Jag vet inte vad jag ska ta mig till, sitter med en klump i halsen, känner att jag är totalt maktlös. Trodde verkligen att ångesten var ”över” för denna gång. Att det värsta var över. Har ju mått bra ett par dagar. Nu är den på 110%. Mår konstant illa… Har tagit Xanor igen – vilket troligtvis spär på oron att jag bara har två kvar nu…

Har sura uppstötningar och alltså, jag vet inte varför jag skriver egentligen. Jag har ingen att prata med detta om då det inte finns någon i min familj som verkligen förstår hur jobbigt detta är för mig. I detta ögonblick vill jag bara försvinna från jordens yta. Låt mig bara dö, jag orkar inte mer.

Mitt i denna härva mår jag så illa att jag ryser/fryser. Det kommer med jämna mellanrum. Jag orkar inte mentalt att gå omkring och vara på helspänn hela tiden. Kom inte och säg att jag inte ska tänka på det – tro mig, det har jag försökt… men det är som att det kommer smygandes bakom mig och klubbar ner mig utan minsta förvarning.

Jag får ingen mer medicin förrän tidigast 10/1, vilket är en lååååång tid. Jag tror inte att jag överlever så länge. Jag pallar inte detta.

Jag har emetofobi, och var och varannan människa man träffar eller pratar med har haft, har eller tror sig ha vinterkräksjukan. Det folk inte fattar är att jag inte klarar av att ens höra det, inte ens läsa det. (Så gissa hur det känns att skriva det?) Jag vet att ingen människa gillar att spy – men det här är så sjukt så jag fattar det knappt själv. Jag vet inte varför jag reagerar som jag gör. Det som är skönt mitt i detta elände är att jag vet att jag inte är ensam.

Men det hjälper inte när ångesten är där ständigt, ständigt.
Nu har jag ju tagit Xanor igen, så nu börjar det kännas uthärdligt igen… Men nästa gång… jag börjar verkligen tvivla på om jag orkar ställa mig upp då. Jag bara flyter och det är sååå långt till land… och livbojarna håller på att ta slut. Jag flyter för att jag får hjälp, men jag är rädd att jag kommer att sjunka som en sten när hjälpen inte längre finns…