Tydligen så finns det inte en enda sak jag gör rätt så jag skiter i allt hädanefter.
Jag är så jävla feg att jag inte ens kan ta tag i mig själv och göra mig själv illa på alla mest tänkvärda sätt…
Tro mig, jag har försökt… Inget funkar ju dock för jag är så in i helvetes feg att jag inte vågar trycka lite lite hårdare.
En psykolog, visst det skulle vara något, men hur fan ska hon/han kunna hjälpa mig med något jag inte begriper själv? Jag fattar inte varför jag är som jag är eller varför jag beter mig som jag gör. Jag vet ju inte varför det blir så här. Varför jag gör så här…. VARFÖR KÄNNER JAG SÅ HÄR?!
Jag hatar mig själv just nu för vad jag är. HATAR!!!HATAR!!!HATAR!!!
Smyger tyst förbi och kikar in i barnens rum. De är så fina… Hur kan något så vackert komma från någon så fel?
Skulle de ha det bättre utan mig? Ja, det tror jag. De skulle växa upp med självkänsla… för hur ska jag lära dem vad det är när jag inte har någon själv?
Det är nattsvart, både ute och inuti min själ. Jag vet inte hur länge jag orkar ha det så här… jag måste orka säger de som vet. Men om jag inte vill? Jag kanske inte har någon lust att återigen kämpa vidare mot något som aldrig kommer att lösas. JAG VET JU INTE VAD FELET LIGGER OCH KAN INTE LÖSA DET!
VEM kommer någonsin att förstå? Vem? När jag inte gör det själv…
