Psykbryt

Can’t read my, Can’t read my
No he can’t read my poker face

Så jävla klockren text. Det är precis så.
Idag när jag vaknade kände jag mig så låg igen. Kan inte exakt sätta fingret på vad det är, men jag känner hur ångesten river och sliter i mig. Det gör så ont och jag kan knappt andas. Tårarna bara rinner och det verkar inte finnas någon hejd. Om jag bara kunde fatta varför eller vad det är som spökar?

Nog för att jag vet två saker som har en anledning att vara ledsen över, men detta är helt sjukt. Jag har inte sörjt färdigt i en process, men det borde inte ge mig sådan ångest tycker jag.

Sambon blev grinig för han vill ha svar till varför jag ligger i fosterställning och gråter – tro mig det vill jag också. Jag ligger aldrig så annars… Känns som om det är inspärrning nästa…
Och tro mig, jag vill berätta varför jag mår som jag gör. Men hur ska jag kunna berätta om jag inte ens själv fattar?!

Så det är pokerfejset som åker på, som så många gånger förr. Och han säger att han inte tror på att jag har ett. Det är ju iallafall en sak som får mig att le. För så fel han har.

Living on the edge

Jag skrev inget igår, trots att ångesten nu är på topp. Nu handlar det inte bara om emetofobin, utan andra saker… känner att jag vacklar. Kroppen mår inte bra. Jag mår inte bra. Jag har samma symtom nu som jag hade när jag sökte till akutpsyk för några år sedan, då de konstaterade att jag hade just GAD och panikångest. Plus depression. Depressionen var det mest uppenbara då. Fick en massa frågor som de sedan sammanställde…

Fast då, som nu, förstår jag inte varför. Jag har inget att vara deprimerad över… men jag känner mig så tom, så liten och orkeslös. Ingenting jag gör blir bra. Allt bara rasar och det känns som om jag hänger i en skör tråd som riskeras att gå av när som helst. Jag har svårt att sova pga ångesten som ligger och drar i mig på nätterna och när jag väl somnar känns det som om jag kan sova i dagar.

Utåt håller jag såklart masken. Det måste jag. Sådan är jag. Ingen får lägga märke till hur jag egentligen mår… de skulle alla bli så oroliga. Skillnaden nu mot då är att jag inte tänker på självmord. Jag vill inte ta livet av mig. Det är inte ens det som är saken. Men jag är rädd. Rädd att jag ska börja tänka i de banorna igen. Tanken om självdestruktivitet har redan kommit, dock utan att jag har gjort något åt det. Eller gjort, jag undviker att tänka när de tankarna kommer.

Just nu är det superjobbigt med vår dotter. Hon som har ett ovanligt syndrom. Hon kan ju inte rå för det hon gör, men jag känner mig så otroligt värdelös och att jag inte duger att vara hennes mamma. Hon stjäl mat varje dag. Ur skåp, lådor, hyllor… till och med ur soptunnan!

Jag vet att det kunde bli så här. Det har jag vetat sedan hon fick sin diagnos… men ändå… varför är jag inte tillräckligt uppmärksam? Varför märker jag inget innan det är försent?

Jag känner bara att jag rasar. Livet är värdelöst. Jag är värdelös. Jag klarar ju inte av någonting…

Det enda alternativet jag har är att jag och min sambo (som för övrigt knappt har något samliv eftersom att vi jobbar som djur) struntar i att umgås på helgerna (som vi gör nu, det är enda chansen att överhuvudtaget få egentid ihop – helgerna är heliga). Att jag lägger mig när dottern lägger sig och går upp samtidigt som hon. Att jag då kan övervaka henne dygnet runt.
Sedan att vårt förhållande går åt helvete… det är ju en annan femma…

Jag vet faktiskt inte hur jag ska kunna lösa det här. Som om jag inte känner mig oälskad (ja, jag är en tjej med stort bekräftelsebehov) som vi i nuläget har i vårt förhållande. Det är inte det att det inte finns kärlek och ömhet, men bara att få vara ensamma och kanske ligga och mysa, utan att tänka på allt det negativa omkring oss – det finns inte på kartan i nuläget.

Och ska det vara så, så vet jag inte om det är värt det…

Nu har jag iallafall rensat upp i köket, bland alla matvaror. Kastat allt onyttigt som fanns där (fast det kvittar ju när man har en dotter som, som sagt, äter resterna ur soporna). Jag ska surfa runt efter olika låsanordningar. Barnspärrar (som man har till småbarn) är ju ingen idé… Det måste vara lås med nyckel om det ska hjälpa… Hänglås. Det har kylskåpet haft i något år nu.

Tack och lov ger hon iallafall fan i kattmaten!

Kontroll?

Så är det äntligen helg igen. Tiden då man ska mysa med sin familj.

M, som är min yngsta dotter, fiser hela tiden. Det luktar urk. Mer än vanliga fisar. Dessa luktar DÖD. Och genast börjar mina hjärnspöken härja. Magsjuka magsjuka magsjuka. För såklart, det kan ju inte bero på något annat…

Jag blir så trött på mig själv, ärligt talat. Jag VILL inte leva under denna fobi mer. Jag försöker varje dag att tänka positivt, men det går inte. Jag intalar mig själv att det inte är någon fara. Men hjälper det? Jag bara lurar mig själv. Hur mycket jag än försöker att motarbeta, desto mer ångest får jag. Ju mer positivt jag försöker tänka, desto mer ångest får jag. Känns som om jag sitter fast i ett ekorrhjul…

Och bara jag ser dottern så späs ångesten på mer och mer. Herregud… är det verkligen så här jag måste leva resten av mitt liv?! Om så är fallet, så vet jag inte om det är värt det… Jag menar, ska jag få ångest över mitt eget barn för att jag inte kan släppa kontrollen? Vad är jag för en slags mamma egentligen?!

Självhatet har inga gränser för tillfället.

Vad hände nu då?

Vad var det egentligen som utlöste dagens fina panikattack, om inte just det som gått och gnagt under hela veckan. Emetofobin.

Det började redan i söndags. Det sjuka i det hela att jag faktiskt reflekterade under lördagen och söndagen att jag faktiskt mådde ganska bra…

Min dotter och min systerdotter skulle gå på bio på söndagen så de bokade biljetter och var så glada så. Sedan ringer min syster och berättar att deras yngsta dotter (inte hon som skulle gå på bion) hade spytt kvällen innan, men att hon mådde bra. Redan då ringde varningsklockorna, men jag försöker ju leva normalt, trots min fobi. Så tjejerna gav sig iväg. Efter biobesöket stannade systerdottern hos oss ett tag innan min sambo skjutsade hem henne.

Så långt allt väl. Och jag kunde andas ut.

Nu är det ju så, som en del vet, att jag har en dotter med ett Prader willi-syndrom, som för att göra det kortfattat; hon känner ingen mättnad. På kvällen tyckte jag att det luktade konstigt i hennes rum, lite sött och undrade vad det kunde vara… Hittade dock förklaringen efter en stund: en halv uppäten limpa, samt gamla matrester (joo, hon stjäl ur soporna och gömmer undan). 🙁

Så vad händer. Hon kräks naturligtvis och katastrofen var ett faktum. Tur i oturen så var sambon hemma och fick ta hand om det, för jag får verkligen panik. Hade ångest i flera timmar, de bara kom och kom och kom. Mådde inget vidare, och när jag får ångest så mår jag illa… och givetvis så var hon ju smittad av magsjuka… och jag med… Pratade dock med syrran i telefon och då säger hon att ungen har spytt fler gånger under söndagen…

Dock spydde min dotter bara en enda gång och jag gissar att hon blev matförgiftad. Vem skulle inte bli sjuk av en 4 dagar gammal kyckling? För sedan dess har hon mått bra och ingen annan har mått dåligt. Förutom jag då, men mitt mående beror ju på andra saker.

Så efter detta har jag försökt att släppa det. Och egentligen, händer det så händer det. Inte mycket jag kan göra åt det. Det vet jag. Men ändå.

Så idag återkom fobin med sån full kraft att jag nästan blev lamslagen. fast mest är jag förbannad på folk som inte fattar!

Min dotter (hon som var på bio) och hennes vän från skolan bestämde sig för att gå hem till tjejen hon var på bio med för att hälsa på, men redan i trapphuset kommer lillasystern och säger att syrran och pappan är magsjuka och att hon själv ska gå ut och leka. Visst, hon har redan haft det men hon kan smitta andra barn!

Jag blir så less. Jag har försökt att förklara att det tar ca 48 timmar innan det inte smittar. Alltså innan dess går man inte ut. Man gör det bara inte. Inte i min värld.
Kan tilläggas att detta är deras andra magsjuka detta år… Konstigt att det bara går runt runt?!

Jag blir som sagt så less och det hjälper inte att säga att jag inte vill att vi ska träffas fastän det bara har gått en dag sedan de var sjuka. Jag vill vill vill inte ha denna sjuka!

För mig är deras sätt att agera respektlöst.

Låtsas att det regnar

Nu förstår jag ingenting. På riktigt. Alltså, jag har ju alltid tidigare blivit ångestladdad av mina panikångestattacker, men nu verkar det som om jag inte ens orkar reagera känslomässigt. Eller, det gör jag ju, men jag är inte rädd längre för känslan. Man kan säga att jag har vant mig vid det här laget. Det kanske är bra, men det är oerhört jobbigt. Jag har minst en attack om dagen nu, men det känns inte som förut. Den är på något sätt annorlunda. Ilska. Jag blir förbannad på mina känslor. Förbannad på min larviga kropp.

Jag känner som en våg av illamående skölja över mig och jag vet att det bara sitter i huvudet. Jag kallsvettas och känner att nu svimmar jag. Jag blir så arg. VARFÖR?! Pratade en pyttestund med grannen utanför och var tvungen att gå in innan det syntes på mig. Hela kroppen blir stissig. Orolig. Hjärnan förbannad. Frustrerad.

Det är uppenbart att de inte samarbetar värst bra. Har stora funderingar på att börja med min antidepp igen. Jag vill inte, men jag kan ju inte gå omkring så här.

Om saker och ting bara kunde lugna ner sig lite runt omkring så jag kan få lite ro. Men jag kan inte säga ifrån och det gör ju inte saken lättare. Men även om jag inte mår som jag behöver, så ska ju inte min familj bli lidandes. Så jag sitter i tysthet och låtsas som det regnar.

Och även om jag vill få alla de här sakerna, som måste göras, gjorda så vet jag inte om jag i nuläget pallar för ett negativt besked. Även om jag nu i och för sig inte egentligen tror att det skulle bli ett, men man kan aldrig vara säker. Då är det bättre att gardera sig och må bra först och senare eventuellt ta smällen. Även om ingen annan än jag egentligen bryr mig… (Jag talar om LSS FYI)

Så jag måste hitta ett sätt att bita ihop. Eller ge upp min motsträvan över att börja med antidepp igen. Men jag är ju inte *svärord* deprimerad! Men det är klart livskvaliten är ju inte direkt på topp heller. Dilemma. Kanske bäst att börja knapra piller (och således bli en knarkare i min fars ögon) innan jag hamnar i det där svarta hålet… om jag nu är på väg dit… who knows.