Kategori: Ångest & Fobi

Mönster… men varför?

- Susanna 2 Comments

Jag börjar bli knäpp, på riktigt…

Har gjort en egen liten analys och kommit fram till att så fort jag ska göra något, har något inplanerat (trots att det är saker som sker regelbundet) så får jag ångest.

Det kan vara allt från att hämta barnen på skola och dagis, följa med dottern till baletten, gå och handla, åka till svärföräldrarna… vara social hemma. Det är något som inte stämmer, men jag får ökad ångest de dagarna.

Igår fyllde min sambo år. Jag tog mig då, trots ångest, till stan för att köpa present åt honom. Sedan visste jag att vi skulle åka hem till svärföräldrarna på fika, eftersom att de inte kan komma till oss då de är allergiska mot katterna… Det gick bra, tills jag fick en redig panikattack vid fikat. Tydligen märkte ingen av dem det, så tydligen kan jag dölja det bra med mitt poker face.

Idag, eller rättare sagt just nu, skulle min dotter ha varit på sin balett. Jag vaknade vid 6 imorse med en sån stark ångest och illamående så jag trodde att det var kört. Jag skulle nog inte ens hinna ta mig ur sängen innan jag skulle kräkas… så illa var det. Men samtidigt kändes det som ångest, så jag stoppade i mina hörlurar och satte på min avslappningsmusik, och vips så somnade jag om. Att ens försöka andas igenom en panikattack är så svårt, för jag börjar oftast hyperventilera och då blir det värre. Tydligen funkar avslappning bra för mig, även om jag personligen inte tycker att jag slappnar av bra.

Just nu är ångesten inte lika stark, men jag känner att den ligger och lurar, så jag har tagit Xanor ifall att… Den senaste veckan har jag ju haft ångest, flera gånger om dagen och det tär på krafterna. Plus att magen inte fungerar som den ska… Allt är så jävla påfrestande ibland och ibland undrar jag hur mycket mer jag ska orka.

Hmmm

- Susanna

Men jag undrar vad det är som är fel på mig, egentligen…
Nu är samma känsla tillbaka, som för en vecka sedan. Och jag får en sån stark ångest att jag inte vet var jag ska göra av mig själv. Är det bara psykiskt eller borde jag gå till en läkare och bli undersökt?!

To hell and back

- Susanna

Long time no see, men tro för den skull att jag inte har haft ångest, för tro mig. Jag har varit i helvetet en vända. Börjar så smått återhämta mig från förra veckan, då illamåendet bara fortsatte… tills jag … ja, gjorde *det* jag är så rädd för. Troligtvis blev jag matförgiftad för det hände bara en gång, eller ja. Två gånger om man ska vara petig. Gallan kom som nummer två, några minuter efteråt. *huu*

Däremot var jag däckad, totalt och mentalt under hela helgen. Jag bara sov, sov och sov.
Har börjat att lyssna på avslappning varje kväll, för att kunna stressa av. Jag tror inte att jag kräktes för att jag hade fått vks, eftersom att det inte hände någon mer gång. Dock fick jag nu veta att den helgen, hade min dotter sin kompis här hemma hos oss… och hon (kompisen) hade sprungit och kräkts hela lördagen… hemma hos oss!

Men som sagt, jag blev sjuk först och hade således ingen kontakt med henne. Och ingen annan i familjen blev sjuk. Sedan är det skönt att inkubationstiden är kort, så jag vet ju med all säkerhet att ingen annan blev smittad eftersom att vi mår bra. Själv är jag fortfarande ”instabil” i huvudet efter vad jag gick igenom, men det är ju mentalt. Det vet jag ju.

Har inte mått illa alls på ett par dagar. Har känt mig lugn och behaglig… tills nu, när jag fick detta om dotterns kompis berättat för mig. Nu är jag tillbaka på ruta ett, fast jag VET att det inte är någon fara. Jag blir så trött på mig själv ibland.

Trött

- Susanna

Nu har jag inte skrivit på ett tag igen. Inte för att jag inte har haft någon ångest, utan för att jag inte har haft tid. Har varit inlagd på sjukhuset med min dotter (planerat besök) och sen dess stressat runt.

Jag är så trött hela tiden, men när jag väl ska sova så kan jag inte. Mår illa nästan konstant. Går på min medicin… Hoppas att det ger med sig. Var dock ute en sväng idag i det underbara soliga vädret – sådant får mig på bra humör. Mindfulness är min grej tror jag. Iallafall ibland.

Skulle dock vilja ta en tur till stan och kolla efter böcker, men har ingen ork eller lust att gå dit själv. Känner mig inte så motiverad till saker längre.

Jag har ju precis börjat med Zoloft igen så det kanske är den som spökar. Det blir bättre på lång sikt. Det vet jag.

Klump i halsen

- Susanna 2 Comments

För att förklara hur min ångest känns så kan jag säga att jag får ett tryck över bröstet, magen blir orolig, kallsvettning och/eller värmevallningar, yrsel, diarré och det främsta och för mig absolut värsta: Jag mår så fruktansvärt illa. Det är inte en bra kombination när man har emetofobi.

Som sagt tidigare. Jag vet inte varför jag har ångest just nu. Kanske är det alla ”måsten”… eller så är det något annat som stör mitt undermedvetna. En sak vet jag dock, att jag orkar inte må som jag gör. Så efter nästan 3 års uppehåll, så har jag börjat med Zoloften igen. Jag vill egentligen inte, men det känns som om jag måste. 🙁

Men igår blev jag så ledsen… Min sambo ville mysa lite och jag fick värsta panikattacken och bara frös, blev bara stel som en pinne. Kunde knappt andas. Nästan sprang in på toaletten för att kräkas, trodde jag… Det gjorde jag inte, men jag satt och skakade. Det pirrade i hela kroppen och jag mådde sååå illa. Allt kände så himla overkligt…

De känslorna har aldrig varit så starka – någonsin. Eller jo, jag vet att när jag har ångest får ingen röra mig eller vara mig nära. Då blir det bara värre. Jag vill bara vara ensam. Men grejen var att jag kände ingen ångest just då… den bara kom och klubbade ner mig från ingenstans och sen dess har jag gått med en klump i halsen. Tog en Xanor på morgonen och den gav med sig, för att återkomma på eftermiddagen, då jag fick ta en till…

Nu känner jag inte av den, men jag tror att jag måste ta kontakt med min läkare och diskutera om vi ska höja dosen istället för att jag knaprar slut på de jag har… och jag får inga nya förrän i April som tidigast och att i sånt fall de kan höja dosen till 0,50mg istället gör 0,25mg som jag har nu. Fast grejen är den att jag inte har träffat honom på… som sagt 3 år. Han tycker nog att jag borde vara ”botad” nu… jag har ju ingen som följer upp mig och det känns ju också fel.

Trots min dagliga, ständiga ångest försöker jag få saker gjorda. För om jag blir isolerad blir det bara värre. Idag lyckades jag faktiskt behålla kontrollen när vi var ute på restaurang och åt. Det var länge sedan sist kan jag säga… Oftast köper vi med mat hem för jag blir så himla stissig. Men jag har gett mig fan på att jag ska klara av detta, vad än det nu är…