Så det blev så iallafall. Tydligen väldigt fort också. Har bokat in möte med målsägandebiträde nästa vecka och sen så är det typ dags. 

Jag är skitnervös, men alla säger att det kommer gå bra. Det tror jag också, det är annat jag är skraj över.

Och nej, jag vill inte ha med mig nån som ”stöd”. Den enda jag skulle vilja ha med mig, existerar inte längre. Så jag gör det själv. Ska försöka se till att det inte blir några åhörare också. Det borde gå. 

Varför velade du så? Förmodligen visste du från början hur du ville ha det.

Istället så körde du med silent treatment, och hoppades att jag skulle fatta vinken eller nåt. Men du sa ju att du ville vara vänner… därför väntade jag. 

Men som jag skrev till dig; varför ens vara vän med nån man inte pratar med?

Svaret jag väntat på fick jag idag, när jag såg att du äntligen velat klart, och tagit bort mig som vän på Facebook. 

Jag hoppas att du inte tror att jag blev jätteledsen över ditt val, för det är jag inte. Jag är tvärtom väldigt glad, för nu vet jag att jag aldrig behöver kämpa mer för vår vänskap. Jag har redan slösat så mycket tid för att få den att fungera, medan du kört operation ignorering. 

Well, ärlighet var kanske inte var din starkaste sida, så här i efterhand. Eller så var du för feg helt enkelt, du sa ju typ att du var lite rädd när vi sågs för sista gången. Du gjorde ju till och med ”slut” via messenger, vilket säger ganska mycket. (Jag hoppas att du fortsätter att läsa i den där boken, du vet vilken jag menar).

Men jag vill att du ska veta att jag är faktiskt otroligt glad och tacksam över att du kom in i mitt liv när du gjorde. Jag ångrar absolut ingenting. Man lär sig hela livet och jag tvingades att lära mycket om mig själv och hur jag vill bli behandlad, vilket stärkte min självkänsla. Så det vill jag tacka dig för.

Utan dig, så tror jag inte att jag hade fått lära mig den här värdefulla ”läxan”. För den fick mig att bli mycket starkare än jag trodde jag ens kunde bli. Jag är trygg med den jag är, jag är stolt över den jag är, älskar den jag är och jag är helt övertygad om att framtiden kommer att bli perfekt.

Så stort tack Torbjörn! 

Ja, ärligt talat så är jag det. För den här veckan har jag lärt mig mycket om mig själv, och framför allt, ännu mer om honom. Jag trodde tidigare att han genuint tyckte om mig, och det kanske han gjorde, på sitt egna lilla sätt.

Som jag skrev i början (se tidigare inlägg), strax efter att jag träffat honom för första gången, så ringde varningklockorna. De har ringt en gång till efter det och nu tjuter de som ett brandlarm. 

Jag kan förmodligen verka ”svag och naiv”, vilket jag är ibland, men vad människor inte förstår, så är jag en observatör. Jag lägger märke till massor av saker, som andra normalt inte gör (imo). Det är inget jag tänker på, det bara sker. Det kan säkert uppfattas som att jag är restriktiv, alldeles för fundersam och inte vet vad jag vill. Men för mig är det en bra grej, något jag är stolt över och älskar med mig själv. 🙂

Men, när man träffas varje dag i 4 månader, så ignorerar man att varningklockorna ringer. Man tror att den person man lär sig att lita på, gör detsamma. Och man tycker om dem. Till och med älskar dem och man vill aldrig, aldrig göra dem illa.

Till skillnad från mig och hur jag tyckte om honom, så gjorde han inte det genuint tillbaka, även om han sa att han gjorde det. Jag vet vad orsaken grundar sig i, för det pratade vi mycket om. Och just det, bevisar också hur vår relation ser ut nu idag och vad jag gör och hur han gör, när det (äntligen) är över.

Så ja, jag lärde mig mycket av den här tiden, men framför allt uppbrottet. Jag är glad och lättad över att han ”valde bort” mig, för han hade förmodligen gjort mig ännu mer illa (jag ignorerade ju varningklockorna, remember?) om han hade fortsatt i samma spår som innan.

Nu pratar vi inte ens, för att han påstår att det gör ”för ont” att prata/träffa mig. Jag vet ju nu att det inte gör ont av den anledningen som han försöker intala sig. Jag är inte dum, och jag tror att han till slut insåg det. Det är nog där det ”onda” kommer in. 

Illusionen höll inte. Game over.

Jag får hela tiden höra att jag är löjlig som spelar Pokémon Go. Att det bara är barn och ungdomar som spelar. Att det är fånigt att lära sig var de olika finns, så att man kan få flera. (Om man har många kan man uppgradera de man redan har, så man får nya Pokémons.) Eller att man går lite random för att hitta några nya.

Det är klart att jag har sett barn och ungdomar som spelar, men majoriteten av de jag sett är vuxna och till och med äldre. När jag skriver detta står en äldre tant och fångar några. Jag har sett kostymnissar spela. Myndighetsfolk spela. Häromdagen såg jag en man med rullator!
Så nej, det är inte bara ett barnspel.

Dessutom. Jag har från att varit en ”soffpotatis” i flera år, har börjat gå minst en mil om dagen. (Man får nämligen ägg som man ska kläcka, för att även där få nya Pokémons och för att kläcka äggen måste man gå mellan 2, 5 och 10km, beroende på vilket/vilka ägg man har i äggkläckningsmaskinen).

Jag har alltid hatat att gå utan mål eller anledning. Och nu har jag fått min anledning. Det är en blandning av nytta och nöje och jag blir otroligt rastlös om jag inte får jaga. 😉

Så för mig, även om folk tycker att det är löjligt, så var det här det bästa som kunde hända mig. 🙂 och jag tänker inte sluta förrän jag har alla Pokémons!  😀