Idag fick jag beröm på terapin. Jag känner mig mycket starkare och … jag vet inte… mycket mer självsäker än tidigare. Förra gången jag var där hände det stora saker som jag skulle skriva om tidigare, men sen kom allt annat i vägen.

Iallafall, förra gången så blev jag hypnotiserad. Jag har alltid varit lite skeptisk till att något sådan skulle fungera, men det var något som hände med mig. Jag vet inte exakt vad, men det hjälpte mig iallafall. Jag har mycket mer förståelse för saker idag som jag inte hade för ca 6 månader sedan. Ni kommer säkerligen att skratta ihjäl er, för jag vet att det låter helt flummigt, men detta var vad som hände – tro det eller ej.

Vi har pratat mycket om att jag har som två ”personligheter” i min kropp – fast båda är jag. Ett vuxet jag som vet vad och hur saker ska göras och ett barn, det barn som jag en gång i tiden var finns fortfarande är kvar sedan min barndom, med hennes alla hemska upplevelser. Det är den flickan som har ångesten i sitt järngrepp. Hon vet inget annat. Hon är endast trygg när hon får vara ensam.

Jag har ju tidigare berättat om min regression och varför det inte gick att gå in i köket.

Vi började hypnosen med att ta fram olika väsäntliga delar och sedan fick jag – det vuxna jaget – gå in igen. Jag fick typ prata med mig själv, det vuxna jaget till barn-jaget och förklara varför hon känner som hon gör. (Jag inser vad flummigt det låter, men det var helt allvarligt) och det enda hon sa, in mot den fulla pappan i köket var:

– Se mig! Jag finns här!

Just dessa ord har hjälpt mig så otroligt mycket i att förstå att jag så mått dåligt ända sen jag var en liten flicka. Jag kände även en slags ångest – som den vuxna i mig beskrev ”Det känns inte som min ångest, men nästan”. Det innebär att även barnet upplevde ångest för hon fick ingen kontakt med den fulla pappan, hon fick ingen respons. Det var som om hon var osynlig.

– Se mig! Jag finns här!

Sen skulle jag be henne att gå. Talade om för henne att jag inte längre hade den plats för henne och att jag måste låta henne gå vidare med sitt liv, att vi bara kan synas om vi låter varandra gå åt varsitt håll. Hon var till en början ganska motsträvig och grät, men sen blev det så konstigt.

Allt började snurra och jag mådde hemskt illa, ville öppna ögonen och försäkra mig om att jag satt upprätt och inte höll på att ramla av stolen – för precis så kändes det. Som att åka virvelvinden… jag satt där och höll på att ramla ur soffan! Men faktum var att jag satt blixtstilla.

Så blev det kolsvart och fortsatte snurra för att senare avta lite. Då bad min terapeut mig att säga åt henne igen att gå och det var då det märkliga hände.

Jag såg typ som en lång tunnel. I ena ändan stod en skugga av ett barn och i den andra en skugga av en vuxen. Den vuxna hade två barn i händerna – mina barn, Jasmine & Malva. Jag såg mig själv på avstånd. Som vi var tre personer, fast det bara var en. Svårt att förklara.
Den vuxna upprepade sakta med ett grepp om sina barns händer, till barnet som skulle gå:

– Jag har inte tid för dig längre. Men du är alltid en del av mig. Och är det något du vill säga mig så finns jag alltid här för dig. Jag ser dig!

Sen försvann hon och efteråt, när jag ”vaknat” så var jag full i bubbelskratt. Jag kände mig så ofantligt lycklig. Kunde nästan inte hålla mig för skratt. Jag kände mig överlycklig, över något som jag inte vet anledningen till. Det var som att det ”hålrum” hon befunnit sig i under alla dessa år byttes ut från svarta stenar till rosa luftiga moln. Kan inte beskriva känsklan på annat sätt.

Och det var så häftigt och jag är nu alldeles övertygad om att hypnos faktiskt fungerar!