För att börja med, så använder jag ordet ”normal”, för att förklara skillnaden i detta inlägg. Mer som ett förtydligande, en jämförelse. Annars så gillar jag inte det ordet, för alla är unika.
Hursomhelst, jag är oftast inte lättprovocerad, men det finns saker som gör mig frustrerad över att folk inte förstår. Folk som säger att alla barn är jobbiga emellanåt, speciellt tonåringar… Jag tror inte de på riktigt förstår vad jag menar. Eller så vill de bara inte förstå.
Självklart är alla barn jobbiga emellanåt, men jag anser att vi föräldrar till barn med särskilda behov har det tuffare än andra föräldrar, speciellt när de kommit upp i tonåren. Det är min åsikt och den står jag för.
Så varför känner jag så? För det första. Vi har ingen ledsagare till M, för det har alltid strulat, så jag gör allt med henne. Går på aktiviteter, tar med henne överallt, eftersom att hon inte kan lämnas oövervakad. Hon har inga vänner, förutom de i skolan och på korttids, men även om hon hade det, så skulle hon ändå inte kunna göra det som ”normala” tonåringar gör.
Hon kommer aldrig kunna gå på bio eller disco själv. Hon kommer aldrig kunna gå ut fika ensam/med vänner. Hon kommer aldrig kunna gå på stan själv och köpa kläder. Hon kommer aldrig kunna gå och handla mat i affären… Listan kan göras lång.
Hon kommer som sagt aldrig kunna göra saker som en ”normal” tonåring gör. Och sådant är jobbigt ibland när man tänker på det (speciellt som nu, när hon är på korttids och jag har tid att reflektera). Det är förmodligen jobbigt för henne också, när hon jämför sig med andra tonåringar i hennes ålder, men hon säger inget och iofs så vet hon ju inget annat. Hon fyller 16 år i höst och hänger med sin mamma varje dag. Hur många ”normala” tonåringar gör det? Varje dag?
Som tur är har vi, som sagt, avlastning och det behövs verkligen. Både för att hon får byta miljö och för att vi föräldrar ska kunna återhämta oss. Vissa tycker att det är orättvist, därför att ”tonåringar är jobbiga”… och ja, det har jag fått höra åtskilliga gånger.
Men det ni missar är att varje gång era tonåringar är ute med sina kompisar och gör saker, så får ni, enligt mig, en slags avlastning också. Ni behöver inte övervaka och ha koll på precis varje liten grej de gör.
Dessutom så brukar de tonåringarna vara rätt självgående och kan som ett pyttelitet exempel fixa frukost själva. Det kommer M aldrig att kunna göra på egen hand.
En annan sak är att dessa föräldrar mycket sällan behöver ha en massa instanser för att få vardagarna att fungera. Som ett enkelt exempel var vi på habiliteringen och skulle prova ut en kalender åt M, så hon skulle kunna ha koll när saker och ting ska hända i framtiden. Hur många ungdomar behöver hjälp med att fylla i en kalender? Ni behöver inte heller ränna till läkare flera gånger per år, för att kolla status på era tonåringar.
Jag vill inte förminska eller hävda att det inte är jobbigt att ha tonåringar, men jag anser att vi får kämpa mer för att få vardagen att fungera.
Det är inte så att jag tänker på det jämt, för vi lever mitt i det och har vant oss att livet ser ut så här. Det är liksom bara att gilla läget.
Men emellanåt blir jag faktiskt avundsjuk på er med ”normala” tonåringar med ”vanliga” tonårsproblem, som kan låta dem göra saker på egen hand.
För det känns ärligt talat som att ni faktiskt tycker att vi bara klagar och vi egentligen inte förstår hur det är att leva med tonåringar, när ni säger att ”tonåringar är jobbiga”.
För jag VET faktiskt hur det är att leva med en tonåring. M har nämligen en ”normal” storasyster. Men vi kanske hade tur, för hon var rätt enkel att ha att göra med. (Förutom att hon hatade mig av någon konstig orsak, som hon inte visste själv. Men jag var likadan mot min mamma i samma ålder, så det ligger väl i släkten. Det är först de senaste åren vi har kunnat prata utan att det blivit krig. ;))
Jag inser att folk troligtvis kommer att bli provocerade av mina åsikter, men det är så här jag känner och det står jag för utan att skämmas.