Jag har tänkt på en grej ett tag nu, vilket provocerar mig något så oerhört. 

Varje dag när jag går in på Facebook, så är det inte ovanligt att jag får läsa om människors ”hjälteinsatser” i mitt flöde. Det är alltid liknande historier. Någon varit såååå ”duktig”, som att till exempel agerat i en situation för att hjälpa någon annan.

Jag kan inte minnas att det var så värst märkvärdigt att ingripa om det hände något, för bara 10-15 år sedan, eller ännu längre tillbaka. Då var det liksom självklart att man gjorde det. Man förväntade sig inte stående ovationer. Man gjorde det för att det var rätt sak att göra.

Genom stora spridningar i sociala medier idag, så blir man tokhyllad och höjd till skyarna och får tusentals ”guuuud, vad bra gjort, det borde finnas fler som dig”-kommentarer. Förlåt att jag svär, men vad fan… seriöst?

Har vi verkligen blivit så otroligt egoistiska idag, att vi tydligen inte vågar gå emellan, avbryta brott, hjälpa till… utan att få någonting för det? Vad fan är det för fel på folk? 

Vad det beträffar våldtäkterna  och ofredanden på festivalerna i helgen, så blir jag helt mållös. Våldtäkter och ofredande ska alltså ha skett i publiken. Bland massor med folk?

Det är för mig, JÄVLIGT konstigt att ingen märkt eller sett något. Det är ju inte så att man står alldeles ensam. Har man varit på festival, så vet man att det är ganska trångt. Speciellt framme vid scenen. I publikhavet.

Jag tror absolut att människor har märkt saker, men jag tror att de är så jävla fega att de inte vågar inte agera, ifall risken är att de själva skulle råka illa ut. Fy fan för sådana människor, säger jag. 

Å andra sidan, så kanske de inte heller känner för att bli hyllade offentligt, så då kanske det är lättare att blunda och ignorera, än att agera? 

Jag är på riktigt mörkrädd om utvecklingen kommer att fortsätta så här.

Det känns lite bättre nu. Har träffat min närmaste vän (så nej, jag är inte helt ensam, fast vissa personer önskar det) idag och berättat min version om allt som hänt den senaste veckan. Han är nog den enda som förstår mig ”på riktigt”. 

Han finns där när jag behöver och han skulle aldrig svika mig på det sättet som vissa har gjort den här veckan. Och det enda han kräver av mig är lojalitet och ärlighet tillbaka. 

Visst har vi haft våra duster. Rejäla sådana, men vi har alltid kunnat lösa dem utan att anklaga eller lägga ord i munnen på varandra. Utomstående har flera gånger försökt att förstöra vår relation, men det har aldrig gått deras väg. Kanske för att de är avundsjuka eller nåt. Men det har som sagt aldrig fungerat. Vi är sådana som löser precis alla problem, för det är det som kallas äkta vänskap. Iallafall för mig.

Men han har fått mig att inse att de som sårade mig nu, aldrig hade några planer på att stanna kvar, utan att jag bara var ett objekt som man kan kasta bort när de har tröttnat. Därför säger jag hellre upp kontakter direkt, när jag inser att de inte alls vill mitt bästa och inte bryr sig om den jag är. Även om de hävdar motsatsen.

Han sa att jag är värd bättre än så. Och någonstans där inne, så vet jag att han har rätt. Jag är värd bättre än att bli behandlad på det sättet. Men kanske också för att både han och jag har varit med om samma sak, av ”sk vänner, att folk pratar bakom ryggen på oss istället för att ta upp frågan direkt. 

Men det är också sant att jag reagerade, raderade och försvann från dem. Jag valde att avsluta vänskapen med dem båda, just för att för mig kändes det som att de faktiskt gick bakom ryggen på mig. De ser det inte så, och kan inte acceptera att jag reagerade. Men jag kan acceptera att de troligtvis aldrig kommer att förstå. Men förlåt för att jag gjorde reagerade så kraftigt. 

Man kan liksom inte komma i efterhand och fråga om det är okej att såra mig, även om saken det gällde inte var relevant. Det hade säkert kunnat lösa sig om jag fick veta från början hur tankarna gick… och inte få höra i efterhand att jag borde ha uppmuntrat dem. Men nu är det största hindret (jag) ur vägen, så nu finns det ingen anledning för dem att behöva smyga eller ens fundera mer på hur de ska göra. Så det är nog rätt skönt för dem att veta det. Och jag hoppas att det var värt det.

Samtidigt så kommer de aldrig att förstå varför jag reagerade som jag gjorde. Vet man inte hur backstabbad jag blivit i hela mitt liv, eller hur folk de senaste fyra åren pratat bakom min rygg ”för att inte såra mig”, så kan man nog aldrig förstå eller be mig förklara varför jag blir arg. Men så viktig var jag inte så att de ens VILLE veta, utan hävde ur sig det ena efter det andra…Och en av mina svagheter, är inte det första jag berättar för människor heller.. utan det kommer efterhand. Bland annat skälet till att jag måste låta en relation av vilket slag som helst, få byggas upp långsamt.  Men de kunde inte vänta. Jag var inte värd det för dem. 

För att bygga upp tillit, så måste man känna den. Och den var väldigt hög fram till igår.

Jag undrar om det inte var planen från början. Jag borde ha fattat det i lördags, där uppe i skogen. Jag kände mig överflödig och ivägen halva lördagskvällen, men jag tänkte att det var inbillning eftersom att jag inte kände så på söndagsmorgonen. Nu är jag ganska säker på att jag skulle ha följt magkänslan. Jag skulle aldrig ha följt med från början. Men det är lätt att vara efterklok. 

 Jag kommer aldrig att få veta sanningen nu. Men det är okej. Jag tror nog att det gör mer skada än nytta att få höra det.

För mig är inte vänskap ett spel, men det är jag tydligen nästan ensam om att tycka.

However. Det är bara att sörja det som aldrig blev och aldrig titta tillbaka. Och stanna hos de som tycker om mig i vått och torrt. Som aldrig skulle komma på tanken ens att svika mig. Inte ens på det sättet.

Jag ska börja med att säga att jag inte tycker synd om mig själv. De som brukar läsa här, vet att det här är min ventil och för att kunna bearbeta mina känslor, så skriver jag.

Med det sagt…

Efter att ha blivit bränd av en person jag stått nära under ett par år, utan att veta vad jag gjort för att förtjäna det, lovade jag mig själv att vänskap inte var värt besväret.

Men så fick jag den dummaste idén i världshistorien. Jag provade att kliva ur min comfort zone. Jag träffade en person som fick mig att må bättre än jag gjort på länge. Det kändes verkligen som att något rikigt, riktigt bra skulle kunna komma ut ur det. Jag hade äntligen hittat någon som förstod mig och accepterade mig. Jag vet att jag kan vara svår och komplex, men det kändes verkligen jättebra. Som om jag hittat min ”soulmate”. 🙂

Att kunna sitta i tystnad och det känns bra utan några ord. Det är oslagbart för mig. Som om man ”kommit hem”. Bara för att nämna ett exempel. 

Men jag skulle ha vetat bättre. Jag förväntade mig inte detta. Alls. Det gör något så brutalt ont! Som att jag inte kan andas.

Jag trodde verkligen, att jag hade funnit någon som jag kunde lita på 110%… för det kändes som om vi var väldigt lika… hade samma värderingar, alltid något att prata om. 

Men det var bara en lögn. Jag säger inte att personen ljög för mig, det var nog jag som gjorde det. För mig själv. Kanske hoppades jag för mycket? Kanske var jag för desperat?

Det verkar så lätt för människor att säga att de finns för en, när de uppenbarligen inte gör det. När de hellre umgås med andra och väljer bort mig. Då är det ju jag som gör nåt fel. Men samtidigt så blir jag hånskrattad åt när jag stänger in mig i mitt skal, och spydigt får höra ”lycka till med att vara ensam”. Av de människor som betytt oerhört mycket för mig… som jag till slut vågat släppa in i mitt liv.

Sådana kommentarer bevisar hur fruktansvärt naiv jag är. Istället för att sparka på den som ligger, så kanske man borde hjälpa den upp? Hjälpa den att komma över sina rädslor och bry sig om denne? Vilja dens bästa? 

Jag står hellre ensam än har sådana ”vänner”, som hellre stjälper än hjälper. Som provocerar fram känslor som jag inte vill känna, bara för att göra mig illa. 

Och om jag står helt ensam så kan ingen göra så mer. För att lära sig att utvecklas, så behöver man situationer där man blir pushad. Men inte med avsikt att såra någon. 

Jag trodde inte att jag skulle reagera så starkt som jag gör, men jag hade lovat mig att försöka en sista gång. Det här var den gången. Väldigt tråkigt att jag öppnade mig för ”fel” person, när det hade kunnat bli annorlunda. 🙁

Speciellt när jag tyckte mig känna att det kunde utvecklas till något positivt, även om det förmodligen skulle ta lite tid. Jag bad om att ta det långsamt, för att jag ville verkligen  få det att funka. Men jag verkar dra till mig människor som släpper mig direkt när det inte passar eller när det kommer någon bättre som de kan byta ut mig mot.

Men det spelar ingen roll nu. Det som är gjort är gjort. Det som är sagt är sagt. 

När jag blir så ledsen som jag är just nu finns det ingen anledning att våga igen. Det bevisar bara känslan jag försökt bli av med i hela mitt liv. Att jag inte duger som jag är. Jag kommer aldrig att duga. Och det som gör mig mest förtvivlad är att jag vågade visa vem jag är. För första gången på många, många år.

Nu finns bara alternativet att blocka känslorna och fly. Glömma och aldrig mer hoppas.

Det är inte synd om mig. Sådana som mig är inte gjorda för vänskap. Jag har äntligen förstått det nu.