Telefonbyte vankas

Nog för att jag menade vad jag skrev, men jag menade det inte direkt på det sättet som en viss person tydligen ansåg att jag behövde, när jag fick påringning klockan halv 2 en natt här för några dagar sedan. Det kan jag leva utan, jag lovar. Jag blev skitskraj och trodde att det var något allvarligt som hade hänt… Man vet ju aldrig menar jag, när folk bara håller på och dör hela tiden. 🙁
Nu halkade jag ner ett par rejäla steg från stegen. Jag som hade så bra utsikt från där jag var… nåja, det är bara att börja klättra igen.

Jag har ju äntligen blivit av med dessa jävla telefonförsäljare också, iom att jag tog bort mig från Eniro. Nu väntar jag bara på inkommande pengar (som jag hoppas att jag får snart) så jag kan kasta min odugliga mobil, som jag visserligen älskar fortfarande, men som har börjat bete sig dumt. Stänger av sig när den har lust bland annat. Dags att köpa en ny med andra ord. Vet redan vilken jag ska ha, blir samma som sambon har. Och iom det bytet blir det även byte av mobilnummer… så jag kan få vara ifred på nätterna hädanefter. Det är inte så praktiskt att jämt ha på ljudlös, eftersom att jag jämt glömmer bort att sätta på ljudet när jag väl stängt av det. Och sedan klagar folk på att man aldrig svarar i telefon. 😉 Och numret kommer inte att registreras någonstans, så vill man ha det så får man snällt fråga. 🙂

Döden

Egentligen borde man vara mer tydlig med att visa vad man egentligen tycker om människor omkring sig. En dag kan det vara försent. Dock är det svårt att säga till människor som står en nära, hur mycket de egentligen betyder för en… fast det egentligen inte borde vara så svårt. Jag vet inte, personligen tycker jag att det är svårt att säga ”jag älskar dig” till någon annan än min sambo eller mina barn – fast jag faktiskt älskar många personer i min närhet.

Sådana tankar dyker upp när personer plötsligt går bort. Jag tänker så mycket och jag lider med min lillasyster just nu. Jag till och med känner för hennes pappa, vilken är en person som jag annars har väldigt svårt för. Men ens barn inte dö före en, de ska bara inte det oavsett hur jävlig förälder man än varit. Det får mig också att tänka på min relation till min egen pappa. Inte för att han har varit elak mot mig på något sätt, men jag har av olika anledningar valt att ha vår relation på mina villkor. Just idag känns det så…. korkat. En dag kan det vara försent…

Men att döden inträffar två gånger under en och samma vecka är för mig helt sjukt. Så sjukt. Och båda var alldeles för unga för att lämna livet på jorden.

Ibland liksom hejdar sig
tiden ett slag
och någonting alldeles
oväntat sker.
Världen förändrar sig
varje dag
men ibland blir den aldrig
densamma mer.

Alf Heniksson

Finns här alltid för dig, systerdyster!

Tankar om svininfluensan

Först trodde jag att jag inte ens skulle bry mig att ens skriva något om influensan. Personligen är jag inte det minsta oroad för min egen del, tror inte att den egentligen är så farlig som media säger att den är. Jag kommer inte att vaccinera mig mot influensan. Dock är jag lite orolig ändå eftersom att Malva är i riskzonen. Jag menar, hon kan ju bli dödssjuk av en vanlig förkylning eftersom att hon har svag muskulatur i överkroppen och kan inte hosta så bra som andra barn. Hon har ju varit inlagd pga detta ett otal gånger under sitt snart 7 åriga liv. Men sen finns det ju inget vaccin ännu, och om det är någon som ska ta vaccinet i vår familj så är det hon, för att vara på den säkra sidan. Men vaccinet i sig är läskigt eftersom att man inte vet vilka eventuella biverkningar det ger.

Jasmine har varit förkyld och i helgen var det Eriks tur. Själv kommer det och går på mig och verkar aldrig bryta ut ordentligt. Det är inte svininfluensan, för ingen av oss har eller har haft feber. Vi är bara supertrötta och hängiga och orkar ingenting. Malva hade varit lite hängig i skolan idag, men har för övrigt mått bra. Men man är ju lite mer uppmärksammad när det gäller henne eftersom att vi vet hur fort det kan gå. Från ingenting till allvar på några timmar. Skönt dock att läkarna på sjukhuset vet vem hon är och snabbt kan ta fram journaler så de förstår allvaret om man nu skulle behöva det. Men vi förebygger med inhalationer dagligen eftersom att hon har börjat klaga på halsont, vilket både syster och pappa har och har haft och hon ”tätnar” jättefort när hon blir sjuk, så det är lika bra att börja i tid.

Fast man får ju hoppas att vi alla klarar oss. Men man vet ju aldrig.

HANDikappad

Jag har skrivit det på Facebook, men nu börjar jag surna rejält.

Kontaktade VC angående min hand och tänkte att jag skulle kunna få någon slags hjälp eftersom att kortisonsprutan uppenbarligen inte hjälpte alls. Visst fick jag hjälp… OM 2 VECKOR! Gaaah….

En del tror att jag skojar när jag säger att jag funderar på att amputera handen och skaffa mig en krok istället… ja, iofs så skojar jag kanske lite angående kroken, men jag är så trött på detta att jag spyr. Reumatologen ansåg ju att jag inte har tillräckligt ont för att de ska sätta in några åtgärder… eller att jag inte har ont på fler ställen samtidigt. Jag är faktiskt ganska glad över att jag bara har denna smärta på ett ställe, kan jag säga, även om jag hade önskat att jag kunde få hjälp med detta. Jag fick Pronaxen, 2 tabletter att ta varje dag – som inte hjälper mycket… Men bättre än inget alls.

Jag kan inte:

  • Öppna något man måste vrida handen med utan att börja gråta
  • Jag kan inte tvätta håret (gissa hur flottigt det är?!)
  • Tvätta mig, borsta tänderna ordentligt
  • Resa mig från sängen, soffan, stolen med hjälp av handen
  • Lyfta saker, i värsta fall kan jag inte ens lyfta ett ark med papper (toapapper väger mycket!!)
  • Borsta håret själv
  • Torka mig vid toalettbesök
  • Klä på mig
  • Dra upp jackans dragkedja på mig eller barnen (totalt omöjligt eftersom man behöver två händer)
  • Bära saker
  • Skriva för hand
  • + en massa annat som man gör i vardagen utan att tänka på

Jag gör ju självklart allt ovanstående, men med vänster hand. Det går faktiskt ganska hyfsat, förutom i vissa situationer. Så jag antar att det är fult av mig att klaga…?
Jag är bara så frustrerad och känner mig så handikappad så jag blir ledsen.