Jag, krasha?

Nu är det inte bra igen. Har inte haft lust att skriva om det, för jag vet inte vad jag ska säga. Ångesten är här igen, som den alltid är denna tid på året. Jag har ju visserligen ångest året om, men värst år den under höst/vinter. Nåväl, som om inte ångesten vore nog i sig så utlöser stress/oro även min ögonmigrän.

Eftersom att jag vet att jag skrivit om det tidigare, men inte i vilket samband blev jag en aning skärrad när jag läste mitt tidigare inlägg. För nästan precis så känns det ju nu! Håller jag verkligen på att krascha igen?! Illamåendet är ungefär detsamma som då, så länge jag försöker göra något så mår jag illa. Igår var vi på Marieberg och jag gick och mådde illa hela tiden, fastän det var JAG som ville ut och shoppa!

Så det är mycket som är sig likt, och ingen förstår hur det känns. Iallafall inte på riktigt. Jag försöker ta en dag i taget. Vaknade i morse och tänkte att det skulle bli en bra dag. Jag peppar mig med positiva tankar, men i slutändan blir allt pannkaka iallafall. Och jag VILL INTE börja äta mina antidepp igen! VILL INTE! Har klarat mig utan dem i 1½ års tid nu, så nej, jag vill klara det själv. Tack och lov har jag mina ångestdämpande, vilket jag inte hade när jag skrev det förra inlägget (som jag länkade till) så jag kanske hinner bromsa i tid denna gång.

Det är inte alls känslan som om att jag är på väg in i en depression, för det vet jag hur det känns, tro mig. Utan jag vill göra saker, men mina symtom hindrar mig från att göra det jag vill. Men det är så himla mycket som snurrar i huvudet. En massa möten och beslut som rör Malvas framtid, hur vi ska lösa en massa saker som rör vår familj, våra arbeten… mm mm…Ekorrhjul. Tanken ”det löser sig” finns inte.

Och sen får höra att man är en knarkare för att man äter medicin för att man ska kunna orka. Jag blir så jävla arg. Inser Du inte att jag faktiskt försöker överleva?! För mig finns du inte längre, jag har gjort allt för att slippa höra dina jävla elakheter – för det är något som har hänt med dig, du är inte som förr. Nog för att du har varit dryg och puckad, men nu är du bara rent jävlig och elak. Och det ska jag inte behöva ta! Du känner inte mig, du har inte känt mig på över 20 år, så hur faaan vet du vad som är bäst för mig?!

JÄVLA IDIOT!

Undermedvetet?

Jag har inte skrivit om min emetofobi på ganska länge, vilket har känts väldigt bra. Jag har mått bra i min fobi, tills nu. Nu vet jag ju iofs att höst/vinter alltid är värst, men jag blir så trött på mig själv. Hur ska jag sluta tänka?!

Jag kan sitta i godan ro och pyssla med något jag gillar och helt plötsligt får jag en bild i huvudet där jag kaskadkräks. Jag mår inte illa eller så utan bilden bara upprepar sig tills jag mår riktigt dåligt, på riktigt. Sen kommer kallsvetten, illamåendet osv.. ångest.

VARFÖR kommer tankarna? VAD gör jag åt dem?

Själv säger jag till mig själv att det bara är i mitt huvud, det är bara nån ”fixidé” jag har… men det hjälper ju inte. Eller jo, det hjälper resten av året, men inte nu. Jag pallar inte det här.

Jag menar, om jag fick en sån tanke i veckan vore det kanske okej, men flera gånger om dagen?! Det känns nästan som om mitt undermedvetna vill säga något, men jag är så trög så jag förstår inte…

Pressad

Har fortfarande ont. Har tagit Voltaren så det känns inte lika mycket längre. Men nu börjar jag iallafall känna igen mig själv, men ångesten är 100%-ig hela tiden. Förstår inte varför, jag har ju gjort det – och överlevt. Hur kan jag vara så stissig?

Fast sen å andra sidan är det ju inte allt. Jag har en sån jävla press på mig så jag knappt kan andas. Hur jag än gör så blir alltid den ena förbannad. Jag orkar inte, speciellt inte nu när jag måste försöka lugna ner mig. Jag måste försöka andas också.

The weekend from hell

… börjar återgå till det normala, men jag mår fortfarande illa.

Jag har gjort *det* och överlevt. Först var det inte alls så farligt som jag målat upp det (fobin för det hela) och blev faktiskt (hur sjukt det än må vara) stolt efteråt – haha, jag klarade det liksom. Men sen kom gallan och ångesten var på topp. Fy faaaan säger jag bara. Sen dess har jag sovit. Var vaken i sammanlagt 2½ timme under hela helgen. Resten sov jag. Har inte k*****s sen natten till lördag och att jag skulle börja nu igen känns ganska orimligt. Om det nu inte är så, så säg det inte.

Nu mår jag visserligen illa igen, men har fått behålla allt jag druckit. Blåbärssoppa bland annat. Tror att det är ångest så jag har petat i mig lugnande igen. Sen tror jag att min gallblåsa jävlas (har ju fortfarande gallsten) och det gör så ont i rygg och bröst. Har inte ont i magen alls, utan högre upp, under högra revbenen vilket är klassiska symtom på gallsten.

Fattas ju bara det liksom, att man överlevt en ms och därefter åker på gallsten menar jag.

Egentligen borde ju fobin vara som bortblåst, men i verkligheten är det så mycket annorlunda. Tror att det i nuläget är värre än vanligt. Förstår bara inte varför…

Superhjälte?

Jag vet inte det jag…

Jag bröt ihop någon timme senare, hävde i mig ytterligare lugnande och däckade. Sov tills nu.
Malva hade tydligen kräkts inatt igen, och haft diarré idag.

Tackar de snälla änglarna över att Erik är hemma idag.

Jag själv å andra sidan, går fortfarande på lugnande + postafen för jag mår illa hela tiden. Vet dock inte om det beror på ms eller ångest, men jag gissar på det sistnämda. Jag mår ju bra för övrigt.

Men snälla rara, låt det passera någongång!