Igår när jag skulle lägga mig så tänkte jag på hur bra det gått sen vi köpte feliway. Inget kissande. Weii! Peppar peppar.
Skulle jag inte ha tänkt för jag vaknade imorse av att hon pissade på mina ben! Jävla idiot! Kan säga att det dröjde lääänge idag innan vi blev sams…
Så var det kära faderskapet hemma från Thailand igen. Nu har han visserligen varit hemma i någon månad, men nu börjas det. Han ringer nästan varje dag, och det är mer vanligt än ovanligt att han är onykter. Än så länge förhåller jag mig ganska bra till situationen, jag tar det för vad det är helt enkelt. Orkar inte bry mig om det – eller så är det faktiskt så att jag ”växt” så enormt mycket under min tid i terapin.
Terapin ja, den har runnit ut i sanden. Har inte varit iväg på månader och känner inget behov av det heller. Det känns inte som om jag behöver eller ens har något att jobba med på den punkten. Nu ska jag satsa min energi på annat. Jag har rätt att må bra, och då behövs inga andra störningsmoment som fulla pappor tex. Låt han supa, jag bryr mig inte – helt ärligt.
Jag har kommit fram till att min dygnsrytm – den jag mår allra bäst av – är helt kajko. Jag funkar bäst nattetid. Jag somnar runt 4-5 på morgonen och vaknar 10:30 och är glad och pigg hela dagen. Störs denna rytm blir jag sur och irriterad. Jag har alltid vetat om att jag är en nattmänniska, det är inte så svårt att undgå. 😉 Men min dygnsrytm är inte speciellt passande till varken mitt arbete eller min familj… men men… jag lever som jag lär och just nu passar det mig finfint att ha en snarkade familj omkring mig. Egentid, jajjemän!
Meeen! Kan det gå över någongång?
Blev såklart sjuk. Jättesjuk. Det var länge sen jag var så däckad som jag var förra helgen. Hade sån enorm huvudvärk och niagarafall i näsan. Sov bort hela helgen, därav ingen uppdatering om mello. Dock gillar jag BWO, och låten blir bättre och bättre för varje lyssning. Så just nu är det en klar favorit. Problemet är bara att jag har två favoriter. Får se hur det går idag. 😉
Iallafall, kände mig på bättringsvägen under veckan. Tills idag, huvudvärken är tillbaka! Har haft lite migrän av och till visserligen men jag trodde att det var efterverkningar… nu verkar det inte så. Näsan är täppt igen och jag förbrukar nässpray efter nässpray. Kan det inte bli vår snart, eller varmare iallafall så jag kan bli frisk?
Jag har ju så mycket som jag skulle få gjort – har jag det? Nej. Här sitter man som en zombie och gör allt annat än det man skulle. Så trött jag blir på mig själv ibland… *suckar ljudligt*
Idag ska jag och dottern baka. Hon är just nu iväg till affären och köper mjölk. Vi ska smaska på blåbärsmuffins sen. 😉
Satt och läste på Aftonbladet då jag hittar denna artikel. Jag reagerar kraftigt, det gör jag alltid när de använder definitionen ”lyckopiller”. Men jag vet, jag tänkte likadant för inte alls många år sen. Nu vet jag bättre.
Anledningen till att jag inte gillar ordet lyckopiller är för det första: du blir inte lycklig(are) för att du tar dem. Det verkar inte många förstå. De tror att man vill äta dessa och man blir typ ”uppåttjackad”. Jag trodde det själv först. Vågade inte ta min utskrivna medicin för att jag trodde att jag skulle bli någon annan…
Men det fungerar inte så. Jag har för lite serotonin i hjärnan, vilket innebär att jag måste tillsätta det. Som egentligen vilken medicin (tänk diabetiker) som helst. Men blir jag lyckligare? NEJ! Men fungerar jag bättre? JA!
Självklart tycker jag att det är fel att läkarna av idag skriver ut antidepp till höger och vänster bara för att de inte orkar/kan/har tid att utreda sina patienter.
Sen kanske inte antidepp hjälper för alla, man kanske måste göra som de allra flesta – dvs gå i terapi samtidigt. Jag tänker dock inte hävda att det är så, det vet bara de som varit i den sitsen. Men det är ju alltid så att de som aldrig varit i samma situation vet ju alltid bäst om vad som fungerar eller inte fungerar.
Antidepressiv medicin och framförallt SSRI (Selektiva Serotonin-återupptags-hämmare) är tyvärr en gravt missförstådd medicin som i samhället beskrivs som lyckopiller, en drog som ger artificiell lycka. Börjar man göra efterforskningar om de antidepressiva medicinernas verkningssätt så ser man att verkligheten skiljer sig dramatiskt från myten om lyckopiller!
Dessa mediciners uppgift är att hjälpa kroppen återställa de naturliga signalsubstanserna i centrala nervsystemet och studerar man SSRI-medicinernas funktion finner man att det inte är fråga om syntetiskt serotonin som tillförs kroppen och ger inbillat välmående, utan endast att den aktiva substansen i SSRI-preparaten stänger en återanvändningsmekanism i nervväggen och på så vis balanseras kroppens eget, naturliga serotonin.
Dessa mediciner ger livskvalitén tillbaka på samma sätt som insulin gör för en diabetiker. Att medicinera med antidepressiva preparat är därmed lika självklart som att medicinera med insulin för att kunna leva normalt och i båda fallen handlar det om en ämnesomsättningsrubbning som kan leda till döden. – Källa
Det lustigaste med hela det här är att folk verkligen tror på fullaste allvar att man VILL äta antidepp. Att man är ”hipp” eller ”inne”. Har ni aldrig hört talas om biverkningar , som man får på köpet – vare sig man vill eller inte? Jag äter min medicin för att jag måste – för att hålla mig flytande. Utan den och min terapi skulle jag inte sitta här idag. Det är inget påhitt, det är fakta. Men självklart vill jag inte äta den för evigt, det vill väl ingen? Men det verkar som om jag måste och då får jag acceptera det. Jag skulle lätt klara mig utan alla värmevallningar, svettningar, sömnbesvär, matsmältningsbesvär, rastlöshet, myrkrypningar, viktökning m.m… men jag har tyvärr inget val.
Men om man skulle få olidliga biverkningar så kan man ju faktiskt rapportera dessa, samt ta kontakt med sjukvården igen och fråga efter andra alternativ. Det finns ju en djungel av mediciner där ute. Min medicin kanske inte fungerar för dig, men för den sakens skull – säg inte att jag inte behöver den!