Ångesten börjar göra sig påmind. Har haft ett flertal panikångestattacker den senaste månaden… eller ja, sedan jag kom tillbaka till skolan.

Det började med ett stort missförstånd, en del personer trodde saker som inte var sanna. Trodde att jag stod för samma saker som andra, osv.. men efter att vi pratat igenom det ordentligt så löste det sig. Skönt. Dock har PÅ inte gett med sig helt.. jag vet varför…

Jag stormtrivs i Finland och vill aldrig flytta hem för gott, men den dagen kommer ju så småningom, och det ogillar jag starkt.
Jag har pratat med dom där hemma om det, men det finns inga planer på att familjen skulle kunna tänka sig att ”offra” sig för att bo här, inte ens för 6 månader-1 år. Och om jag absolut vill bo här får jag flytta själv… Tror ärligt talat att de skulle förstå bättre om de verkligen SÅG hur bra jag mår här… Det är helt sjukt svårt att förklara känslan eftersom att jag känner den. Och känslor är ju som sagt svåra att beskriva.
Men jag är fortfarande övertygad om att det är här jag hör hemma och på något sätt, kanske inte nu (även om mitt hjärta gråter) så har jag dealat med mig själv: Så fort barnen har flyttat hemifrån, då flyttar jag hit för gott. Sen om ingen vill följa med, so be it.
Jag ÄR lycklig här och det är HÄR jag vill vara. Och det kan jag ärligt säga att jag aldrig trott, liksom.. Finland? 😉

Har blandade känslor för att åka till Sverige om två veckor. Visst saknar jag familjen, men när jag är i Sverige så längtar jag hem.
Jätteskum känsla.
Hela jullovet var helt konstigt. Iofs var jag sjuk som en gris från det jag kom hem tills jag åkte, men jag kände mig inte hemma där längre. Som en främling i mitt eget hem… Kände mig inte riktigt välkommen alls. Kände mig ignorerad och att jag inte ”tillhörde” dem längre. Förrädare liksom, eftersom att jag gått och ”blivit kär” i ett annat hem, ett annat land.

Så, nja.. längtar inte direkt, men jag vill samtidigt. Men jag ser det mer som att jag är i Sverige och hälsar på, vilket jag är iofs.
Men nu går tiden så ruskigt fort, och det känns som om jag inte kommer att hinna uppleva allt jag vill hinna uppleva här innan jag måste lämna Finland för gott… och det ger mig en hemsk ångest. 🙁

Studierna går iallafall bra tror jag. Är nöjd med kurserna (förutom företagsamhet, vilket ger mig en sån ångest att jag inte ens kan gå dit… :(… de som vet min historia, kan nog förstå varför, så i det ämnet kommer jag få underkänt, men det tar jag hellre än att sitta där och hyperventilera och må dåligt.)

På fejjan har jag ett litet album med blandade bilder från mitt år i Finland, om någon är intresserad. 🙂 Uppdateras regelbundet.