Men som ni vet (fortfarande har jag besökare… enligt statistiken ;)) men, jag vet att jag (och ni vet) att jag är en periodare. Ibland går det långt emellan varven. Och för mig. När tankarna mal och mal och situationen blir ohållbar, då stänger jag av.

Sjukt mycket har hänt sen sist. Mycket av det kan jag dessvärre inte ens blogga om, så jag gör det på min hemliga blogg som jag skrivit om innan. Det sjuka är, när jag startade den… inte i min vildaste fantasi kunde jag att det kunde utvecklas till det som är nu. Nu är det liksom… alltså. Invecklat. 😉 På ett bra sätt. Tror jag. Jag är iallafall glad. Det som händer får mig att må bra. Jag ler oftast. Men jag gråter också, för det är så invecklat. Men jag måste lära mig att vara tacksam. Så jo, jag ler varje dag. På riktigt.

Men jag måste också bort. Jag måste åka ”hem” snart och reflektera. Snart, snart. Även om jag hävdar hela tiden att jag har tålamod, så har jag inte det. Det får mig att tvivla på mig själv, på människor, på allt. Men jag gör så gott jag kan. Jag är en sån som kan vänta i evigheters evighet på nåt bra, det är väl tålamod? Men samtidigt.. jag tvivlar. Alltid.

Jag vet att jag ligger efter med bloggutmaningen och att jag inte bloggar som jag borde, men just nu är det kaos (igen) i mitt huvud. Försöker bara överleva. Fråga inte, ingen skulle någonsin förstå ändå. Har några personer som jag pratar med emellanåt. Mina nära vänner. Mycket ältande fram och tillbaka. Vet att jag måste våga själv, men jag är inte där än. Så bare with me. Jag kommer tillbaka.