Har mått oförskämt bra hela hösten… inga enorma panikattacker som förra året… förrän nu. Tack för det Aftonbladet och NA. Varför varför varför är det så jävla viktigt att gå ut med den informationen? Jag menar, jag vet att jag kan drabbas och det finns ju ändå inget jag då kan göra åt saken… så VARFÖR skapa ångest hos oss som inte klarar av tanken ens?
FAN!
Men jag tänker ignorera… för jag ska på kryyyyyyyyyyssning med DarlingNina! *yay*
Jag vet, jag är sjuk i huvudet. Men jag kan inte låta bli att skratta…. Hejdlöst. Hahahaha
Jag alltså. Jag har jättesvårt att lägga på telefonen i örat på någon gjorde just detta. Därför att jag nu tror att jag måste byta nummer på min mobil as well… *grrr*
Varför ger de sig inte? Jag bara undrar?!
NEJ JAG VILL INTE HA!
Även om det kostar 20-25% lägre hos dem än i butik. Även om jag alltid har tvättmedel hemma.
NEJ!
Jag vill fortfarande inte!
Vad syyyyyyynd att min mobil dog. Tragiskt, verkligen. För jag gillar ju såååå att tala med irriterande försäljare. NOT!
Ingen större vits med att gå och lägga sig nu. Först tänkte jag att jag skulle lägga mig och vila, kanske läsa lite i nån skvallertidning, men så fastnade jag (as ususal) här.
Brukar inte somna förrän runt 3-4, vet inte vad det är med mig men jag är inte trött… eller jo, seg är jag ju men inte sovatrött, så jag brukar ligga och vända och vrida på mig halva nätterna, och idag firas det Lucia på dagis så jag tyckte inte att det var någon större vits att lägga mig för att eventuellt somna om en halvtimme för att gå upp igen efter 2 timmar. Lär i sådant fall vara mer död än levande… Som alltid måste ju barnen fira kl 7 på morgonen… fråga mig inte varför.
Sitter och roar mig med skojigheter på Facebook. Dock får jag hålla mig för skratt för att inte väcka Erik som ligger och snusar här bredvid. Har skrivit ett litet brev till Maria där. På Facebook alltså. 😉
Besviken är jag efter att ha snubblat över en blogg som handlar om en person, vars öde jag följt under en så lång tid. Ett öde som var fruktansvärt, ett öde man egentligen inte i sin vildaste fantasi kunde föreställa sig. Men ändå visste man att detta faktiskt sker i verkligheten överallt i vår värld. Sådant som inte får hända. Och jag minns så tydligt att när jag för första gången läste den första boken, blev jag glad över att alla dessa utsatta kvinnor nu äntligen hade fått en röst. Någon som faktiskt tog mod till sig och berättade sin historia. För att ge kraft och ork till andra i liknande situationer.
Och så var allt bara påhittat. Påhittat för att tjäna pengar? Vad fanns det annars för mening?
Jag blir faktiskt besviken. Inte för att jag önskar att kvinnor (eller någon annan heller för den delen) ska fara illa. Men jag fullkomligt älskar dessa katastrofberättelser. Sådana som har hänt på riktigt. Sanna historier. Och speciellt denna serie av böcker, som har varit mina absoluta favoriter i så många år. Och jag brukar inte läsa böcker speciellt ofta…
Men då jag som sagt är ett stort fan av sanna historier har jag beställt den bok som snart släpps: Mia – Sanningen om Gömda. Har jag läst alla hittills vill jag naturligtvis ta reda på den verkliga sanningen också.