Fan. Nu är jag där igen. Livbåt önskas. Jag håller på att drunkna!
Det jävliga är att jag inte har haft nån ångest på ganska länge, iallafall inte den sortens ångest. Nu är jag bara så jävla ledsen istället. Jag vet inte varför, kan inte säga varför. Jag är bara så jävla less på allt. Ingenting jag gör har någon mening. Jag har ingen lust med något. Jag känner mig inte uppskattad.
Låg och tänkte igår. Sådana där nattsvarta tankar. Jag sitter fast. Hur jag än gör för att komma ur det här så sitter jag fast. Jag kommer inte ta mitt liv, för att jag inte vill att mina barn ska behöva leva med det. Där går min gräns, men gud vet att jag har varit nära flera gånger. Allt jag gör (eller inte gör) är pga dem. Hade de inte funnits så hade inte jag funnits. Enkel matematik. Jag skulle aldrig såra dem medvetet även om jag tycker att de borde ha ett bättre liv än så här.
De borde ha en mamma som är glad och som orkar leka och busa med dem. En sån mamma man ska vara. Men jag orkar inte. Jag pallar inte. Och de finns de som säger att det är okej, det hinns med. Men det gör det inte! De växer upp nu och om jag någonsin blir kvitt mina jävla känslor, då är det för sent. Då är de inga barn längre. Och då har jag missat deras barndom över något jag inte begriper mig på. Hur mycket suger inte det?
Det känns som om jag väntar på bättre tider. Att någon ska förstå eller bara komma och hålla om mig och tala om att allt kommer att bli bra. Men ingen kommer att göra det. Jag räcker ut mina händer men ingen tar dem. Jag är helt ensam. Jag får reda ut den här härvan själv på något vis. Och grejen är ju den att jag inte vet varför jag känner som jag gör eller hur jag hamnade här. Jag bara vet att jag vill öppna upp bröstkorgen och hälla ut allt det svarta.
…
En sak är klar iallafall. Jag får inte må bra psykiskt för det dröjer inte länge innan jag faller. De säger att det är en läkningsfas… att det kommer att gå över. Jag behandlas för min ångest, där vi hittat och lokaliserat orsaken till den. Och jag har mått ganska bra sedan dess – tills jag bara drunknar i alla svarta tankar som dyker upp från ingenstans.
