Igår när jag skulle lägga mig så tänkte jag på hur bra det gått sen vi köpte feliway. Inget kissande. Weii! Peppar peppar.
Skulle jag inte ha tänkt för jag vaknade imorse av att hon pissade på mina ben! Jävla idiot! Kan säga att det dröjde lääänge idag innan vi blev sams…
Jag brukar kallas kattvetare, men om jag ska vara helt ärlig förtjänar jag det inte. Jag minns inte alls hur det var att ha en kattunge till exempel… hur de beter sig när vårkänslorna svallar, för jag gissar att det är det som är på gång. Kanske kan jag hävda att jag inte haft så många honkatter (Minnie är min andra) och att det är därför minnet sviktar. Jag vet inte, men just nu känns det solklart. Vår lilla bebis börjar bli stor.
Hon har under några veckor börjat pissa i vår säng. Är LITE TRÖTT på att tvätta sängkläder, lakan och madrasser varje dag, så vi var iväg och köpte ”Wash Off” i helgen, vilket vi använde till Spynke när han var besvärlig. Det hjälper dock inte här… Så idag blir det att åka iväg och köpa Feliway, som tydligen ska hjälpa. Tycker ju själv att det är lite tidigt att kastrera henne nu, men tydligen kan de bli könsmogna redan vid 4½-5 månader… Dessutom hade vi hoppats på att hon skulle sköta sig så att hon kunde få sig nån kull om sisådär 1-2 år… men just nu är hon BILLIG! Och det känns inte trevligt ifall hon fortsätter… dessutom… så tycker jag att hon är lite väl ung för att kastreras. Hade ju gärna hoppats på att hon skulle ha växt klart innan det eventuellt var dags. Jag vet att man kan ge p-piller, men det är inget jag vill (dessutom är alla andra kastrerade så det skulle inte kunna hända något), har hört för många skräckhistorier… varav mammas ena hona har juvertumörer. Så min plan var att låta henne gå fertil tills hon blev stor och vacker och vi hittade en lämplig hane…
Funderade på om det kunde vara nån slags protest, men ju mer jag tänker på det desto mer förstår jag att det måste ha med vårkänslor att göra.
Andra honan, Wea, är kastrerad men tror ändå att hon är fertil. Hon har under dessa veckor gått och jamat… och hon har inte kommit upp i sängen under tiden som Minnie har kissat – vilket hon alltid annars gör. Och dessutom är hon just nu überkelig. Båda två reagerar på beröring runt ryggslut och svans… ställer sig och kråmar. Puckon!
Sen hjälper det ju föga att det går två hanar om nätterna här ute och vrålar så de båda blir helt stissiga…
En god vän till mig skrev:
Hoppas att du inte som jag glömt bort hur busiga kattungar är bara :S
Minne var en lugn kattunge när vi fick hem henne. Visst var hon busig, men inte extremt vild. Men sen blev hon ju sjuk och ingenting var roligt. Det visade sig att hon har kattsnuva. Det kom efter vaccinationen mot just detta. Förhoppningsvis så kommer hon att klara sig utan fler attacker. Hon går på antibiotika nu och…
Jag bara undrar… men jag minns inte att de var så vilda. *phew*
Galning är bara förnamnet. Här får man minsann akta händer och fötter när man sover, om man nu kan sova när en liten dundrar runt i sängen i 790. Även om man ligger blickstilla blir man attackerad… man kan ju dessvärre inte sluta andas, och så fort något rör sig måste det dödas. På dagtid? Ja, men då sover man ju med de andra kissarna…
Jag seeer den, döda döda!
Dööööda!!
Bakbenet från hell attackerar. Bäst att jag håller i mig ordentligt.
Hörru! En bild till och det blir konsekvenser för dig… / Ser det ut som jag bryr mig?
Tvångstvätt av Bibic… som gillar öronvax eller nåt.
Vi går i väntans tider. Efter operation övertalning är det nu spikat och klart. Vi ska skaffa en ny familjemedlem!
Jag har länge gått och funderat över det och kände att det är dags nu, jag vill inte vänta längre än så här. Och om bara några veckor så är hon hemma.
Visst är hon alldeles underbar vår nya lilla skogis? Fler bilder på henne hittar du på uppfödarens hemsida. (Scrolla ner till Minnie)
De senaste dagarna har jag koncentrerat min oro på Bibic, vår lille katt.
Han hade tandköttsinflammation, och fick åka till veterinären igår. Det första de sagt var att vi har två alternativ. Antingen tar vi bort honom direkt eller så chansar vi. Vi chansade och vi hade rätt. Bibic är en fighter.
Tydligen är det så att när man har kraftigt nedsatta njurar är det svårt att bli sövd. Eller egentligen att vakna upp ur narkosen. Han var sååå groggy igår. Kräktes och hade sig. Men idag mår han bra. Han är som han brukar, fast med 4 tänder mindre.
Jag var så himla ledsen och orolig igår över att det inte skulle gå vägen, men han ger inte upp så lätt vår lille pojke. Spelar ingen roll att det blev dyrt, pengar är aldrig en tanke när det gäller att åka till veterinären. Dock så vet vi att han inte kommer att leva så länge till, men så länge som han inte har ont och mår bra ser iallafall inte jag någon anledning till att ta bort honom.
Men sen å andra sidan gav de honom 1-3 veckor att leva förrförra sommaren när han fick sin diagnos… och han kickar fortfarande. Så man kan inte säga när det är dags eller inte förrän han blir kraftigt nedsatt och apatisk som hans systrar blev. Och har man levt 1½ år extra än vad man har fått, så tror jag nog att han är en ganska lycklig katt. Och vi är lyckliga alla dagar vi får med honom. När det är dags, då vet vi och då kommer han få gå.
Men det är inte idag.