Jag, krasha?

Nu är det inte bra igen. Har inte haft lust att skriva om det, för jag vet inte vad jag ska säga. Ångesten är här igen, som den alltid är denna tid på året. Jag har ju visserligen ångest året om, men värst år den under höst/vinter. Nåväl, som om inte ångesten vore nog i sig så utlöser stress/oro även min ögonmigrän.

Eftersom att jag vet att jag skrivit om det tidigare, men inte i vilket samband blev jag en aning skärrad när jag läste mitt tidigare inlägg. För nästan precis så känns det ju nu! Håller jag verkligen på att krascha igen?! Illamåendet är ungefär detsamma som då, så länge jag försöker göra något så mår jag illa. Igår var vi på Marieberg och jag gick och mådde illa hela tiden, fastän det var JAG som ville ut och shoppa!

Så det är mycket som är sig likt, och ingen förstår hur det känns. Iallafall inte på riktigt. Jag försöker ta en dag i taget. Vaknade i morse och tänkte att det skulle bli en bra dag. Jag peppar mig med positiva tankar, men i slutändan blir allt pannkaka iallafall. Och jag VILL INTE börja äta mina antidepp igen! VILL INTE! Har klarat mig utan dem i 1½ års tid nu, så nej, jag vill klara det själv. Tack och lov har jag mina ångestdämpande, vilket jag inte hade när jag skrev det förra inlägget (som jag länkade till) så jag kanske hinner bromsa i tid denna gång.

Det är inte alls känslan som om att jag är på väg in i en depression, för det vet jag hur det känns, tro mig. Utan jag vill göra saker, men mina symtom hindrar mig från att göra det jag vill. Men det är så himla mycket som snurrar i huvudet. En massa möten och beslut som rör Malvas framtid, hur vi ska lösa en massa saker som rör vår familj, våra arbeten… mm mm…Ekorrhjul. Tanken ”det löser sig” finns inte.

Och sen får höra att man är en knarkare för att man äter medicin för att man ska kunna orka. Jag blir så jävla arg. Inser Du inte att jag faktiskt försöker överleva?! För mig finns du inte längre, jag har gjort allt för att slippa höra dina jävla elakheter – för det är något som har hänt med dig, du är inte som förr. Nog för att du har varit dryg och puckad, men nu är du bara rent jävlig och elak. Och det ska jag inte behöva ta! Du känner inte mig, du har inte känt mig på över 20 år, så hur faaan vet du vad som är bäst för mig?!

JÄVLA IDIOT!

Undermedvetet?

Jag har inte skrivit om min emetofobi på ganska länge, vilket har känts väldigt bra. Jag har mått bra i min fobi, tills nu. Nu vet jag ju iofs att höst/vinter alltid är värst, men jag blir så trött på mig själv. Hur ska jag sluta tänka?!

Jag kan sitta i godan ro och pyssla med något jag gillar och helt plötsligt får jag en bild i huvudet där jag kaskadkräks. Jag mår inte illa eller så utan bilden bara upprepar sig tills jag mår riktigt dåligt, på riktigt. Sen kommer kallsvetten, illamåendet osv.. ångest.

VARFÖR kommer tankarna? VAD gör jag åt dem?

Själv säger jag till mig själv att det bara är i mitt huvud, det är bara nån ”fixidé” jag har… men det hjälper ju inte. Eller jo, det hjälper resten av året, men inte nu. Jag pallar inte det här.

Jag menar, om jag fick en sån tanke i veckan vore det kanske okej, men flera gånger om dagen?! Det känns nästan som om mitt undermedvetna vill säga något, men jag är så trög så jag förstår inte…

Yay

Jag är på väg. Eller det verkar iallafall som så. Har ju inte skrivit mycket om min vikt på ett tag, dels pga uppehållet jag hade och dels för att jag inte har velat. Det där med vikt är ju ett känsligt ämne för mig, speciellt när det inte går som jag vill trots att jag försöker med allt. Men det verkar som om det börjar lossna. Inte för att jag gått ner så mycket som jag hade velat, men det har varit ”sommar”, om man nu kan kalla det sommar… jag har varit sjuk osv. Men, jag står inte still och det är stort för mig.

Så sen i maj så har jag tappat 3,5 kg och minskat 4 cm i midjan, vilket märks redan för mina byxor är lösare nu än innan sommaren. Nu är det nya tag som gäller, för till december har jag ett mål: att ha tappat mellan 5-10 kg till. Klart det kommer att gå, om denna motivation håller i sig.

Nästa vecka börjar jag träna på allvar – alla dagar i veckan!

Och förmodligen kommer jag att lägga en del inlägg bakom lås, så är ni intresserade är det bara att hojta till.

Projekt

Som jag sa: Jag har börjat i terapi igen, inte vilken som helst och inte den förra. Nu siktar jag in mig på andra områden… Först tänkte jag hålla det hemligt, ifall det skulle gå åt pipan igen, men det händer grejor här!

Jag är som de flesta vet överviktig och jag har typ provat allt på marknaden. När jag fick information om en viktgrupp hoppade jag på. Vi arbetar inte med kostfrågor i första hand utan den mentala biten. Varför man äter som man gör och hur man kan ändra på sig. Det kallas även KBT (Kognitiv beteendeterapi) och jag måste säga att jag var skeptisk i början, men börjar ändra uppfattning.

Inte för att vågen är speciellt snäll ännu, men jag märker hur jag mår – och det är allra viktigast för mig. Jag äter som vanligt och allt jag vill, fast i mindre mängd. Och jag rör mig mer nu än tidigare. Provar på aktiviteter, utmanar mig själv – har ju fått en stegräknare bland annat.

Jag har även fått reda på varför jag är så euroforisk emellanåt… jag befinner mig tydligen i något som kallas Ketos, vilket innebär att fettförbränningen är på topp. Jag har naturligtvis ätit mindre förr, men aldrig någonsin har jag mått så bra samtidigt. Jag är pigg, glad och har ork att göra saker. Att jag befinner mig i Ketos vet jag – det luktar kattpiss om min urin. 😉

När kolhydraterna, som lagras i levern i form av glykogen, dras ned till ett minimum startar efter två dagar den verkligt effektiva fettförbränningen – trots att du får äta mat som traditionellt inte förknippas med att gå ner i vikt. Kroppen börjar bryta ner fettet och ombilda det till ketoner, som kan användas som ersättningsenergi. Kroppen befinner sig i ketos.

Så just nu får man rida på den vågen och hoppas att det händer något. Visserligen vägde jag mig häromdagen och det visade på -5 kilo… men sen är ju vår våg puckad också. Men om intresset finns så kommer jag fortsätta blogga om detta.

Böter & skev

Härmed utfärdas böter för allt för dåligt uppdaterad blogg!
5000 riksdaler per minut från och med nu tills det att du uppdaterar

Hum… sorry. Känns ju tryggt att man är saknad iallafall. 😉
Har inte vetat vad jag ska skriva om. Tidigare skrev jag ju om hur jag mådde, så jag får väl göra det nu med. Skillnaden nu är bara att det är totalt omvänt. Jag mår så bra inuti! Går inte på medicin, det behövs inte. Jag är ”high on life” som man brukar säga. Sen vet man ju inte hur länge det håller i sig, men just nu (sen ett par månader tillbaka är livet bara ”wooohooo”. 😀

Jag hade tänkt berätta om min nya terapi, men jag tänkte hålla den för mig själv ett tag till. Men jag kan säga så mycket att den förändrar mitt liv. Den förändrar mitt sätt att se på saker och ting – inklusive mig själv. Jag skrattar åt mig själv, delar med mig av flummiga bilder på mig själv… och kan stå för det. Inget är pinsamt – det är ju på skoj. Jag känner hur jag växer som människa. Jag duger – precis som jag är!

Förr om åren, om jag hade tagit en ful bild, så hade jag varit nojjig med vem eller vilka som skulle få se den. Så känns det inte idag. Det är bara en kul grej. Jag kan liksom acceptera det bättre. Jag står för vem jag är och vad jag gör. Många som har läst hos mig har vetat att jag är känslig och reserverad, en sån som tar på sig allt skit osv. En ältande person som inte kan sluta grubbla.

Det är slut med det nu! Du är du och jag är jag… och vet du vad?! Jag är unik! (so are you by the way ;))
Jag tar en dag i taget och jag njuter av den så mycket jag kan. Att jag har väntat med att skriva ner detta är för att jag trott att det var inbillning, men det är sant. I don’t give a damn! Jag märker det på hur jag beter mig i vissa situationer. Jag kan ta tag i saker lättare, göra saker, är inte ”anti allt”, och samtidigt kan jag – trots min övervikt – säga till mig själv att jag duger som jag är. Jag är fin på mitt sätt. Sen om det fina sitter på utsidan eller insidan, så långt har jag inte kommit ännu, men jag vet av andra människor att har man en fin insida så strålar den ut… och då blir hela personen vacker. Så det är det jag strävar efter.

Weird - 080419

Men bilden då? Ja, det är klart att jag är ”modig” nog att lägga upp den här. Varning bara, jag bröt ihop och låg på golvet när jag såg den. Så gör jag nuförtiden… skulle aldrig radera en sån weird bild. Så nu när jag utvecklar mitt jag, så kommer det kanske komma fler bilder på mig. Om ni vill se min söta nuna vill säga 😉
Lite skev kanske? Hahahaha.