Ohoj!
Gud vad roligt det var att bowla, trots att jag fick stryk så det räckte och blev över. 😉
Synd att man inte gör det oftare. Träningsvärk har jag i högerhanden iallafall, trots att jag tog det lugnt… Nåväl, det var ju som sagt 4 år sen sist, så vad kan man räkna med? 😉

Efteråt åkte vi (Jessi & jag) hem och hämtade barn från dagis för att senare ta bussen till stan igen. Vi gick runt och Jasmine ver INTE rolig att ha att göra med. Vi var på HM och barnen satt snällt och tittade på video medans vi tittade på barnkläder. Plötsligt hör jag Jasmine ropa på mamma, men när jag kommer till videon finns hon inte där. Inte vagnen heller… PANIK!! Var är hon??? Jo, hon är på väg ner i rulltrappan med vagn och allt. Lyckligtvis hindrar en expedit henne från att gå närmare… och hon upptäcker mig. *puh* Sista gången jag lämnar henne så iallafall… Bara tanken på att hon varit nära att slå ihjäl sig gör mig vettskrämd och jag förbannar mig själv över att jag lämnade henne vid videon.

Grejen är den att hon VILL INTE sitta still i vagnen… sneast jag var på stan med henne var för ett halvår sen, för det är samma visa om och om och om igen…

Så gick vi in på Lindex. Jessi skulle köpa bh och ungarna sprang runt i affären. Lyssnade inte för fem öre, så jag sa åt Jasmine att var hon inte snäll så tog vi bussen hem. Hon lugnade sig lite och satte sig i vagnen. Sen fick hon nåt ryck och skulle ur… men fastnade med foten och halvståendes höll på att tippa framåt.. med vagn och allt!
Kan inte beskriva känslan exakt men det knöt sig i magen. Fy, det var otäckt! Men jag han få tag i henne.
Sen vidare till Mc Donalds där hon åt kanske 5 strips… hon har ingen ”lust” att äta… kan ju missa en massa roligt då ju. Efter en strid igen där inne åkte vi hem.

Väl av från bussen och på väg hem får ungen ett utbrott igen och bara vrålar med den ljusaste röst hon har (vilken jag blir galen av) så jag ryter till och säger att nu är det bra, det räcker nu! Skulle jag inte ha gjort, för hon skriker ännu mer och jag börjar tappa det lilla tålamod jag har kvar. Lyckligtvis är vi hemma om 3 minuter och Erik är hemma. Skönt med avlastning.

Några minuter senare är vi dock sams igen. Men ca 3 timmar senare ryker Erik & hon ihop. Hon bara vrålar utan anledning, vill inte säga varför.. utan bara skriker efter mamma. Att jag säger att jag kan ta henne, spelar ingen roll för pappa Erik.. som nu är så arg så man nästan kan se hur det ryker ur öronen på honom…
Så jag går in och avbryter dem, vilket resulterar i att han blir vansinnig och drar hemifrån. Jag står kvar, chockad och kan inte riktigt förstå vad som händer…
Men jag försöker lugna ner Jasmine, samtidigt som jag är så arg så jag kokar på Erik.Jag gör i ordning henne för natten och nattar henne. Hon lägger sig snällt och jag säger att jag finns här om hon behöver mig.
Då kommer pappa in och hon vill att han ska gå… och han får ytterligare ett utbrott och säger att han inte tänker komma hem mer. Jag säger åt honom att det kanske är lika bra just nu. Sur som en ättiksgurka smäller han igen ytterdörren så rutorna skallrar och Jasmine börjar gråta igen.
Efter att ha lugnat henne en andra gång lägger hon sig och jag nattar om henne.

10 minuter senare kommer han och ber om ursäkt. Han vet inte varför han blir så arg.
Han säger att han känner sig värdelös och att vi inte vill ha honom.

21:40 kommer Jasmine in till oss. ”Titta mamma” säger hon och visar mig en hjärtformad pärla. Den har ramlat ur näsan. Så det var hennes anledning att bli hysterisk. Hon hade stoppat in en pärla i näsan (nej, hon har inte sett/läst Madicken) och visste att skulle pappa få veta det skulle han bli jättearg (vilket han blev ändå).
Vi sa till henne att man inte får stoppa in saker i näsan, för då måste man åka till doktorn. Pappa och dotter blev sams och kramades.

Ibland undrar man varför man skaffade barn… och ibland undrar man varför man skaffade pojkvän… men att ha båda är helt underbart de flesta gånger, trots att ibland vill man bara försvinna…

Ikväll ska vi på 30-års fest… med barn, så fest och fest kanske det inte blir…
Men det spelar inte mig nån roll…

När jag blir grå
När jag faller
Orkar du för 2?
När idag blir igår
Kommer du att älska mig ändå?
// Berg & dalvana – Kent

En helt underbar låt… tror att jag dör 😉

Hoppade i badet nu efter att ”släkten” gått. Har haft lite kalas för Jasmine.
Erik satte på Kent-skivan och spelade högt så det skulle höras in i badrummet där jag låg och sjöng. Var dock tvungen att kliva upp annars hade jag blivit skrynklig. 😉

Ganska kul det här med Kent. Jag började lyssna på dem sommaren -97 (som ”Maggan” vet: ”Det är så det ska vaaaaaaaaraaaaaaaa” 🙂 *minns*) och när jag träffade Erik så tyckte han att de (Kent) var så deprimerande och att man blev riktigt ledsen när man lyssnade… att jag försökte förklara att jag inte alls var deppad – tvärtom. Men det gick inte in… Förräns i våras/somras eller nåt… Då äntligen förstod han. Han skyllde till en början att det inte fanns nån annan cd i bilen att lyssna på… (ho ho ja ja, inte alls när man har en cd-växlare? :P) Men en dag när vi skulle åka med honom och han råkade slå igång stereon och det var ”Cowboys” på högsta volym… Ja, han kunde ju inte annat än att erkänna att det faktiskt var riktigt bra… 🙂

En annan sak jag har lyckats med är ”Roswell”. Han ser ungefär fram emot den 28:e lika mycket som jag 😉 Och han har bara sett ett avsnitt, viket jag tyckte inte alls var så bra som det brukar… Så jag tänkte att vi skulle ta en myshelg och titta på säsong 1 så han förstår lite bättre 🙂 Det ska ju bara hinnas med, det är ju det…

Nä, nu ska jag ta det lugnt och slappa… och lyssna på lite härlig musik 🙂

Några minuter senare….
Hur härligt är det inte? Det är januari, visserligen ingen snö och det… men bara jag sätter på ”Kevlarsjäl” och blundar så kan jag nästan känna hur skönt det var i somras… (ja, det låter som om jag har druckit lite för mycket, men så är inte fallet alls… jag dricker inte längre *s*) Kan känna sommarmorgonens vind i ansiktet där vi satt på midsommardagens morgon och sjöng 🙂 Och då däremot var man packad 😉
Mysigt på ett sätt men samtidigt: JAG VILL HA SOMMAR – NU!!!!!!!!!!!!! *längtar*

Gjorde grav test i morse… Resultatet blev ******** …  😛

Det ser ut som min lilla tjej har varit i slagsmål…
Vi var hemma hos min storasyster i går kväll och Jasmine satt och gungade på deras gunghäst i trä, när den plötsligt slog runt och fick den över sig. Jösses vad hon skrek, men det syntes ingenting på henne… förrän efter några minuter. Hon hade slagit i precis i ögonbrynet, nästan så det gick hål, men det gjorde det inte. Bulan var enorm, och is fick vi inte ha på. Men hon repade sig fort och gick och lekte igen efter någa minuter.
När vi kom hem så hade det gått ner, skönt för henne… men i morse…
Hjälp så det ser ut! Hela ögonrynet är blårosa och precis i ”ögonvecket” har hon en lång rosa rand. Jag var tvungen att försäkra mig om att hon kunde se på ögat, så illa ser det alltså ut….
Lilla gumman… farligt med gunghästar.

Det var fotografering idag på dagis och eftersom Jasmine är ledig tänkte jag att hon kanske kunde få sova ut lite innan vi gick dit, så jag frågade personalen i går om det gick bra om vi kom efter 9. Jodå, det var helt ok. De andra ”fröknarna” tyckte att det var en bra idé. Skönt tänkte jag att de gick med på det så hon får sova lite längre och inte behöver släpa upp henne i ottan…
Så ringde telefonen tjugo i 9 imorse och en av dagisfröknarna (Bettan) undrade var Jasmine var nånstans och jag sa som jag och de andra kommit överrens om, att vi skulle komma senare. Nehepp, det gick minsann inte för sig och lämnade över luren till samma person som jag diskuterat det här med igår. Och människan säger att nej men det går ju inte…”det förstår du väl”… Men snälla rara, jag frågade ju TVÅ (2) gånger igår om det gick bra?? Och fick till svar att ”det blir jättebra”… Men jag har fått för mig att ingen vågar säga emot ”Bettan”…

Alltså.. ibland får jag ett mindre spel på dessa människor…
Är det inte det ena så är det det andra och de vill få mig att framstå som om jag inte vet och känner mitt barn bäst. Som när de ringer om att hon har feber… ”åh hon bara hänger här och är så sjuuuuk” och när jag kommer dit är hon vildare än nånsin och när vi kommer hem så tar jag tempen… och då har hon 36,7 – jo men det är feber… iallafall om man heter ”Bettan” och är dagisfröken. Så jag sa åt henne att jag börjat ta tempen varje morgon. Fast det var inte nog… då vräkte hon ur sig att ”det måste vara nåt fel på Jasmine, för hon är sjuk jämt”… ”jaha, det tycker inte jag” sa jag till henne, ”inte mer än andra barn iallafall”… men ”jooo”… så jag blev ledsen och gick hem och började kolla i min kalender där jag skrivit upp när Jasmine är sjuk. (detta var i augusti) Jasmine hade scharlakansfeber i februari… så så ofta är hon sjuk…
(Bettan däremot är har varit sjuk i veckor emellanåt… så det är nog där skon klämmer)

Om det inte vore så att Jasmine trivdes så bra så skulle jag byta dagis, för som jag säger, är det inte det ena så är det garanterat det andra. Nu är ju jag arbetslös och har henne där 3 dagar i veckan, men det är ”för mycket” enligt ”Bettan”. Hon tror att jag gör det här för att ”utnyttja” dagis, och visst… till viss del har hon rätt. Men om jag inte trodde att Jasmine behövde dagis så skulle hon inte få gå dit alls.

Jag har allvarliga funderingar på att byta dagis, men hur vet jag att alla inte är samma…?
Det kan gå typ 2 veckor utan att det är nåt fel och precis när det börjar kännas skapligt, då ”händer” det nåt… Jag blir så trött!!

*lättad*
Att en händlese som sårar en så kan föra något så gott med sig…
För när man varit tillsammans länge blir det ofta trist och tråkigt när vardagen kommer. Tro mig. Jag vet. Och till slut, om man inte är uppmärksam, tar man varandra för givet. Och då är det inte lätt att hitta tillbaka. Det är det som hänt med mina tidigare förhållanden. Nu är jag ju glad över att det gick åt skogen med dom, annars skulle jag ju inte vara där jag är idag. 🙂

Vad vill jag då ha sagt? Jo, ärlighet och att man har förtroende till varandra är viktigt! Det mest viktiga i ett förhållande faktiskt. Och även om man inte tror det, och alltid tror det värsta.. så måste man kunna prata.
Vi har pratat ut, rett upp det som skulle redas ut. Vi har även pratat om framtiden. Att vi måste kunna lita på och prata med varandra, annars går det inte.
Och vi är lyckliga. Nu är vi lyckligare och kärare än någonsin. Känslan liknar nästan som den första kärleken då när vi träffades. Känns underbart! Jag är så lycklig!

Och jag är faktiskt glad över att jag såg det jag inte ville se… annars hade jag inte känt så här idag. Och tack vare en speciell person som pushade mig att prata ut hade det aldrig gått. Tack för att du finns! *kram*

Och till den person som betyder allt för mig: Jag älskar Dig Erik ! *pussar på*