Jag blir så trött, men jag tror att jag har kommit fram till den enda lösningen som finns just nu. Radera.
Radera personer ur mitt minne och glömma att de någonsin betytt något för mig. Det är jobbigt och det gör ont.
Men oavsett vad jag gör så är det ändå mitt fel. Och trots att jag bett om ursäkt för att jag har skrivit vad jag vill i min blog så duger det inte. Tror inte att de är nöjda med sig själva förrän de har knäckt en helt. Vissa personer funkar ju tyvärr så. De kan inte se sina egna fel och brister utan måste hacka på andra, för det får dem att känna sig allsmäktiga. Sen hävdar de att de inte alls är perfekta.

Nåja. Det är väl så att vissa får ventilera och reflektera och vissa får det inte utan att det blir ramaskri. Jag trodde att det var hela grejen med blogg… att man skulle reflektera och berätta saker som händer i ens liv, men se där, man lär sig något nytt varje dag.

Detta blir mitt sista inlägg om detta. Jag har fått sett sidor av gamla vänner som jag inte alls gillar. Förstår inte hur man kan sjunka så lågt som de har gjort. Och så har de mage att säga att jag inte visar respekt…
Skvallerbytta bing bong… *ironi*

Ja, de är inte längre mina vänner och kommer aldrig någonsin att bli det igen. Så är det bara. Plocka upp spillrorna och gå vidare. Men det känns, speciellt när man såg en av dem som sin bästa vän. Det får man väl emot sig nu kan jag tro… det finns det ju andra som fått efter att de brutit.

Och jag vet att ni läser detta. Vill bara ta tillfället i akt och tacka för tiden som varit. Det var kul så länge det varade, men jag vänder mig om nu och ser inte tillbaka. Allt om er kommer jag radera, tråkigt att känslan inte var ömsesidig men det får jag jobba på.

Barnsligt kan tyckas, men jag har aldrig sagt att jag är vuxen eller mogen. Jag orkar inte ödsla tid på folk som inte kan mötas på halva vägen eller som kan erkänna sina fel, tyvärr. Ha det bra i framtiden!

Ja, men okej. Jag ångrar mig!
Madonnas nya är inte alls kass, den är ju hur bra som helst! Jag behövde bara lyssna in mig lite. *diggar*

Jag läste en intressant blog häromnatten. Jag visste faktiskt inte om jag skulle skratta eller gråta.
Är folk verkligen så paranoida på nätet? Av vi som bloggar menar jag. Tror vi att allt som händer runt i kring bara handlar oss?

Om jag helt plötsligt skulle få ett besök som stannat på min sajt i flera timmar “utan anledning”. Skulle jag bli paranoid över att någon vill mig och min familj illa eller skulle jag vara smart nog att förstå att det förmodligen handlar om sökmotorer som nästlar sig in?

Jag tänker som så, att är jag rädd av att folk jag inte känner läser min blog utan att kommentera då bör jag nog hålla mig till en låst dagbok under sängen istället för att lägga den offentligt, eller alternativt köra en helt låst där bara de jag absolut litar på får läsa. Men vad är det då för mening med en blog?

Är det inte meningen att man ska försöka vara intressant? Vill man inte träffa nya människor? Vill man inte synas? Jag har alltid fattat det som att vi som skriver om våra liv är exhibitionister, vi skriver alltså finns vi.
Eller är det så att en del bara hakat på blogg-trenden och har upptäckt att det inte alls var så roligt att synas som man trodde?

Om man nu, som jag kanske har max 10 kommentarer (om jag har tur) per inlägg. Är jag då en ointressant person som borde bli paranoid eftersom att jag har ca 60 unika besök varje dag? Vad vill ni mig och min familj? Vill ni oss illa för att ni inte kommenterar? Är ni alla bara “fula gubbar”?

Tänk om jag skulle “förbjuda” er som aldrig kommenterar att besöka min sida, undrar just hur det skulle kännas. Undrar just vad ni skulle tycka om mig som person. För jag antar att ni tycker att jag är intressant, annars finns det ju miljontals med andra bloggar att läsa, men ni väljer min och det är bara skoj tycker jag.
Skulle ni dessutom fastna på min sajt i timmar skulle jag inte ta det negativt, tvärtom! Då har jag ju verkligen lyckats att fånga någons intresse.

Jag kanske är naiv, men det är vad jag alltid trott att ha en sajt handlar om. Att skapa intresse som får besökarna att återvända. Men snälla, rätta mig om jag har fel.

Så, nu har jag raderat kategorier och samlat ihop alla till en helt ny. Tyckte att det började bli dags för det eftersom att många inlägg handlar om just det, ångest.

Inatt satt jag uppe länge, barnen var hos farmor och farfar så jag bara satt här och hade det lungt och skönt. Men sen vid 3-tiden så fanns det ingen att snacka med längre så jag gick och la mig. Funderade på att ta en lugnande eftersom jag är en fiolsträng på morgnarna, men tänkte att nej, jag har ju hela dagen i morgon att vila ut på och allt var ju lungt och skönt.

Vaknar av och till under morgonen, har ont i magen. Ångestont, för det kommer och går. När jag inte längre kan andas normalt så bestämmer jag mig för att gå upp ta den där lugnande och sätter mig framför burken igen. Klockan är 20 i 6 och smärtan försvinner inte, den börjar nere i magen och sprider sig sakta uppåt hjärttrakten, om och om igen. Bestämmer mig för att lägga mig i badet, brukar bli lugn då. Sagt och gjort. Ligger i badet i närmare en timme och det känns lite bättre faktiskt. Nu går det bra att andas igen. Går upp och kryper ner i sängen hos Erik. Han ska strax gå upp och åka till jobbet men jag ber honom att bara hålla om mig en stund. Då går det onda över, nu känner jag mig trygg.

Jag somnar och han går till jobbet. Sen hör jag att det ringer och ringer på telefon, men jag är så anti så jag ignorerar allt. Jag vet att det är syrran men jag orkar inte just nu. Jag ringer henne sen tänker jag.

Vaknar till liv efter ett tag (tycker jag) och då har Erik kommit hem. Frågar vad klockan är och han säger halv 3! Oj oj, här har man sovit. Men det är skönt, jag måste få göra det någongång med, och dessutom så vet jag att även om jag inte kan lösa och bearbeta mina “problem” så gör ju hjärnan det när man vilar.

Jag har så mycket saker som surrar i huvudet att jag inte vet i vilken ände jag ska börja nysta. Fast jag tror att jag börjar inse att jag inte klarar det själv.

Ja, den här resan till Åbo blir bara mer och mer pinsam.
Visade lillsyrran bild på den här killen som raggade på mig, eftersom att han bott där hon bor nu och det visar sig att han även raggat på henne en gång i tiden… *skratt* Bra smak tycks han ju ha iallafall.
Men liksom ändå, hur stor är sannolikheten?

Igår låg jag och läste mitt horoskop och så fick jag för mig att bläddra till förra veckan… och vad står det?
“Nu kommer du få uppleva en vecka med rar kärleksförklaring. Det betyder att du uppvaktas från ett nytt oväntat håll”

Liksom… hallå?

På tal om båtresor har jag bestämt mig för att åka till Helsingfors i vår. En sån där när man går av och shoppar. Det blir väl bra med tanke på min sjösjuka. *hehe* Jag har bestämt att jag ska till Sanrio-shoppen och införskaffa mig saker. Men jag måste börja spara tror jag.

Sanna rekommenderar: Untitled – Simple Plan <3

Nu har alla berömt mig så för detta themet (heja svengelska!) så jag skippar min ego-version för tillfället. Jobbar ju på en blå version med mig själv på, och denna hade jag bara som en temporär liksom. Inte att denna är ful eller så, men jag tänkte prova på hur det kändes att ha en egoversion, så där som en del har. Nåväl, nu har jag ju iallafall all tid i världen att greja med den så den blir perfekt.

Idag kom en avi med posten.. Var iväg och hämtade ett stort paket där det stod Sanrio på! Yay!
Paketet från min allra, allra bästaste bästis (som jag aldrig träffat) Sabra, som bor i USA.
Det var fullproppat med saker. Sanrio-grejor som hon beställt åt mig eftersom att det inte finns någon sådan affär här i Sverige. *KLAGAR HÖGT*, Jasmine fick en glittrig baddräkt, en frottéklänning och sandaler – allt med Disneyprinsessorna. Hon är helt salig. Går omkring och sjunger (självklart i full mundering) “Jag är en prinsessaaaaaa” *skratt*
Malva skrek av glädje när hon öppnade sitt paket, en STOR “Nalle har ett stort blått hus mjukisbjörn. Själv fick jag duschgrejor, sådana där dyra exklusiva saker, så har jag inte känt mig som en modell förut så lär jag göra det nu.
Sist med inte minst fick vi ett stort paket med olika klubbor, sådana där dyra, goda saker.

Nu undrar jag ju hur jag ska kunna bräcka detta. Grejen är ju den att vad jag fått höra, att det inte är tillåtet att skicka godis och andra ätbara saker till USA längre. Inte sen 9/11. Vad kan jag hitta på egentligen. Allt det vi har har ju de redan… annars hade jag tänkt att skicka hjortronsylt och sånt. Jag hoppas verkligen att ni skriver förslag.

Jag är verkligen lyckligt lottad som har så underbara vänner. Jag vet inte om jag platsar liksom, ni är bara bäst och jag är ju ingenting… Man blir ju tårögd för mindre menar jag. Eller så är det bara jag som är känslig för tillfället. Jag är inte deppig eller så… gud vad svårt att förklara.

Jag måste nog bara landa efter resan, känns som om jag svävar liksom. Troligen för allt som hände, uppmärksamheten och bekräftelsen så känner jag mig annorlunda. Är det det som kallas självförtroende? För jag har inte haft något på flera år… Jag kanske inte är så himla tokig ändå? Jag kanske duger ändå, trots mina valkar och grisögon?

Nä, usch vad jag flummar… jag kan ändå inte få ur mig det jag egentligen vill ha sagt, för jag kan inte formulera mig. Gah!
Vissa saker ångrar jag, men inte det som inte betydde något.

Susanna + Agneta + Nina + Tessiz = SANT!
Hur blev det nu med datum? Och när kommer du online på msn raring?