Författare: Susanna
Periodbloggare sedan 2001. Skrivit om allt och inget, på gott och ont. Vissa gamla inlägg är "hemliga" så vill man läsa dem får man be snällt.
Tolerans
Jag har ju hela tiden berättat om hur fantastisk Lyrican har fått mig att må. Hur jag inte har haft ångest på över ett halvår. Den perfekta medicinen.
Så för ungefär en vecka sen så märkte jag att jag börjat spänna mig igen (mitt första symtom på ångest), men ignorerade det eftersom att jag äter Lyrican mot precis det.
Sen eskalerade det. Blev värre och värre. Idag har jag haft en fruktansvärd ångest. Det var alltså över 6 månader sen. Visste inte var jag skulle göra av mig själv.
Det visar sig att jag utvecklat en tolerans mot den och behöver höja (vilket jag egentligen inte vill, ska tydligen vara hemskt att sluta med den sen) eller byta medicin… vilket jag inte heller vill eftersom att den funkat bäst av alla hittills.
Att få tag i ”min” läkare är nästan omöjligt. Jag skulle ha fått en ny tid i april, men fick aldrig någon. Istället fick jag nyligen ett brev där det stod att jag ska byta läkare och mottagning. Dessutom så stod det att jag tillsvidare ska höra av mig till honom om jag behöver… lätt när han inte ens har förnyat mina senaste recept pga att han inte har tid. Förtroende är lika med noll, för han lovade mig att inte släppa i väg mig vind för våg. Att det var viktigt att ha en bra kontakt.
Så för att bli av med ångesten får jag experimentera på egen hand. Tills i höst. Äter 150mg och fick ta två imorse för att ens kunna ta mig ur sängen. Alltså 100mg. Jag ska ta dem var 8:e timme… men det får gå på nåt sätt. Hoppar eftermiddasdosen och tar 50mg till natten, för att se om det gör nån skillnad.
Det suger att det blir så här. För det var så bra innan, men vad jag hört och läst, så är det inte direkt ovanligt. :/
Mindfuck
Först tänkte jag att jag skulle be om ursäkt för mitt förra inlägg. Men sen kom jag fram till att det ska jag inte alls.
För det där är ett ”klassiskt” exempel på hur min hjärna fungerar.
Idag känns det lite bättre förövrigt.
Faaaan!!
Läser nyheterna om att en lastbil kört in i en folkmassa i Frankrike…
Och det enda jag kan tänka är.. VARFÖR var inte jag där? Skulle gladeligen ha bytt plats med alla de som dog. Hade inte tvekat om jag hade kunnat välja. Det är total sanning just nu.
Jag måste snällt genomleva det här helvetet som kallas ”liv”.
Det är så sjukt jobbigt att, från att ha varit ”okej” ett tag, och nu bara rasa igen. Så sjukt less på det här.
Jag har kommit till den där punkten igen, där inget jag gjort eller vill göra spelar nån roll längre.
Sjukt påfrestande. Jag HATAR min ”sjukdom”. Jag är ett totalt misslyckande varelse. Helt fel. Allt med mig är fel.
Jag vet vad jag vill ha, men det kommer aldrig att hända. Jag vet det…. Sakta men säkert ger jag upp dröm efter dröm. Det finns liksom ingen mening längre att hoppas på att saker ska bli bättre… det blir ju sällan bättre.
Det finns det inget kvar att hoppas på… och jag vet att på ett sätt är jag redan där. Är så fruktansvärt självdestruktiv och jag vet inte hur jag ska hantera det.
Det gör fruktansvärt ont i hela mig.
Gång på gång händer det saker. Och jag vet faktiskt inte hur mycket mer jag orkar.
Önskar så att det fanns ett sätt… att slippa känna.
Dagens ”hjältar”…
Jag har tänkt på en grej ett tag nu, vilket provocerar mig något så oerhört.
Varje dag när jag går in på Facebook, så är det inte ovanligt att jag får läsa om människors ”hjälteinsatser” i mitt flöde. Det är alltid liknande historier. Någon varit såååå ”duktig”, som att till exempel agerat i en situation för att hjälpa någon annan.
Jag kan inte minnas att det var så värst märkvärdigt att ingripa om det hände något, för bara 10-15 år sedan, eller ännu längre tillbaka. Då var det liksom självklart att man gjorde det. Man förväntade sig inte stående ovationer. Man gjorde det för att det var rätt sak att göra.
Genom stora spridningar i sociala medier idag, så blir man tokhyllad och höjd till skyarna och får tusentals ”guuuud, vad bra gjort, det borde finnas fler som dig”-kommentarer. Förlåt att jag svär, men vad fan… seriöst?
Har vi verkligen blivit så otroligt egoistiska idag, att vi tydligen inte vågar gå emellan, avbryta brott, hjälpa till… utan att få någonting för det? Vad fan är det för fel på folk?
Vad det beträffar våldtäkterna och ofredanden på festivalerna i helgen, så blir jag helt mållös. Våldtäkter och ofredande ska alltså ha skett i publiken. Bland massor med folk?
Det är för mig, JÄVLIGT konstigt att ingen märkt eller sett något. Det är ju inte så att man står alldeles ensam. Har man varit på festival, så vet man att det är ganska trångt. Speciellt framme vid scenen. I publikhavet.
Jag tror absolut att människor har märkt saker, men jag tror att de är så jävla fega att de inte vågar inte agera, ifall risken är att de själva skulle råka illa ut. Fy fan för sådana människor, säger jag.
Å andra sidan, så kanske de inte heller känner för att bli hyllade offentligt, så då kanske det är lättare att blunda och ignorera, än att agera?
Jag är på riktigt mörkrädd om utvecklingen kommer att fortsätta så här.