Jag har tänkt på en grej ett tag nu, vilket provocerar mig något så oerhört.
Varje dag när jag går in på Facebook, så är det inte ovanligt att jag får läsa om människors ”hjälteinsatser” i mitt flöde. Det är alltid liknande historier. Någon varit såååå ”duktig”, som att till exempel agerat i en situation för att hjälpa någon annan.
Jag kan inte minnas att det var så värst märkvärdigt att ingripa om det hände något, för bara 10-15 år sedan, eller ännu längre tillbaka. Då var det liksom självklart att man gjorde det. Man förväntade sig inte stående ovationer. Man gjorde det för att det var rätt sak att göra.
Genom stora spridningar i sociala medier idag, så blir man tokhyllad och höjd till skyarna och får tusentals ”guuuud, vad bra gjort, det borde finnas fler som dig”-kommentarer. Förlåt att jag svär, men vad fan… seriöst?
Har vi verkligen blivit så otroligt egoistiska idag, att vi tydligen inte vågar gå emellan, avbryta brott, hjälpa till… utan att få någonting för det? Vad fan är det för fel på folk?
Vad det beträffar våldtäkterna och ofredanden på festivalerna i helgen, så blir jag helt mållös. Våldtäkter och ofredande ska alltså ha skett i publiken. Bland massor med folk?
Det är för mig, JÄVLIGT konstigt att ingen märkt eller sett något. Det är ju inte så att man står alldeles ensam. Har man varit på festival, så vet man att det är ganska trångt. Speciellt framme vid scenen. I publikhavet.
Jag tror absolut att människor har märkt saker, men jag tror att de är så jävla fega att de inte vågar inte agera, ifall risken är att de själva skulle råka illa ut. Fy fan för sådana människor, säger jag.
Å andra sidan, så kanske de inte heller känner för att bli hyllade offentligt, så då kanske det är lättare att blunda och ignorera, än att agera?
Jag är på riktigt mörkrädd om utvecklingen kommer att fortsätta så här.