Läser nyheterna om att en lastbil kört in i en folkmassa i Frankrike…

Och det enda jag kan tänka är.. VARFÖR var inte jag där? Skulle gladeligen ha bytt plats med alla de som dog. Hade inte tvekat om jag hade kunnat välja. Det är total sanning just nu.

Jag måste snällt genomleva det här helvetet som kallas ”liv”.

Det är så sjukt jobbigt att, från att ha varit ”okej” ett tag, och nu bara rasa igen. Så sjukt less på det här.

Jag har kommit till den där punkten igen, där inget jag gjort eller vill göra spelar nån roll längre.

Sjukt påfrestande. Jag HATAR min ”sjukdom”.  Jag är ett totalt misslyckande varelse. Helt fel. Allt med mig är fel.

Jag vet vad jag vill ha, men det kommer aldrig att hända. Jag vet det…. Sakta men säkert ger jag upp dröm efter dröm. Det finns liksom ingen mening längre att hoppas på att saker ska bli bättre… det blir ju sällan bättre.

Det finns det inget kvar att hoppas på… och jag vet att på ett sätt är jag redan där. Är så fruktansvärt självdestruktiv och jag vet inte hur jag ska hantera det. 

Det gör fruktansvärt ont i hela mig.

Gång på gång händer det saker. Och jag vet faktiskt inte hur mycket mer jag orkar.

Önskar så att det fanns ett sätt… att slippa känna.