Kategori: Ångest & Fobi

Spy-blogg

- Susanna 3 Comments

Satt som vanligt och kollade på OTH, när jag utan förvarning började svettas floder, kände mig tok-illamående och hjärtat skenade… Panikångest. Har inte känt så på mycket länge, men så bara kommer det över mig. Pang bom.
Mår fortfarande illa, men inte så att jag inte kan leva med det. Tog en lugnande och hoppas att det ska gå över. Men jag blir så trött, jag vill inte känna så här och förstår inte varför jag ens får dessa attacker.

Liksom vanlig ångest kan jag ju förstå, men panikångest… varför?
Min vanliga ångest beror ju på något, och visst det gör väl panikångest också, men den vanliga ångesten har ju en orsak. Panikångesten begriper jag mig inte riktigt på faktiskt. Liksom, jag sitter i soffan och kollar på tv och är totalt avslappnad och cool… och sen bara på en sekund så blir jag toksjuk. Jag har ju mått ganska bra under dessa veckor om man jämför… men det kanske är just därför?

Det sjuka i sig är inte hur jag upplever den. Eller jo, på sätt och vis.
I början, mina första panikattacker var jag helt övertygad om att jag skulle dö. Idag uttrycker den sig annorlunda. Jag vet att det inte är någon fara för mitt liv, jag vet att det går över, det varar inte för evigt, även om det känns så. Jag är påläst och vet alla fakta.
Så istället så kommer mina tankar på att jag ska spy, och det ska jag göra här och nu!

Och då triggar det bara mer och mer och mer eftersom att jag har emetofobi (rädsla för att kräkas) till råga på allt.
Så inte fan hjälper alla fakta i världen när man är helt övertygad om att man ska spy, något som man vägrar att göra. Det är svårt att förklara känslan, men alla med emetofobi förstår nog vad jag menar. Ingen människa gillar att spy, men jag vägrar att göra det. Det går inte bara, det finns inte i min värld.

Pappas lilla flicka

- Susanna

Trodde verkligen att jag kunde fixa det här. Har haft ångest typ hela veckan och inte blev det bättre att han ringde och terroriserade inatt igen. Den här dagen brukar vara vår mysdag. Vi lagar julmaten bara vi gillar och myser tillsammans.

Idag har jag smällt i mig 3 lugnande för ångesten är för stark. Jag vet inte om jag pallar med julafton. Känns tungt, men det ska gå! Det bara måste det. Om inte annat så måste jag bevisa för mig själv att jag är starkare.

Problemet ligger inte i julstress eller något sådant. Problemet är att jag troligtvis kommer att träffa min far. Har inte gjort det på över ett år nu. Vilket är självvalt. Jag klarar inte av honom i mitt liv. Som jag skrivit tidigare så är det pga honom jag går i samtalsterapi. Jag har kommit en lång bit på vägen, men det faktum som är nu gillar jag inte.
Varför älskar han inte mig lika mycket nu som när jag var barn?

Vi sitter båda fast. Jag vill ha min fulla pappa i min närhet, men jag mår inte bra av det så därför avstår jag. Och mår dåligt i vilket fall som helst. Han vill också ha kontakt. Men han vill ha kontakt med det barn jag var. Och det enda sättet som han kan nå till det barnet är om jag pratar med honom när han är full. Men jag är inget barn längre. Jag är en vuxen människa. Jag vet att jag alltid kommer att vara pappas lilla flicka. Men han måste även acceptera det och respektera mina val. Och det gör han inte.

Sen har jag nu fått höra att han är rädd för att träffa mig. Han gör typ allt i sin makt för att slippa det. Han vill inte träffa mig nykter och det är det enda jag vill.

Men nu när jag har chansen mår jag så pissigt så jag vet inte var jag ska ta vägen. Det gör så ont i mig. Jag går sönder. är jag verkligen redo för detta? Enligt min terapeut så är jag det. Och visst vill jag, det är inte det, men det gör så ont i mig. Kan knappt andas. Försöker distrahera mig med olika saker, men det går inget vidare.

Men jag ska fira jul imorgon. Det ska jag bara. Han ska inte få förstöra det också.

Lyckad dag!

- Susanna 2 Comments

Jag älskar min nya vårdcentral!
Tidigare i veckan mailade jag dem, de ringde upp och jag fick en tid till läkare. Bara det är en stor eloge till dem!
(På min gamla VC, ringde de upp efter mina mail och bad mig ringa och boka tid… jag som tycker att det är såååå roligt att ringa. (telefonfobi))

Idag fick jag då komma till min läkare. Jag var ganska så nervös innan för man vet ju aldrig om man blir tagen på allvar, och ifall de anser att man klarar sig bättre utan medicin, fast man mår pissdåligt.
Men han var hur bra som helst! Tog sig tid, informerade och framförallt lyssnade på vad jag hade att säga! Bytte min medicin mot den jag tycker fungerar bäst (Alprazolam), fick även en annan som jag ska prova (Atarax) och det var inga problem med att skriva ut dessa två olika åt mig. Dessutom får jag hämta ut fler gånger på varje recept och inte behöva tjafsa med dem varje gång. Åhh, vad jag är glad och nöjd!

Fick ett mail av en tjej vars dotter också har PWS, och hon rekommenderade mig att kontakta proffsen i Stockholm, vilket jag gjorde. De svarade inom två timmar! Och nu verkar allt vara i rullning. Känns så skönt! Tänk att det finns läkare som kan och VILL hjälpa!

Fan!

- Susanna 5 Comments

Har haft ångest av och till i snart en vecka, just nu är det inte roligt. Det som stör mig mest är att jag inte har nåt att ha ångest över! Livet leker ju! Jag blir så trött! VARFÖR?! Det känns ju bra i övrigt, förutom vissa saker men det är ju så för alla människor. Jag ska ju börja reda ut mitt trasiga jag. Jag är glad! Och är så full med ångest så jag inte kan andas…

Jag har inte behövt ta min medicin på väldigt länge och har klarat det så bra utan den och sen kommer den bara och klubbar ner mig bakifrån utan förvarning. Jag har verkligen försökt att härda ut, men det går inte. Så nu har jag förnyat mitt recept – igen. Jag vill inte ta Xanor egentligen, jag blir ju halvt medvetslös. När jag går på dem blir jag sååå trött! Jag vill inte vara trött, jag vill vara pigg och alert.

Om psykologen i mig ska säga något om detta så är det kanske just för att jag söker den där lilla flickan i mig som gör att det blir så här. Jag tror inte att hon vill komma fram, inte frivilligt iallafall, så hon slåss med sitt vuxna jag för att det ska backa. Men jag är fast besluten att nå fram till henne om jag så ska dö på kuppen!
Fast om det skulle vara så, så blir jag ärligt talat lite rädd… för om de förträngda känslorna kämpar så med att inte komma fram… vad fan har då hänt egentligen?!

Dominobricka…

- Susanna 2 Comments

Har spenderat kvällen med att titta på film. En bra sådan även om slutet var totalt värdelöst… ala ”men så där kan det ju inte sluta!” Gillar inte sådana slut. Hur ska man nu kunna veta hur det gick, liksom?

Till filmen dracks det vin, Erik drack kanske något glas för mycket för han trillade i säng som en dominobricka… och nu snarkar han sött här bredvid. 😉 Stackars pöjk. *hehe*

Det var idag det var dejting-time med Gocka och Tessiz. Två alldeles helt underbara tjejer! *löv jo*

Tidigare idag fick jag veta en sak som gjorde mig grymt ledsen. Men det är inte mitt liv så det kan jag inte råda över, har sagt vad jag tycker och att jag finns där om jag behövs. Mer än så kan jag inte göra i nuläget. Men blir det värre har jag inget val, bara så du vet det. Jag är alldeles för rädd om dig och vill bara ditt bästa. Men just nu är jag cool, om du är det.
Älskar dig så det gör ont! :3