För att upprepa mig, long time no see.
Jag har ju iofs tänkt att skriva ganska länge, men sen kommer livet emellan. Men jag ska försöka bättra mig nu när jag fått en ny hobby som förhoppningsvis håller i sig. 😉
Det är Coronapandemins fel. 😂
Kategori: Vardagligt
Varmt!
Det är inte mycket man kan göra när det är varmt. Blir svettig direkt. Jag har aldrig varit utomlands (räknar inte utomlands som utanför Norden och Tallinn, utan typ Grekland osv).
Igår gick SMHI ut med en klass 1-varning och idag höjt den till en tvåa. Jag som gillar värmen njuter så mycket jag kan, men det är skönt att vara inne också.
Det trista är att vi inte får grilla. Det hör ju liksom till sommaren. Jag har grillat en gång i år, mellan förbuden.
Det värsta med denna värme och brist på regn, gör att många bönder måste nödslakta eftersom det inte finns tillräckligt med foder till djuren under det kommande året, på grund av torkan. Det är så tragiskt, men det finns ju inget att göra.
Det går ju inte att styra över vädret, så även om det är som det är och det får hemska konsekvenser, så är det bara för oss värmeälskande att njuta. För vad kan vi göra åt saken?
Tror jag räddade humlan
Den här sommaren kommer att gå till världshistorien. Det har varit (är) VARMT (26-32°C) den här sommaren. Vi har sammanlagt haft två dagar av regn, sedan i början på maj.
Vi har haft eldningsförbud i två omgångar, varav den senaste infaller sig just nu. Jag älskar ju värme, men jag får dåligt samvete samtidigt, för det blir så uppenbart hur vi förstör vår jord. Dock kan vi inte styra vädret, så jag försöker njuta ändå.
Anyhow,
Erik berättade att han sett en hel drös med döda eller döende humlor. Jag gick ut, efter att ha blandat ihop sockervatten, och såg samma ca ett 40-50-tal humlor liggandes på rygg i det torra gräset, samt på asfalten..
Efter noggrant spanande hittades två levande rackare. Den ena hade troligen redan gett upp. Jag tog upp den med handen två gånger, men vägrade dricka när jag satte ner den. Den andra slörpade i sig som bara den och försvann sedan. Antar att den piggnade på sig och flög iväg. Hoppas det iallafall.
Önskar bara att jag gett dem sockervatten innan, så fler hade haft chansen till överlevnad. Men jag gör så gott jag kan. Hellre en som överlever än ingen alls.
Jag har även tagit ut glasslådor med vatten i, som jag hoppas att andra djur kan dricka ur om de känner för det.
Nu finns det ju en massa orsaker till att bi-kolonier dör, men jag tror främst på torkan i det här fallet. Det finns knappt några blommor kvar, för de flesta är döda (uttorkade). Vi har sammanlagt haft två dagar av regn, sedan i början på maj.
Om ni inte vet varför bin och humlor är viktiga, så tycker jag att det är hög tid att läsa på. Annars kan ni kolla på den animerade filmen “Bee Movie” (älskar den!), för att verkligen förstå.
Tror det funkar
“Visst är det skönt att inte oroa sig så mycket längre?”
Jag drömde att någon sa detta till mig och jag funderade och skulle precis svara, men då vaknade jag… Så jag svarar nu, nyvaken och allt. 😉
Jag har faktiskt inte tänkt så mycket på det, förutom att jag känner mig bättre med medicin. De ständiga, nästan tvångsmässiga malande “tänk om”-tankarna har jag faktiskt inte haft på länge om jag tänker efter. Och om jag tänker ännu mera så minns jag knappt när jag sist hade dem.
Naturligtvis måste jag ibland gå och kolla om jag stängt av spisen, låst ytterdörren etc, men jag måste inte göra det 3, 4, 5 gånger.
Och jag får inte panik om det visar sig att ytterdörren stått olåst en hel natt, vilket tidigare skulle ha gett mig ångest och tvångsdubbelkollande i flera dagar framöver. Nu är det mera ett konstaterande att varit olåst och när jag låst så är det ute ur världen. Likaså när jag sover kvar hos pv och han glömmer låsa när han går till jobbet. Ibland är jag vaken när han går och kan gå upp och låsa själv, men oftast så orkar jag inte ens bry mig om det och somnar om istället.
Det finns säkert en massa fler exempel, men jag tog detta eftersom att jag är hos pv och det hände idag, för andra eller tredje gången i rad.
Trots att jag märker stora skillnader i katastroftänkandet, har jag ångest av och till. Jag har märkt att jag spänner mig och pressar tänder igen så jag får huvudvärk, men jag har ingen aning om varför.
Provocerande
För att börja med, så använder jag ordet “normal”, för att förklara skillnaden i detta inlägg. Mer som ett förtydligande, en jämförelse. Annars så gillar jag inte det ordet, för alla är unika.
Hursomhelst, jag är oftast inte lättprovocerad, men det finns saker som gör mig frustrerad över att folk inte förstår. Folk som säger att alla barn är jobbiga emellanåt, speciellt tonåringar… Jag tror inte de på riktigt förstår vad jag menar. Eller så vill de bara inte förstå.
Självklart är alla barn jobbiga emellanåt, men jag anser att vi föräldrar till barn med särskilda behov har det tuffare än andra föräldrar, speciellt när de kommit upp i tonåren. Det är min åsikt och den står jag för.
Så varför känner jag så? För det första. Vi har ingen ledsagare till M, för det har alltid strulat, så jag gör allt med henne. Går på aktiviteter, tar med henne överallt, eftersom att hon inte kan lämnas oövervakad. Hon har inga vänner, förutom de i skolan och på korttids, men även om hon hade det, så skulle hon ändå inte kunna göra det som “normala” tonåringar gör.
Hon kommer aldrig kunna gå på bio eller disco själv. Hon kommer aldrig kunna gå ut fika ensam/med vänner. Hon kommer aldrig kunna gå på stan själv och köpa kläder. Hon kommer aldrig kunna gå och handla mat i affären… Listan kan göras lång.
Hon kommer som sagt aldrig kunna göra saker som en “normal” tonåring gör. Och sådant är jobbigt ibland när man tänker på det (speciellt som nu, när hon är på korttids och jag har tid att reflektera). Det är förmodligen jobbigt för henne också, när hon jämför sig med andra tonåringar i hennes ålder, men hon säger inget och iofs så vet hon ju inget annat. Hon fyller 16 år i höst och hänger med sin mamma varje dag. Hur många “normala” tonåringar gör det? Varje dag?
Som tur är har vi, som sagt, avlastning och det behövs verkligen. Både för att hon får byta miljö och för att vi föräldrar ska kunna återhämta oss. Vissa tycker att det är orättvist, därför att “tonåringar är jobbiga“… och ja, det har jag fått höra åtskilliga gånger.
Men det ni missar är att varje gång era tonåringar är ute med sina kompisar och gör saker, så får ni, enligt mig, en slags avlastning också. Ni behöver inte övervaka och ha koll på precis varje liten grej de gör.
Dessutom så brukar de tonåringarna vara rätt självgående och kan som ett pyttelitet exempel fixa frukost själva. Det kommer M aldrig att kunna göra på egen hand.
En annan sak är att dessa föräldrar mycket sällan behöver ha en massa instanser för att få vardagarna att fungera. Som ett enkelt exempel var vi på habiliteringen och skulle prova ut en kalender åt M, så hon skulle kunna ha koll när saker och ting ska hända i framtiden. Hur många ungdomar behöver hjälp med att fylla i en kalender? Ni behöver inte heller ränna till läkare flera gånger per år, för att kolla status på era tonåringar.
Jag vill inte förminska eller hävda att det inte är jobbigt att ha tonåringar, men jag anser att vi får kämpa mer för att få vardagen att fungera.
Det är inte så att jag tänker på det jämt, för vi lever mitt i det och har vant oss att livet ser ut så här. Det är liksom bara att gilla läget.
Men emellanåt blir jag faktiskt avundsjuk på er med “normala” tonåringar med “vanliga” tonårsproblem, som kan låta dem göra saker på egen hand.
För det känns ärligt talat som att ni faktiskt tycker att vi bara klagar och vi egentligen inte förstår hur det är att leva med tonåringar, när ni säger att “tonåringar är jobbiga“.
För jag VET faktiskt hur det är att leva med en tonåring. M har nämligen en “normal” storasyster. Men vi kanske hade tur, för hon var rätt enkel att ha att göra med. (Förutom att hon hatade mig av någon konstig orsak, som hon inte visste själv. Men jag var likadan mot min mamma i samma ålder, så det ligger väl i släkten. Det är först de senaste åren vi har kunnat prata utan att det blivit krig. ;))
Jag inser att folk troligtvis kommer att bli provocerade av mina åsikter, men det är så här jag känner och det står jag för utan att skämmas.