20 år. Det är en ganska lång tid.

Jag trodde att jag skulle leva med Erik i hela mitt liv. Jag ville inte låta barnen få gå igenom en separation, när jag själv är ett skilsmässobarn. Men det var oundvikligt. Jag tror att barnen inte heller mådde bra av spänningen som låg i luften.

Vi grälade aldrig. Eller iallafall nästan aldrig. Kommunikationen oss emellan dog ut till slut. I slutändan pratade vi bara om barnen och vad vi skulle handla. Jag mådde inte bra och jag tror inte att han gjorde det heller. Min mamma och mina båda systrar önskade att jag skulle gå vidare med mitt liv, då de såg hur mycket relationen mellan mig och Erik var. Som sagt, vi var inte osams, men vi var mer som vänner/syskon än ett par.

Jag hade skaffat nya vänner som jag spenderade mer och mer tid med. Malva var ofta med mig och vi hittade på mycket roliga grejor tillsammans. Jag fick speciellt en vän, Torbjörn (som jag skrivit om tidigare), som blev min närmaste vän. Jag kände mig trygg och kunde prata om allt med honom och vi umgicks väldigt intensivt och hade jättekul (ibland hemskt) tillsammans.

Så kom den oundvikliga ”krashen”. Vi hade varit ute i parken och grillat med mina systrar m. respektive, Flum och Alex. Torbjörn var också med och Sandra kom efter ett tag.

Efter att alla gått hem, satt jag, Sandra, Torbjörn och Malva kvar och pratade och väntade på att grillen skulle slockna. Klockan var strax innan 23 och jag tyckte inte att det var en så stor deal att Malva satt ute med oss. Hon var nästan 15 år, hade sommarlov och var i vuxet sällskap. Det tyckte dock Erik, som gick ut och hämtade henne. Han var väldigt arg och det kom fram senare att han hade tyckt att Torbjörn, Malva och jag hade suttit och grillat som en familj. Jag ser det inte så. Vi satt där det fanns plats och jag pratade mest med min systerdotter.

Nåväl, efter att vi gormat på varandra en stund så gick jag ut, men gick in igen senare. Erik bad om ursäkt, men vi började äntligen prata med varandra. Vi var överens att ”vi” var över, att vi nu är mer som syskon/vänner. Vi pratade länge och han hade flera önskemål, som jag tyckte lät bra och nu lever vi som vi har kommit överens om.

Sedan dess har spänningen hemma lagt sig, vi pratar mer nu än vi gjort på många, många år. Nästan som att vi kommit varandra nära igen, förutom att kärleken mellan oss som par är borta. Däremot är kärleken mellan oss som vänner större nu. Iallafall från min sida.

Efter några veckor inledde jag ett ”riktigt” förhållande med Torbjörn. Jag hade inte haft några sådana idéer tidigare. Iallafall inte medvetet. Ibland kan jag tycka att det gick lite väl fort fram, men nu är det som det är. Det går inte att ändra på i efterhand. Innan jag gick ut med det, så frågade jag Erik om han var okej med det och det sa han att han var.

Som sagt, Erik och jag har en bra kommunikation idag och vi berättar/pratar med varandra och han har berättat saker för mig, bland annat negativa saker som en person sagt om mig, en person som alltid sagt att jag borde lämna Erik och att jag alltid skulle få stöd från den personen ifall det skulle bli så. Det var en lögn. Iofs har den personen svikit mig tidigare, så jag borde inte vara så förvånad. Men det blev jag.

Jag har inga som helst planer att någonsin låta den människan komma in i mitt liv igen! Man får stå för sina ord och val här i livet.

Folk tror att det är lätt att avsluta ett 20år gammalt förhållande, trots att man har växt ifrån varandra. Det är det inte. Det är jättejobbigt och man behöver stöd från sina nära och kära. Även om det blev en enkel separation för oss , betyder det inte att man inte känner sig misslyckad. Det var ju en person man tänkt leva med i resten av sitt liv.

Men för att runda av, så nej. Jag är och har inte varit otrogen.