Åh gud…
Hon har sovit hela dagen, inget mer bajsande så jag trodde verkligen att faran var över.
Gick för att plocka ur diskmaskinen och ladda den igen, då födelsedagsbarnet kommer och säger att hon tror att Malva har kräkts.
Mycket riktigt, och det är inte lite heller…
Gissa vem som fick ta hand om det?!
Jag dör! Jag kopplar bort allt och bara gör det jag ska. Mekaniskt. Tänker inte. Känner inte. Och samtidigt sliter ångesten i alla delar av kroppen. Jag vet inte vad jag ska ta mig till…
Ropa ”Hej” alltså.
Denna månad är allt annat än rolig. Jag har haft panikångestattacker VARJE dag under hela december. Det tar på krafterna ska ni veta. Jag är så spänd så jag får huvudvärk och kramper. Som tur är ska jag på terapi om en stund och då kanske det lättare lite.
Jag vet inte vad jag ska ta mig till, sitter med en klump i halsen, känner att jag är totalt maktlös. Trodde verkligen att ångesten var ”över” för denna gång. Att det värsta var över. Har ju mått bra ett par dagar. Nu är den på 110%. Mår konstant illa… Har tagit Xanor igen – vilket troligtvis spär på oron att jag bara har två kvar nu…
Har sura uppstötningar och alltså, jag vet inte varför jag skriver egentligen. Jag har ingen att prata med detta om då det inte finns någon i min familj som verkligen förstår hur jobbigt detta är för mig. I detta ögonblick vill jag bara försvinna från jordens yta. Låt mig bara dö, jag orkar inte mer.
Mitt i denna härva mår jag så illa att jag ryser/fryser. Det kommer med jämna mellanrum. Jag orkar inte mentalt att gå omkring och vara på helspänn hela tiden. Kom inte och säg att jag inte ska tänka på det – tro mig, det har jag försökt… men det är som att det kommer smygandes bakom mig och klubbar ner mig utan minsta förvarning.
Jag får ingen mer medicin förrän tidigast 10/1, vilket är en lååååång tid. Jag tror inte att jag överlever så länge. Jag pallar inte detta.
Jag har emetofobi, och var och varannan människa man träffar eller pratar med har haft, har eller tror sig ha vinterkräksjukan. Det folk inte fattar är att jag inte klarar av att ens höra det, inte ens läsa det. (Så gissa hur det känns att skriva det?) Jag vet att ingen människa gillar att spy – men det här är så sjukt så jag fattar det knappt själv. Jag vet inte varför jag reagerar som jag gör. Det som är skönt mitt i detta elände är att jag vet att jag inte är ensam.
Men det hjälper inte när ångesten är där ständigt, ständigt.
Nu har jag ju tagit Xanor igen, så nu börjar det kännas uthärdligt igen… Men nästa gång… jag börjar verkligen tvivla på om jag orkar ställa mig upp då. Jag bara flyter och det är sååå långt till land… och livbojarna håller på att ta slut. Jag flyter för att jag får hjälp, men jag är rädd att jag kommer att sjunka som en sten när hjälpen inte längre finns…
Jag är så trött på detta. Just när jag börjar komma på fötter efter en lång och segdragen depression/ångest så talar någon idiot på tv om VKS och så fastnar jag. Som de flesta av er vet så lider jag av emetofobi.
Jag tänker inget annat om dagarna, det är bara NÄR jag kommer bli utsatt. Jag mår såklart illa dygnet runt, kan inte slappna av. Drömmer om VKS på nätterna – hur jag kräks, har diarré etc). Blir jag minsta lös i magen är jag helt övertygad om att det är dags, vilket resulterar i ännu mer illamående.
Nu läste jag nyss att ens blodgrupp har betydelse om man blir smittad eller ej. Det stämmer faktiskt väl på mig – jag brukar inte ha VKS alls, det var lääänge sen (men såklart kommer jag få det).
Dom personer som har blodgrupp B eller blodgrupp AB, alltså så kallad fenotyp B har många gånger medfödd immunitet mot vinterkräksjuka.
Jag har AB… det kanske förklarar saken? Har inte haft VKS sen jag var barn iallafall. Men det mönstret kan ju spricka… Men jag ska försöka intala mig detta – att det inte är någon fara! (Skrattar fördomsfullt åt mig själv)
Men det går faktiskt mycket bra just nu. Jag har inte ätit antidepp på gud vet hur länge och jag tycker mig klara dem väldigt bra. Nog har jag mina ”akutpiller”, men just Zoloft har jag inte rört på säkerligen 6 månader – och det går bra utan. Jag mår bra och känner inget behov av att ta dom.
Jag verkar ha vänt mitt tankemönster. Jag blir inte orolig och får ångest av såndant jag fick förut. Nu är det mer ”vanliga” orosmoment som jag löser med tankegångar. Som ett exempel så kan jag få en sån där dum tanke när jag sitter på bussen och jag sitter längst in och ska av. Då måste man ju be om ursäkt och ta sig förbi och av innan bussen åker igen… Så kanske två hållplatser innan jag ska av börjas det. ”Tänk om dom inte flyttar sig”, ”Vad ska jag göra”… etc… Bagateller alltså. Så då börjar jag bara tänka att jag är larvig, och att det nog ordnar sig. Och visst gör det det… alltid. Jag kommer alltid av för visst flyttar sig människor. 😛
Dock får jag ibland panikattacker, men nu mer sällan än tidigare. Men det är oftast när jag äter ute och blir supermätt som det kommer en våg av superillamående och vallningar. Men jag har börjat kontrollera dem också. Jag äter mig aldrig så mätt ute. Inte hemma heller för den delen, för det har hänt hemma med. Och jag vill inte ta Xanor i ”onödan”, men jag lär mig sakta men säkert.