Men jag bara spydde på den förra layouten, så jag var bara tvungen att ändra och så hade jag inget annat färdigt (jobbar på det) just nu. Så nu får vi leva med denna en stund.Åh men jo, jag mår bra. Erik sa att det skulle dröja tills tisdag innan jag kände mig som vanligt och han hade rätt. Jag menar, trött är jag ju annars också, men det var lite svårt där ett tag att veta vilken dag det var. Låter som om jag varit långt utomlands och drabbats av jetlag eller nåt. *fnissar* Så kan det gå när en mamma åker kryssning och somnar när frukosten börjar.

Jag tror jag är sjuk igen. Eller så har jag rökt på tok för mycket. Liksom, hur kan varenda bild (ja, men nästan iallafall) från resan vara på mig med en cigg i näven? Jag som inte ens röker i vanliga fall… Iallafall så känns det som om jag har nåt som sitter fast i halsen och hosta. Hostan kan jag leva med, tänker som så att det är självförvållat.
Jag lovar att det kommer bilder snart, alla andra har varit så duktiga och uppat sina, men faktum är att jag funderar på att lägga dem i ett galleri, och då måste man ju först bestämma sig för vilket…

Men resan i sig var helt underbar! Jag har nog aldrig skrattat så mycket under så kort tid. Tjejerna är helt underbara och de är verkligen vänner för livet. Till och med när sjösjukan och baksmällan hägrade låg vi och skrattade. Ja, herregud… *skrattar högt* Vi åt smaskig buffé, vi drack vin men jag tror att Tessiz slog oss i antal glas. *hehe* Efteråt gjorde Nina parodi på fulla finnar (läs mer här) och Agneta bröt ihop. Sen var det Taxfreen nästa. Kändes lite märkligt att vara inne i en spritbutik och shoppa när man började känna sig lite lullig. Minns knappt vad jag handlade. *skratt* Men prova parfym måste man, och jag blev kär i en parfym, om man nu kan bli det…

Sen satt vi och bubblade i timmar. Framåt två-tiden lyckades vi hitta en bar där vi drack en massa drinkar. De andra tjejerna beställde in något rödsliskigt (smakade fan) och när det kom en kille så frågade jag om han kunde byta ut en (drinken var för övrigt inte ens min) mot nåt annat. Sagt och gjort, han lyckades byta den mot en mjölkdrink. Så stod han hos oss ett tag och bubblade och berättade att han skulle jobba på båten dagen därpå och vi bara “jo men tjena”… Sedan stängde baren så vi hittade ett disco och jag blev självklart som förbytt och dansade hela natten lång, träffade en massa skojigt folk och raggade kunder till Manufrog. *hehehe*
Nina stod och plåtade riktiga modellbilder på mig där jag stod och svängde mina lurviga, men sen kom hon och sa att Agneta och Tessiz hade gått och att hon också skulle det, så jag följde såklart med. Vi fyra var ju där tillsammans, då ska vi hålla ihop.
Så var det ju så att vi bara skulle röka en sista gång innan vi gick in och la oss, men så fick vi den briljanta idén att sitta utanför hytten av någon anledning.

Och då kom det ju förstås folk förbi och satte sig. Och så kom han, den där söta lilla killen. *fnissar* Det var lite skojigt, med tanke på mitt taskiga självförtroende och självkänsla, att bli uppraggad av en tjugoåring som blev totalförälskad på en gång. Så den här resan gav mig tre liter självförtroende, och vet ni. Där han satt och blev nobbad gång på gång så brydde jag mig inte alls om min feta mage, eller mina lår, mina grisögon eller något annat. Han tyckte att jag var fin och det räckte för mig. Fast jag måste ju säga att det hade varit kul att vara 20 och singel, för han var ju så söt! *ler* Och så sa han faktiskt att man ska se ut som jag gör efter att man har fått barn, hör ni det era smala spetor! *skojar*

Iallafall, när jag väl kom i sång var naturligtvis radion tvungen att låta “Vi anländer i Åbo om cirka 40 minuter” på finlandssvenska… och sen hade jag däckat enligt Tessiz som också vaknade och hörde att frukosten hade öppnat. Sen vaknade jag vid 11-tiden och då hade Tessiz duschat, varit i Taxfreen och shoppat och varit jättehurtig.
Nina och jag klev efter mycket stön och pust upp och gick och käkade lunch med Tessiz. Jag var så bakis så jag visste inte om jag skulle ta en återställare eller bara vara, så jag beställde ett glas vin till lunchen för att se om jag skulle fortsätta (det gjorde jag inte, for your information) men jag var så bakis att jag inte kunde läsa menyn så bra. Jag tyckte mest det stod på finska alltihop. *skratt* Så fick jag syn på den där champinjonstuvningen och tänkte att det verkade gott, men inte fattade jag att jag beställt det vegetariska alternativet… så där satt jag, på en restaurang jag har typ längtat efter (B-B-Que) att få prova… och käkar bakad potatis med champinjonstuvning! Nåja, det var skitgott så jag får nöja mig med det.

Efteråt gick vi tillbaka till hytten för att softa och såsmåningom fick vi även liv i Agneta. Sen började det då. Vi kom ut på öppet hav, inga öar eller nåt. Jösses vilka vågor, hua! Vi hade vår hytt på däck 6 och vi såg typ bara skum utanför fönstret och jag mådde illa för det gungade så. Det hemskast var nog ljudet, då vågen bröts av mot båten med ett dån. GulleTessiz sprang ner till informationen och hämtade åksjuketabletter åt oss, men vi skippade dem efter mycket om och men och när det hade lugnat sig tog vi en tur till Taxfreen och shoppade loss, surfade på nätet, tog modellbilder, pratade ännu mer, fikade/åt, skrattade, lyssnade på kareoke… och sen var det dags att gå av.

Apropå killen med drinken, så träffade vi på honom i full mundering dagen efter, och jodå. Han jobbade minsann!

Hur kan ett sån trevligt dygn gå så ruskigt fort? Jag vet iallafall vad jag ska ha med mig på nästa resa!
1. solglasögon
2. en lika stor väska som Agneta hade (jaaa det var TUNGT med mina påsar.)

Så satt vi på bussen och efter att Agneta gått av så blev både Tessiz och jag var helt urlakade (eller så var hon trött på mig helt enkelt ) Något vila blev det såklart inte av eftersom att den där “Rosen” skulle sjungas titt som tätt. Hörde du det föressten Agneta, att de borttappade personen låg längst bak i bussen hela tiden? *asg*

Iallafall, en mycket lyckad resa och jag känner mig bara ärad att ha fått följa med. Ni tre betyder så mycket för mig, och inte minst nu efter denna resa. Jag behövde lite time off bara och få vara jag, men förlåt att jag halkade ner på åldersstegen. I helgen var jag ung och snygg. (Annars känner jag mig bara gammal, trött och ful, värdelös och sånt där annat skit). Liksom hur ofta springer jag runt och säger “visst är jag skitsnygg”… heh, det är ju så man skäms nu i efterhand. *skratt*

Men ändå, på nåt sätt så tror jag inte att det var pga mig jag blev uppraggad. Det måste ha varit min parfym (som jag förövrigt köpte dag två) för Erik blev helt till sig när jag kom hem och luktade gott. Eller så tyckte han att jag luktade gott för en gångs skull. Jag har så svårt med parfymer, kan aldrig bestämma mig, men i det här fallet stod den och skrek på mig.

Nåväl, nu är det bara att sitta och vänta tills det är dags för kortspel, om de fortfarande vill ha med mig…

Fasen vad bra det är på båtar, det finns till och med internetcafé
Är framme i Stockholm om nån timme, har haft det alldeles, alldeles UNDERBART!!!
Vilka härliga tjejer! Gissa om det ska göras om?
Lite jobbigt var det ju i morse (läs vid 13-14-tiden) när vi var ute på öppet vatten. Liksom VILKA VÅGOR. Sjösjukan var inte att leka med… för att inte tala om baksmällan…
Men som sagt, den är borta. Nu är man bara trött som ett as.

Nu ska jag sluta för idag, pengarna tar slut. Har shoppat MASSOR i taxfreen, så jag är inte längre så rik som jag var innan jag klev på i går. Återkommer med utförlig rapport imorgon, jag lovar!

Okej, jag erkänner…
Jag kräks när jag ser den här layouten… efter helgen kommer en annan upp I promise. Om jag inte ligger däckad hela söndagen menar jag.

För äntligen är det dags!
Som vi har längtat och suktat efter den här dagen, äntligen är den här…. och då sitter jag naturligtvis med ångest. Förhoppningsvis släpper den, eller så får jag dränka mig i alkohol så den försvinner. Man kan ju inte åka på partykryssning spiknykter. Nehej, det kan man inte! Inte när man är jag.
Men weee! Vad KUL vi ska haaaaa!

Mina designer brukar ju spegla vad jag känner, så nu kommer det ännu en mörk sak.
Är inte alls nöjd, men bilden är ju vacker. Får se hur länge den varar…

Har, förutom förkylningen och det där i förra veckan, mått ganska bra faktiskt. Tills idag.
Jag blir så trött på mig själv, varför bryr jag mig så? Varför ödslar jag en massa tankar på en person som uppenbarligen inte tänker på mig, eller vill ha med mig att göra? Varför kan jag inte låta saken vara som den är?

Jo, för det gör ont att få det slaget i ansiktet att man inte längre är omtyckt av den enkla och bittra sanningen att jag har varit uppriktig. Ska man inte vara det? Ska man gå omkring och ljuga för att göra sina vänner glada? Jag trodde att vänskap gick ut på att man kunde vara ärlig och rak, tydligen hade jag fel.
Jag kommer troligtvis att förlora alla mina vänner, för det är så här jag är. Om jag inte gillar din sambo så säger jag det. Det är som att jämföra med när man träffar en partner. Då får man med dennes föräldrar vare sig man gillar dem eller ej. Nu gillar jag ju mina så det var ett dåligt exempel, men ja, ni kanske fattar.

Vad jag vill ha sagt är att om jag är vän med Dig, så kan det hända att jag inte gillar din partner/mamma/syster/bästis. Men det betyder inte att jag inte gillar dig och jag tycker att om man har en sån bra vänskap som vi hade, så ska den klara av detta.

Det finns säkert massor av mina kompisar som stör sig på Erik, men det skiter jag fullständigt i. Huvudsaken att VI kan vara vänner för det, och från mitt håll är vi det i vått och torrt!

Det är så konstigt. Jag mår skit på morgonen, tar två Alvedon och sen är jag precis som vanligt efter ett tag, bortsett från min täppta näsa och rossliga hals. Känner mig på topp! Weehoo!Sen hämtar jag barnen på dagis. För att jag inte ska ta ut mig nu är jag är sjuk, åker jag buss istället för att cykla. Stressar inte utan är lugn och fin. Kommer till dagis. Svetten flödar. Jag blir dyngsur alltså, värre än när det är sommar och 35 grader ute. Pang! Bara sådär. Personalen på dagis undrar om jag mår riktigt bra, är tydligen blek, och jag svarar nej, för det gör jag ju inte. Kommer ut i kylan. Skönt när det blåser kallt. Sen ska man in och hämta nummer två. Samma procedur. När vi är på väg till bussen är jag dyblöt.
Då kommer grej nummer två. Blodsockerfall. Snart svimmar jag. Hur ser det ut om jag dimper i backen? Vad gör barnen? Måste hitta en kiosk och köpa något sött, det brukar ju hjälpa. Köper Plopp, Maltesers och 5 munkar (de såg ju sååå goda ut) och sen går vi till busskuren.

När vi är framme så är jag så färdig att händerna skakar. Jag har ju inte ansträngt mig ju! Vad är detta?!
Sätter i mig Ploppen på studs. Efter nåra minuter verkar det bli bättre. Sen flyter det på rätt bra. Bussen kommer och sen går vi av. Promenaden hem tar 20 minuter, Malva har inte alls någon brådska. Går man själv den sträckan så tar det knappt halva tiden… Käkar upp Malteser-påsen på vägen hem.

Hemma måste jag ju bara smaka en munk. Det blir munk och festis. Gott!
Barnen tittar på tv, jag jobbar vid datorn. Sen blir det kaos igen. Jag försöker jobba. Barnen hänger i mig: “maaaammmaaaa” / “maaaaammaaaa, får vi…”, Telefonen ringer. Känner hur irrationen smyger sig på. Tittar på klockan. Fan, det är ju dags för kvällsmat. Hinner inte! Erik kommer hem, skönt. Kan jobba lite mer i fred.
Så vill han prata med mig. Jag jobbar. Han pratar i ena örat och Jasmine i andra. Till slut snäser jag av dom båda – och mår skit för det.

Det går några timmar, jag gör det jag ska och fixar korv med bröd till kvällsmat. Hann ju inte med annat. Barnen är glada iallafall. Sätter mig ner och tar det lite lugnt medan de äter. Känner hur huvudvärken smyger sig på. Ont ont ont. Sen börjas det. Vallningen bara svämmar över mig. Jag svettas kopiöst där jag sitter på min stol och gör ingenting. Huvudvärken är värre än värst och jag känner mig bara allmänt värdelös.
Jag har nog hjärnblödning eller nåt… surfar på nätet och försöker leta fakta. Jag har diabetes bestämmer jag mig för. Söker på det. Läser om symtom. Nehej, det kan vi stryka… Det enda jag kommer fram till är att jag har ångest och depressionssymtom.

Nog vet jag att jag har ångest och depression, men jag vet även att jag haft det tidigare (innan jag fick medicin mot det). Blir det dubbeldos av höstdepression nu? Det är helt sjukt. Jag kände så väl när ångesten kom att jag kaxade upp mig mot den och så “kom an”, men det har den inte gjort på ett tag. Ändrar den sin form nu? Till svettvallningar? Hur najs är det på en skala?

Kolla där kommer hon som är så fet att så fort hon rör sig blir hon svettig…
Ja, jag vet att sådana tankar inte bidrar till någon förbättring, men vad ska folk tro?

Jag säger bara: Fy faan vad skönt det ska bli att lämna allt och bara åka iväg nästa vecka och umgås med mysiga tjejer och bara få vara JAG! Gissa om jag snart dör av längtan?