen till kanske 8-8:30, beroende på vad jag ska göra under dagen (vilket oftast är ingenting). Men jag är pigg och har inga problem att kliva ur sängen. Iofs så gick jag och la mig på tok försent förut, men mycket berodde på att jag inte kunde sova alls. Jag var trött, men jag kunde inte somna. Och när jag väl somnat så vaknade jag stup i kvarten. Det var därför jag fick Melatonin utskrivet. Nu blir jag jätteseg och trött med Melatonin och Theralen och somnar och sover jättebra. Jag har dock lärt mig att lyssna på min kropp, säger den att den är trött så lägger jag mig, även om jag har en massa saker jag anser mig behövs göras innan, och oftast somnar jag inom 10 min när jag väl har lagt mig, vilket känns jättebra!

Förutom ångesten, så är den enda biverkningen just nu att jag är lite darrig på morgonen, men det brukar gå över efter en stund. Och ja, jo, muntorrheten, som inte är att leka med. Läste att både Theralen och Venlafaxin ger muntorrhet som biverkning, så jag fick väl dubbelt upp antar jag. Jag tuggar tuggummi hela dagarna, så jag får gaser i magen istället. 😉 Men hellre det än att vara så torr i munnen att man knappt kan prata. De flesta biverkningarna jag haft, har ju gått över och jag antar att iallafall ångesten kommer ge med sig också. Jag äter ju medicinen mot ångest liksom. Det var någon som sa att det är positivt att jag får ångest, för det betyder att jag ”svarar” på medicinen, men jag vet inte hur det ligger till med det. Jag är dock väldigt tacksam över att jag inte fått de där svettningarna som biverkning, vilket ska vara väldigt vanligt. Jag känner mig mest frusen istället.

Jag önskar att jag fått Theralen tidigare. Innan var det ju Lergigan och Atarax, och de suger verkligen för mig. Känner mig som en zombie på dem, även dagarna efter och det passar ju mindre bra. Med Theralen har jag aldrig fått den känslan. Det enda som händer är att jag blir lite seg/trött, men när jag vaknar på morgonen känns det som vanligt. Nu iom ångesten, har jag även tagit den på dagtid. Jag blir lite seg, men fortfarande normal och den tar udden av ångesten. Svårt att förklara, men det verkar som att jag inte ”bryr” mig om att jag har ångest, så lugnande är den iallafall. Kan rekommendera att prova, om du haft Atarax/Lergigan utan effekt (eller bara bieffekter).

Höjning

- Susanna

Det är skumt med det här med när jag höjer dosen.. jag blir så fruktansvärt kissnödig. Skumt, men så är det. Imorgon är förmodligen som det ska.

Det är mycket som jag tänkt på de senaste åren. Efter folkhögskolan. Jag har EN vän därifrån, en som var min vän då, men ändå lite off and on. Nu har vi träffats en del och jag gillar honom mer nu än förut, eller ja, det finns en till, men vi träffas väldigt sällan så vi brukar messa emellanåt. De är båda yngre än mig, men för mig har aldrig ålder varit något hinder alls. Jag kommer alltid att vara den jag är oavsett du är 20+ eller 100 år gammal. Gillar jag dig så gör jag.

Jag saknar en del från skolan, men speciellt en vänskap, men den verkar inte kunna lösas, vilket är synd för jag älskade denna människan.
Hon såg saker som jag inte ville se och nu och efterhand ser jag att hon hade rätt hela tiden. Vissa människor kan man inte lita på även om man delar samma blod. Hon var klok och om någon någonsin träffar på en sådan vän, så släpp inte taget, som jag gjorde pga mitt mående.

Medicinupdate

- Susanna

Nu har jag ätit Venlafaxin (och Theralen) i 3 veckor och jag börjar redan känna att jag mår bättre. Även de i min omgivning, säger att de märker skillnad. Jag kan inte säga exakt vad det är, men jag har ingen påtaglig ångest nuförtiden vilket känns jättebra. 🙂

I kombo med Lamotrigin, så är jag relativt stabil. Jag svänger inte lika kraftigt och om jag gör det nångång, så varar det bara i någon halvtimme-timme.

Jag tar Venlafaxin på kvällarna, därför att jag sover så oregelbundet. Samtidigt tar jag 5-10mg Theralen och 4mg Melatonin. Och jag sover väldigt bra och vaknar pigg och utvilad. Det var länge sedan jag vaknade och inte var trött.

Så, just nu är livet perfekt. 🙂