Kategori: Vardagligt

Andligt budskap

- Susanna

Fick alldeles nytt ett kanalisernade budskap från en medial person, som jag aldrig har träffat och inte riktigt vet vem hon är. Måste säga att jag var skeptisk, även om jag är väldigt intresserad av andevärlden. Men hjälp, vad träffande hon beskriver min situation:

Det var mycket som rör sig runt dig, i dig, många undringar och frågor. Ditt sökande har många stigar och du har förmågan att känna in vad du bör göra härnäst men du litar inte till dina känslor,…vi är med dig och blir det fel ibland så är det också rätt. Din vaksamhet är din bästa gåva. Många människor runt dig och många möten, ditt liv blir aldrig ensamt, andevärlden blir tät och tydlig runt dig ju äldre du blir. Solen ljus behöver du och skogens dofter. Skrivarlust väcks i dig. Du bäddas in i ett lugn när du vilar i vackra ord, spännande ord både dina och andras. Modern står dig nära. Din kropp behöver skämmas bort, ta vara på den och  dig, du är älskad av många många både av Ljusets vänner och Jordiska.

Bättre idag

- Susanna 2 Comments

Jag har som sagt alltid varit skeptisk till att sea bands faktiskt skulle fungera. Och jag vet inte om det är psykiskt för jag mår inte illa. Ibland kan jag få attacker av illamående, men det är inte alls i den grad som tidigare. Nu är det bara ymningt, inte alls som att jag ska kräkas rakt ut, som det gör annars. Och bästa grejen (även om illamåendet bara sitter i hitt huvud) så kan jag ju ha dem på hela tiden utan att vara rädd för biverkningar, som man kan få med tabletter.

Så idag känns det bättre på alla plan. Förutom att min mage lever runt och bubblar och låter, men jag är ganska van. Och den får härja hur mycket den vill bara jag slipper må illa konstant.

Gravid?

- Susanna 1 Comment

Jag tänkte att jag kanske borde förklara mig lite efter mångas förfrågningar idag…

Jag var på apoteket för att hämta ut Malvas genotropin (tillväxthormon) och samtidigt köpa fler Postafen då jag såg att de fått in de där armbanden som ska hjälpa mot illamående. Så det är därför jag testar dem.

Jag är inte gravid.

Jag mår bara hemskt illa dygnet runt av ångesten, eller vad det nu är… hade ju en släng av kroniskt illamående i somras…

Men alltså, nej, nada, nix. Bebisverkstaden här har slagit igen. 😛

Tillväxthormon

- Susanna

I veckan ska Malva äntligen få börja med tillväxthormon. Vi har ju bara pushat för det i 2½ år menar jag… Nåväl, de ville utredan henne så grundligt som möjligt vilket naturligtvis är bra med tanke på hennes förkylningsastma och besvär, men de kommer att övervakas noga och det känns bra.

Idag var vi på sjukhuset för att lära oss hur GH-pennan fungerar. Hur man byter ampull och ger injektionen. Trodde att det skulle protesteras hej vilt men det gick jättebra. Själv vågade jag inte prova, var jätterädd för att det skulle göra ont, men provade hemma senare och det kändes inte alls. Suveräna grejor de har nuförtiden. 🙂 Så det kommer inte bli något problem. Jag har varit så nojjig över den där sprutan i flera veckor. 😉 Och fin var den också, man kan byta ”skal” och göra den personlig. 😉

Så som sagt, i veckan ska vi hämta ut vår första dos. Jag gissar att man får för en månad framåt, för det var tydligen inget Apoteket hade på lager sa sköterskan. Först och främst är det dyrt och måste förvaras väl, samt att det tydligen finns en stor svart marknad för tillväxthormon. Inte för att jag tror att någon av oss som behöver detta till våra barn, skulle sälja vidare, men det är bra med säkerhetsåtgärder.

Duktig tjej

- Susanna 1 Comment

Jag har funderat ett tag på varför jag har den här konstiga känslan av att ingenting skulle fungera utan mig. Jag vet ju att det inte är sant, för världen kretsar inte runt mig. Jag tror att det har med min uppväxt att göra, och jag tror att många vuxna barn till alkoholister förstår vad jag menar, fastän jag inte kan formulera mig så bra.

I min terapi har det här ”duktighetssyndromet” dykt upp. Då har det inte handlat om alkoholism utan en annan sak som jag inte tänker gå in på här. 😉 Men jag har aldrig känt mig som någon som är duktig, tvärtom. Jag har alltid känt mig som den fula och värdelösa. Som aldrig kan något, som aldrig kan bli något hur mycket hon än försöker…

Men jag har insett idag att jag har helt konstiga idéer. Jag har ett enormt kontrollbehov. Det låter väldigt egoistiskt, men det är det inte. Jag menar allvar. Det är en kontroll som inte går att beskriva ordentligt. Jag har alltid slagit bort den tanken för det gäller ju inte mig. Men jo, det gör det. I allra högsta grad.

Det började redan när jag var barn. Jag kontrollerade stenhårt att INGEN visste att min pappa var alkoholist.
Det var nog starten. Därefter bara växte det och växte det. Inte för att min kontroll skadade någon, det är inte en sådan kontroll jag pratar om. Fast nog skadade det någon. Mig själv. Ju mer jag kontrollerade mina känslor, detsto mer tryckte jag ner mig själv.

Under många många år var jag helt övertygad om att Erik skulle lämna mig. Det var inte en fråga om, utan när. Nu har vi varit tillsamman i 11 år och det är först nu som jag inte tänker på det lika ofta som förut. Självklart är inget garanterat, men det är inget jag längre går och oroar mig för.

Kontrollbehovet då. Ja, jag kan få idéer som till slut äter upp mig inifrån tills jag kommer på att det är helt orationellt. Det kan vara tex att om jag inte fanns så skulle barnen inte komma iväg till dagis/skola, de skulle glömma saker… helt normala saker som barn glömmer i vilket fall som helst. Inte det att de skulle vara förkrossade om jag gick och dog… Eller till exempel att om jag inte gör en viss sak på ett visst sätt så kommer de inte klara sig i livet. Visst stämmer det på en del punkter, men inte på de banala saker som jag målar upp i min sjuka hjärna. Om inte jag fanns, vem skulle då göra allt?

Nu är det ju inte så att jag gör allt, men jag vill gärna ha kontroll över saker och ting. Så att allt blir rätt. Så att jag slipper skämmas. Av vad jag har förstått är detta helt och hållet inlärt från min barndom. Missuppfatta mig inte, alla vill vi det bästa för våra barn. Men oftast om man som förälder gör ett misstag är det inte hela världen. Men för mig är det så. Man kan till exempel inte lova en sak om man inte vet till 110% att man kommer att göra det man har lovat. Det gör för ont.

Men jag tänker bryta detta onda mönster. Jag har inget annat alternativ.

Jag får gång på gång höra av min alkoholiserade pappa att jag hänger ut honom. Jag har aldrig skrivit om honom som person, utan hans personlighet när han dricker. Det är för mig inte samma sak. Och dessutom, detta är mitt sätt att bearbeta, ventilera och summera mitt liv. Varför jag beter mig på ett visst sätt. Och om det så hjälper en enda liten individ därute så är det helt klart värt det. Ingen ska behöva leva som jag, och då har jag ändå inte haft det så hemskt som andra.

Han tycker även att man inte ska blogga om detta, att låta andra få insyn i en missbrukarfamilj. Vad är han rädd för? Han som alltid sagt att kunskap är nyttigt. Men om alkoholismens konsekvenser ska man tala tyst om. Int längre. Jag har varit tyst alltför länge nu. Nu är det är dags för den lilla, rädda Tapetblomman att tala. Och det högt:

MIN PAPPA ÄR ALKOHOLIST OCH JAG LIDER AV KONSEKVENSERNA

Så kommer genast tankarna om hur sårad han måste bli när jag skriver hur jag tycker, tänker och känner. Får upp tankar och bilder där han gråter och är besviken på mig… Det gör väldigt ont i mig att ha dessa tankar, men jag måste bryta detta mönster. Han lever inte mitt liv. Hur många gånger har inte jag gråtit över hans beteende? Det här måste få ett slut nu.