Igår var jag då som sagt på terapin igen.
Efter lite småprat kom vi fram till att mitt problem inte bara hänger på vad pappa har gjort eller inte gjort. Det handlar även om de övriga som står mig nära. Till exempel min storasyster, henne pratade vi om igår. Hur saker som hon sagt i min ungdom som fortfarande gör ont, och jag förstår inte varför – förrän nu. Och nu när jag vet, blir jag ledsen för hennes skull. Jag älskar ju henne, har alltid sett upp till henne…
Men man säger inte saker på ett sådant sätt om man nu inte tycker det. Jag vet att hon tyckte att jag var velig i min ungdom med vad jag ville bli, men det är mitt val, mitt liv. Och trots alla mina avhopp och praktikplatser, så har jag blivit något ändå. Det fanns hopp för mig, men det hoppet fanns inte i hennes ögon.
Allså, jag tror såklart att min syster bara ville mig väl och kanske menade orden på ett skämtsamt sätt. Men jag tog det hårt. Liksom, hade hon inte högre förväntningar på mig än så?
Nu vet jag ju att äldst (vill vara) är bäst, kan mest och är perfekt jämt. Och vi småsyskon som står under är inte lika mycket värda. Svårt att förklara, men ni småsyskon känner kanske igen er. 😉 Småsystrar kan aldrig göra något lika bra. Storasystern går i skolan, skaffar jobb, bil, familj etc etc och när livet trasslar för oss yngre känns det som att den äldre perfekta systern bara tycker att man slösar bort sitt liv. Liksom jag, jag har inget körkort och det får jag fortfarande höra att jag inte är vuxen ännu för att jag inte har. Och det har blivit ett sådant tjat om det de sista 10 åren så jag har bara inte velat – jag måste få komma fram till saker och ting själv!
Och nu, idag, så är det avundsjuka som är det stora problemet mellan oss.
Jag har något som inte hon har. Och nu står jag över henne – inte under som det ”ska” vara.
Hon gick grundskolan, gymnasiet och började jobba direkt. Samma arbetsplats hon började på när hon tog studenten är den hon jobbar på idag. Visserligen kanske lite olika arbetsuppgifter, men hon har inte kommit längre än så. Och ibland har hon sagt att hon vill vidareutbilda sig vilket jag har full förståelse för. Men nu har hon inte råd, eller har egentligen aldrig haft det, men har gått en utbildning genom jobbet. Hon skaffade körkort när hon var 17-18. Precis som man ska göra. Flyttade hemifrån.
Jag gick grundskolan. Började gymnasiet. Hoppade av gymnasiet. Fick praktikplats. Praktiserade i ett stall i 1 år. Började gymnasiet, samma utbildning som tidigare. Hoppade av efter första terminen. Praktiserade i ett annat stall. Sökte gymnasiet, kom in och gick 3 år varav det sista året var jag så skoltrött så jag valde bort en drös med ämnen för att orka. 20 år gammal tog jag studenten.
Visst, jag kanske var totalt misslyckad, men detta fungerade för mig. Trots att jag var äldst i klassen när vi slutade, men jag hade lyckats ta studenten iallafall.
Det hon sa på min studentdag var:
Grattis!
Det trodde jag aldrig om dig.
Vilket har etsat sig fast och gjort ont i flera års tid. Som om jag inte skulle inbilla mig att jag var något eller att jag någonsin kunde bli något. Jag var ju så totalt misslyckad liksom.
Och idag.
Hon är kvar på samma arbetsplats. Fasta tider. Jobbar efter schema…
Och jag. Egen företagare. Väljer mina tider fritt. Känner jag för att göra någon annat så kan jag skjuta upp mitt arbete. Jag har nästan alltid tillgång till pengar eftersom att jag inte tar ut månadslön. Jag har det faktiskt riktigt bra!
Jag vet att pengar är mycket viktigt för henne. Jag vet, för att hon brukar jämföra och fråga hur det går, vad jag tjänar ect. Jag vet även att när vi fick vårdbidrag för Malva så tyckte hon att det var orättvist, inte det att hon ville ha ett barn med något handikapp, men att vi fick mer pengar i månaden då jag var hemma med henne – innan jag startade företaget.
För min inkomst var då nästan lika mycket som hennes, fast hon jobbade och slet, medan jag bara var hemma med Malva. Ibland önskar jag att hon kunde förstå hur jobbigt det faktiskt är att ha ett barn som är annorlunda. Vi gör så gott vi kan, och vi hade inte klarat oss utan vårdbidraget – vilket vi har fått beviljat genom försäkringskassan. Och det är inget man bara får, bara för att. Sådant sårar att få höra. Eller bara veta att den tanken finns hos henne.
Och nu, som sagt, hon är kvar på samma jobb. Och jag har ett flexibelt arbete, jobbar hemifrån, har frihet och pengar (inte för att jag är rik, men ni fattar) och dessutom ”extra pengar” dvs Malvas vårdbidrag… som vi får TROTS att Malva går på dagis.
Jag har faktiskt lyckats med något i mitt liv – jag är faktiskt något och även om det var knaggligt att komma hit, så har jag faktiskt klarat av det alldeles själv. Och när jag själv ser tillbaka på mitt liv så skulle jag inte tveka att göra om det igen. Och det är först nu, idag, vid 30 års ålder som jag äntligen börjar känna ett uns av självförtroende. Och allt är tack vare att jag började i terapi.
Jag får så många insikter om mig själv, varför jag reagerar så olika på hur olika personer bemöter mig. varför en del ord sårar mer än andras. För att jag äskar de som säger sakerna till mig. Hade jag inte älskat hade jag inte brytt mig. Och som det känns idag, när jag ser tillbaka så har jag ofta fått höra just de orden ”vad ska det bli av dig”, vilket är nedvärderande för mig.
Jag är inte bättre eller sämre än någon annan. Jag är jag och det här är mitt liv.
Den enda nackdelen med min plötsliga styrka, som kommer från jag vet inte var, är att jag kan skrämma bort folk. Det är så här jag ska vara, men aldrig har fått en chans att visa mig som. Det är så här jag är. Och jag kommer att bli starkare, jag är helt övertygad om, att när jag slutar gå i terapi, kommer jag att ha det självförtroende jag förtjänar. Och eftersom att jag aldrig haft något så kommer det att vara enormt.
Och INGEN, ska komma och tala om för mig att jag inte duger till något – för det gör jag!