Ja, ärligt talat så är jag det. För den här veckan har jag lärt mig mycket om mig själv, och framför allt, ännu mer om honom. Jag trodde tidigare att han genuint tyckte om mig, och det kanske han gjorde, på sitt egna lilla sätt.
Som jag skrev i början (se tidigare inlägg), strax efter att jag träffat honom för första gången, så ringde varningklockorna. De har ringt en gång till efter det och nu tjuter de som ett brandlarm.
Jag kan förmodligen verka ”svag och naiv”, vilket jag är ibland, men vad människor inte förstår, så är jag en observatör. Jag lägger märke till massor av saker, som andra normalt inte gör (imo). Det är inget jag tänker på, det bara sker. Det kan säkert uppfattas som att jag är restriktiv, alldeles för fundersam och inte vet vad jag vill. Men för mig är det en bra grej, något jag är stolt över och älskar med mig själv. 🙂
Men, när man träffas varje dag i 4 månader, så ignorerar man att varningklockorna ringer. Man tror att den person man lär sig att lita på, gör detsamma. Och man tycker om dem. Till och med älskar dem och man vill aldrig, aldrig göra dem illa.
Till skillnad från mig och hur jag tyckte om honom, så gjorde han inte det genuint tillbaka, även om han sa att han gjorde det. Jag vet vad orsaken grundar sig i, för det pratade vi mycket om. Och just det, bevisar också hur vår relation ser ut nu idag och vad jag gör och hur han gör, när det (äntligen) är över.
Så ja, jag lärde mig mycket av den här tiden, men framför allt uppbrottet. Jag är glad och lättad över att han ”valde bort” mig, för han hade förmodligen gjort mig ännu mer illa (jag ignorerade ju varningklockorna, remember?) om han hade fortsatt i samma spår som innan.
Nu pratar vi inte ens, för att han påstår att det gör ”för ont” att prata/träffa mig. Jag vet ju nu att det inte gör ont av den anledningen som han försöker intala sig. Jag är inte dum, och jag tror att han till slut insåg det. Det är nog där det ”onda” kommer in.
Illusionen höll inte. Game over.